Dödeprimerad

Och jag orkar inte blogga ett dugg.Den här skitvintern har tatt dö på mig helt och hållet. Inte ens ljusterapilampa har hjälpt!
Men den 22 är det vintersolstånd och då vänder det. Och jag har fått frökataloger. Så sakta ska väl livsandarba vakna till liv.Fast jut nu är jag helt under isen.
Vill inte, kan inte, orkar inte ett jävla dugg.

Tipsa mig om ett nytt blogginstrument!

Att jag skriver så sällan beror på att blogger.com är så tungrott när man vill lägga in bilder och göra en snygg layout.
Ge mig tips om nåt annat ställe att blogga på så jag kan flytta min blogg dit!

Ur led är tiden

Förra året kom snön innan björkarna hade hunnit fälla sin löv.

I år blommar allt möjligt i rabatterna, bland annat den här härliga vallmon.

Och i går planterade jag vårlökar i en rabatt som jag passat på att helrenovera - nu i november!

Men rubriken i DN häromdagen: "Extremvädret här för att stanna" och artikeln, som berättade om ändringar i vädret över hela vårt lilla klot, var skrämmande och förtog glädjen över den trotsiga vallmon.

Men vacker är den!

Orka

Min blogg vilar tungt för jag har inte orkat och orkar inte nu skriva något.

En tomatsaga

Inga tomater skulle jag odla i år, som jag berättat tidigare. Men fan flög ju i mig när jag käkade supergoda pyttesmå pärltomater i våras.


Jag glodde på fröna i en liten, liten tomat och tänkte att kanske...
Sagt och gjort, klämde ut fröna från flera små tomater och smetade kladdet på kaffefilter så att fröna skulle torka.


Sen var det dags att rigga "kuvösen" på fönsterbrädan i köket - säkrad mot kattvältor med tving.


Och en dag tittade dom små plantorna upp. Jag var nu långt inne i ett experiment som jag inte visste om den skulle bära frukt :)
Jag hade ju ingen aning om hur tomaterna behandlats i Spanien innan dom hamnade på mitt matbord. Skulle plantorna vissa sig vara sterila? Men nu fanns ingen återvändo.


Sen kom den riktigt jobbiga fasen i odlandet. Plantorna skulle omskolas till en bytta var och ställas på balkongen för att få maximalt med sol och samtidigt stå svalt.
Har man då två monsterkatter som tror att allt i plantväg är till för dom att ätas, gäller det att ställa brickorna högt upp på hyllor. Speciellt då tomatplantor som är giftiga för katter att äta. Och den som tror att en hemmakatt på något "naturligt" sätt vet vad som är farligt att äta, den tror fel.
Och så skulle brickorna säkras med tvingar. Varje gång det skulle vattnas fick man lossa alla tvingar och bära in brickorna i köket, vattna, bära ut och "tvinga" igen.


Sen planterades dom ynkliga småttingarna ut med fiberdukstunnel över sig för att inte dö av chock över att plötsligt ha hamnat oskyddade på en stooor kolonilott istället för den trygga balkongen och den dagliga vandringen mellan balkongen och köket.


Och dom klarade sig och satte igång och växa och växa. Det var en enorm växtkraft i dom små rackarna och det sköt ut tjuvskott i vartenda bladveck.

Så det blev till att sitta mellan tomatraderna på liten pall och klippa bort tjuvar och binda fast plantorna vid bambupinnar. Och det hann jag inte göra riktigt i tid så dom hade blivit krokiga som ormar. Men fastbundna blev dom.

Det är kul att tvätta händerna efter att man hållit på med tomatplantor. Tvållöddret blir gulgrönt och lite småäckligt gallfärgat.


Plötsligt en dag, närmare bestämt den 5 juli, utropade min man: "Kolla! Det finns små tomater här!"
Och ja, det fanns massor av små tomater och då visste jag att plantorna inte var sterila.




Det kunde man ju skåla för med en kopp kaffe! Typiskt mig - en ståfika på språng nånstans :) SKÅL!

Nu återstår bara att känna efter hur dom smakar när dom mognat. Är dom lika goda som sina anmödrar? Så än är inte sagan om tomaterna slut för i år.

Det händer nu

Min favorit haiku-dikt utspelar sig just nu vid husväggen nedanför min balkong.


Och blåeld, blåeld
reser sig ur asfalten
som en tiggare.

Tomas Tranströmer


Och på berget framför balkongen växer det fullt av dom mest bedårande klöver som finns, harklöver.



Som små, ulliga hartassar är deras blommor.

Trädgårdar pågår

Det händer saker i båda trädgårdarna men det händer alldeles för mycket sjukdomar på oss båda två också så bloggen får vila tills sjukdomarna försvinner eller tar paus.

En intressant nyhet på sjukdomsfronten är i alla fall att jag aldrig hade borrelia. Det har specialisterna på Infektionskliniken på Huddinge sjukhus konstaterat.

När jag berättade det för min husläkare sa hon att "Man ska aldrig säga aldrig." Tänk, jag hade tyckt att det hade varit rätt klädsamt av henne att erkänna att hon ställt fel diagnos. Då hade jag litat på henne bra mycket mer än nu när hon ljuger för att skyla över sitt misstag.

Min man säger att hon är ju så trevlig. Då säger jag att det är korna i hagen också. Om jag vill prata med någon som är trevlig så kan jag gå och snacka med korna. Och dom ställer nog säkert lika bra diagnoser som min husläkare.

Muuu!

Jag ska bara....

Snart, snart är vårbruket klart! Om man nu kan kalla det vårbruk när vi är inne på 13 juni. Det är två odlingsbäddar som ska göras i ordning, persilja som ska sås i kryddlandet, gräsmattan repareras efter sorkarnas ihärdiga gångande under vintern.
Sen är det klart...tror jag.
Jag ska bara bryta ny mark också. Gräva upp en plätt gräsmatta som är sisådär 2 gånger ½ meter. Bara och bara. Lerjord och kompakta kvickrotsrötter och andra gräsrötter. Det kommer nog att ta en hel dag och jag kommer nog att bryta annat än ny mark, nämligen min rygg.
Jo, och sen ska jag bara göra gräsgången in till lotten smalare. Hmmm, och hur lång är den nu?? 10 meter sisådär och 20 cm på varje sida ska bort. Sen är det nog klart.
Jag ska bara fixa en fastsättningsanordning för parasollet och så var det den där rabatten med lavendel och och och...
Men jag är nog nästan färdig. Och då kommer jag att fotografera allt det som blommar och växer.


Tulpanerna har just tappat alla sina kronblad och vallmon är på väg att slå ut, likaså rosorna.

Omyndigförklarad - igen

På Bauhaus kan man köpa allehanda jordprodukter 5 säckar för 99 kronor. Det gör vi ofta. Idag köpte vi 5 säckar täckbark. När man köper 5 såna säckar använder man en speciell sorts kundvagn. Den är lång och platt och det är lätt att lasta säckarna på den. Vagnen är dock svårkörd om man inte kan tricket. Dess framhjul är nämligen låsta så att dom bara går framåt eller bakåt; dom svänger alltså inte i alla riktningar som vanliga kundvagnshjul gör. Det är bara bakhjulen som gör det. Alltså ska man kunna tricket att köra och framför allt svänga denna långa vagn med låsta framhjul.

Det kan jag. Det viktigaste är att köra vagnen lugnt och långsamt och ha en ordentlig svängradie när man ska köra tillbaka vagnen till "stallet". Då inträffar följande scen varje gång. Där kommer jag, ett fruntimmer, körande med vagnen lugnt och fint och vet exakt hur stor svängradie jag behöver för att komma rätt. Och där kommer en karl, olika åldrar (även om lite äldre är vanligast) och olika modeller. Och alla ska dom hjälpa det arma, korkade fruntimret att köra denna vagn!

Där kommer jag med skitiga jobbarbrallor med jord på knäna - jag skulle alltså kunna vara anställd på ett trädgårds- eller anläggningsföretag, ett proffs alltså men lik förbannat är jag inte kapabel att köra in den jävla vagnen in i stallet anser dessa män!! Vem har gett dom mandat att omyndigförklara mig när jag kör en kundvagn vid ett byggföretag istället för vid en livsmedelsaffär??

Endera dan tar jag med mig en hammare i min hammarhank eller en morakniv i min knivficka på mina jobbarbrallor och går till anfall mot dessa imbecilla män som inte klarar av att se en kvinna köra en STOR kundvagn vid ett byggföretag!
Satan i gatan, jag gör slarvsylta av dom!

Och detta, kära män och alla mina medsystrar är bara ett litet exempel på hur män varje dag omyndigförklarar oss kvinnor för att vi är - kvinnor!

Den sjuka våren

Mina trädgårdar går på kryckor. Dom hankar sig fram utan större hjälp av mig. Ogräset frodas i rabatterna här hemma och på kolonilotten sprider sig hallonskotten precis som det rotogräs hallon är.

Hela denna vår har min man och jag varit sjuka ikapp. Man skulle kunna tro att vi tävlar om vem som är värst. Vem som vinner är svårt att säga. Min man har nog haft dom värre sjukdomarna men jag leder på poäng på att vara svårdiagnostiserad. Sen den 18 februari har jag feber och ingen läkare kan hitta felet på mig. Eller feber och feber, det kallas att vara subfebril - alltså ha en förhöjd temp men inte över 38 grader eller kanske nån enstaka gång åka några tiondelar över 38 grader. Det kan vara den fula fästingen och borrelian, som jag fick av den, som spökar. Men det kan vara nåt helt annat. Vad det än är så är jag skittrött och ämlig och två antibiotikakurer har inte hjälpt.

Min man däremot har haft allvarliga sjukdomar som har varit lätta att diagnostisera och behandla men dom har tärt på honom. Så när han är sjuk, skärper jag mig till tusen för att stötta honom och känner inte ens hur trött och ämlig jag är. När han är okej igen, klappar jag ihop och orkar ingenting.

Så här går vi och stöttar varandra och ingen orkar med några trädgårdar. Men faktiskt! - i en lucka mellan två sjukhusvistelser för gubben lyckades jag sätta mina potäter! Det var en ljuvlig seger och förbannat skönt att bli av med potäterna som låg i äppelkartonger (såna där platta med gropar för varje äpple) på groddning på soffbordet av alla ställen.

Och en annan dag fick jag ut alla tomat- och gurkplantor i fiberdukstunnlar! Hurraa!

Just nu sitter jag här och försöker uppamma ork nog att åka upp till lotten för att kolla mina tunnlar. Det är en inre strid. Jag är trött och vill gå och lägga mig men jag hör hur tomaterna och gurkorna skriker på mig. Jag kan inte heller vänta till i morgon bitti och ta det då för så ska det vara dåligt väder.

Skit för denna sjuka vår!! Nu vill jag ha en frisk, lagom varm sommar med sköna, lugna stunder på lotten!

Inga tomater i år!

I höstas bestämde jag mig. Inga tomater denna sommar! Det är mycket skrik för lite ull, som kärringen sa som rakade grisen. Det ska sås i förväg, det ska vårdas ömt, det ska tjuvas, det ska bindas upp på stöd.
Men så tog experimentlustan över.


På Ica hade jag under en längre period köpt dessa supergoda pärltomater, ungefär lika stora som vindruvor, ibland t o m mindre. Nyfikenheten vaknade. Kan jag ta frö ur dom här och få plantor av dom?

Skrapade ur frön som jag la på hushållspapper för att allt kladdet runt om skulle torka bort. Efter ett par veckor sådde jag dom.


Och, ja, dom grodde fint! Och växer jättebra nu. Jag har ingen aning om hur stora dom här plantorna blir, om dom ska tjuvas eller behandlas som busktomater. Jag har ingen aning om vilken sorts tomater det blir på dom. Blir det så där små fina pärltomater eller blir det nånting helt annat?

Och det mest spännande av alltihopa är att jag vet inte ens om plantorna kommer att ge några tomater eller om dom är sterila.

Men det ska bli roligt att följa deras utveckling.
Sens moral: Never say never!

Konstig förkylning var lunginflammation

Min man blev väldigt, väldigt sjuk och jag fick ringa efter ambulans dagen efter jag sist skrev här. Infektionskliniken, isolerad på rummet tills svar på alla odlingar kommit så han inte skulle sprida mysko smitta på nån annan. Det var måndag morgon. Röntgen visade att han hade dubbelsidig lungin-
flammation. Han fick stark antibiotika intravenöst.

Själv gick jag här hemma och hade pyttelite feber men mådde som en ulmenkott. Men går man till doktorn när man har 37,5 och känner sig "konstig"? Nej, inte jag i alla fall.

På onsdan kom min mans odlingssvar och det visade sig vara "bara vanliga" pneumokocker - såna bakterier som man får lunginflammation av. Då kunde man byta sprutantibiotikan mot tabletter. På torsdan fick han komma hem. Helt klart på bättringsvägen.

Men jag blev bara ämligare och ämligare. Till slut, igår fredag, pratade jag med min husläkare och hon sa att "vi kan väl utgå ifrån att du har bakterier i samma bransch som maken". Och så skrev hon ut antibiotika.

Så här går vi nu och knaprar antibiotika ikapp. Och jag kollade i almanackan när det var jag blev sjuk och kunde konstatera att det var fem dagar innan min man blev det. Alltså var det jag som hade fått dom vanliga pneumo-
kockerna först, inte blivit så märkvärdigt sjuk och smittat min man som blev väldigt, väldigt märkvärdigt sjuk.

Både betongträdgårn och kolonilotten är det hur mycket jobb som helst på just nu. Men jag är däckad! Det var som om luften och all kvarvarande energi gick ur mig när det stod klart för mig att jag faktiskt är sjuk. Jag som är så duktig annars behövde en läkares ord på att jag är sjuk och nästan som hennes tillåtelse att få vara det också. Så nu orkar jag inte ens lägga ut bilderna från kolonin här, bilderna som jag tog i onsdags när vi var där och tittade hur det ser ut.

Men det var en underbar känsla att sätta foten på "min" stig från lilla bil-
vägen mot kolonins grind. Jag älskar den där stigen! Jag kan komma dit skitsur, på pissdåligt humör, arg, ledsen, vad som helst - och så fort jag tar mitt första steg in på stigen rinner allt det där av mig och jag fylls av en lycka som inte går att beskriva.

Snart, snart har våra piller gjort sitt jobb mot den alldeles vanliga pneumo-
kocken och jag lägger ut dom första bilderna. Och sen orkar jag ta hand om min arma lott där sorkarna levt hallabaloo hela vintern.

Snart - men inte idag eller i morgon eller övermorgon heller...

Sommartider hej hej

I natt gick svenska folket man ur huse och ställde fram sina grillar på gården. Sen gick dom man i huse och ställde fram sina klockor. Nä, skulle inte tro det.
Dom ordentliga gick runt och ställde om alla sina klockor innan dom gick och la sig och häpnade över att klockan var så mycket när dom vaknade i morse. Dom halvordentliga ställde om klockorna i morse. Dom slarviga glömde bort alltihopa och har idag missat en massa tider dom skulle passa.

Så nu är det sommartid och ute blåser nordanvind. Och i hyreshuset bredvid mitt har en man legat död i tre år utan att någon har saknat honom. Jag vet inte vem han var men jag ser hans balkong om jag vrider på huvudet och tittar ut genom fönstret bredvid min dator. Fast jag vet inte vilken av dom sju balkongerna i den raden det är.

Tids nog kommer jag få mig skvallret serverat; vilken lägenhet, vad han hette, beskrivning på hur han såg ut och så hela det makabra hur han hittades av dom som drog in bredband i huset och hur hyresvärden var tvungen att vädra ur huset genom att öppna rökluckorna.

Rökluckorna som det gjordes en ordentlig översyn på efter den stora branden i Rinkeby då flera personer omkom i trapphuset när dom försökte fly från huset där det brann på nedersta våningen. Hade dom stannat inne i sina lägenheter så hade dom inte dött. "Rök dödar, stanna i lägenheten!" står det numera på ett anslag i vår port.

Jag kommer att få höra hur den döde mannen hade legat där i tre år helt död och stilla och inte luktat det minsta lilla förrän polisen kom och vände på honom. Då kom stanken som fick hyresvärdens personal att rycka ut och öppna rökluckorna.

Eftersom både jag och min man är sjuka och inte rör oss ute slipper vi dom mest hysteriska berättelserna när alla måste försöka avbörda sig skuld-
känslan över att dom inget visste. Och vi slipper höra övertonerna om hur hemskt det är att nån kan ligga död i TRE ÅR.

Jag har dock sett socialnämndens ordförande ställas till svars i TV:s lokalnyheter. "Har ni ingen koll på gamla människor i kommunen?" frågade reportern. "Jo, vi har koll på dom som behöver socialnämndens hjälp och dom som behöver hjälp med vård och omsorg men vi kan inte tränga oss på och hålla koll på varje kommuninnevånare som inte har bett om hjälp" svarade socialnämndens ordförande.

Det jag tycker är så sorgligt med detta är inte hur länge han låg död utan att han faktiskt dog alldeles oerhört ensam och det faktum att hans ytterdörr var olåst. Hade han låst upp den för att försöka få hjälp? Jag tycker inte att det är så hemskt att han låg död i tre år innan han hittades. Men jag tänker mycket på hur länge han låg och dog. Led han, var han rädd, vad tänkte han på? Jag hoppas att han inte dog länge.

Ute blåser nordanvind och i grannhuset mår folk lite dåligt just nu för att dom inte märkte att mannen saknades. Dom trodde att han kommit på sjukhus för han var gammal och hade besvär med hjärtat.

Jag undrar hur brevbäraren/bärarna som lagt post i hans brevinkast i tre års tid, till en enorm hög innanför dörren, känner sig nu. Borde inte dom ha märkt nåt? Eller har brevbärare idag inte tid att öppna brevinkastluckan utan låter breven bara glida ner genom glipan? Han måste ha haft en skylt med "Reklam, nej tack!" på sin dörr. Posten delar ju ut minst två kilo reklam varje vecka så hade han inte haft det så hade post- och reklamhögen blivit så stor så den borde ha nått upp till långt över brevinkastet.

Mina sättpotatisar ligger på förgroning på soffbordet (soligaste bordet i lägenheten) i äppeltråg från Ica (ni vet, dom där tunna mellanläggen i äppellådorna, dom som är av samma material som äggkartonger). Killarna som drog bredbandet hos oss dagen efter dom hittat den döda mannen flinade åt potäterna.

Dom var från Serbien, hade inte varit så länge i Sverige, kunde inte speciellt mycket svenska och kunde inte fråga mig varför jag så chickt hade potatis på soffbordet; inte lite heller - nio kilo. Undrar varför min kommun och mitt bostadsföretag har killar från Serbien som bredbandsdragare. Det kan väl aldrig bero på att det blir billigare, att det handlar om lönedumpning? Nä, inte i min rödgrönstyrda kommun...

Jag undrar också vad dom tänker om ett land där någon kan ligga död så länge att han i det närmaste måste ha varit mumifierad, åtminstone på den sidan som inte låg mot golvet. Han måste ha legat på golvet, annars hade han luktat... Eller kan man dö så i Serbien också? Är ensamheten något universellt som finns i varje land i varje tid och inget vi just i Sverige, just i dessa tider behöver skämmas extra för?

Mina frösådder växer i snabb takt, monsterkatten Keso tuggar i sig mina plantor precis som förra våren.


Och min man ligger sjuk - precis som förra våren. Och jag är rädd för vad som kan hända med honom. Förra lördan fyllde han 75 år och hyllades med sång på Botkyrka Arbetarekommuns årsmöte. Han var mycket rörd och generad.

På tisdag morgon vaknade jag med en kraftig förkylning. Ända till idag har jag undrat vad det är för sorts konstig förkylning för den har inte känts som en förkylning ska. Idag, när min man plötsligt började hacka tänder och skaka av frossa under dubbla täcken, förstod jag. Det är inte en förkylning. Vi har fått influensa.

Och det skrämmer mig att min man, 75 år gammal, trippel bypass-opererad för ett år sen och med KOL nu ligger med nästan 40 graders feber i sin säng och knappt orkar få i sig lite vatten. Jag tänker på svininfluensa och ECMO-apparater. Jag är sån, jag tar alltid i det värsta som finns när nåt farligt händer.

Jag vet - I am a worrying kind och det är larvigt - men det hjälper inte. Jag är ändå rädd för vad som ska hända. Men jag är glad att han inte ligger här ensam med posthögen växande innanför dörren.

Han kunde ha gjort det. Hans förra fru är död och dom hade inga barn. Om jag inte hade stormat in i hans liv med mina ungar - eller för all del nån annan kvinna - så hade han varit en ensam man.
Skulle alla dom som sjöng "Ja, må han leva" i lördags ha märkt att han inte syntes till?

Att bryta en norm

Idag har folk på Facebook uttryckt sin beundran över Anton Hysén, fotbollsspelaren som kommit ut ur den berömda garderoben. Han har alltså offentligt talat om att han är homosexuell. Bra gjort, Anton! All min beundran till dig! Inte lätt att göra det i den machokultur du lever i.

Det som retar mig är hur folk har uttryckt sin beundran för honom. Det har hetat att han har brutit mot normer och att han har gått mot strömmen.

Men för bövelen, det handlar om hans liv, om hela hans existens, om hans själ, om att han är han!

Inte om att "Hej hopp, nu tar jag och bryter mot en liten norm här och är lite bög ett tag!" eller "Idag känner jag nog för att gå mot strömmen lite grann!" Så där bara lite på skoj för att se vad som händer och visst är det kul att skruva till det lite, bryta en och annan norm så där bara i förbifarten.

Nej, det handlar om att få vara sig själv, leva sitt liv som man själv vill, utan att nån hallelujakör ens skulle behöva uppmärksamma det hela. Inte ens behöva öppna nån garderobsdörr utan bara få vara den man är. Utan etiketter.

Och när en kändis går öppet ut med sin homosexualitet bildas det genast en Facebook-grupp som heter "Vi som gillar XX". Men i det faktiska livet, i den "grå massan" av vanliga icke-kändishomosexuella ökar faktiskt hatbrotten. Då bildas det inga grupper på FB.

Och när jag säger "min dotter och hennes fru" studsar folk och säger: "Vad sa du? Fru?" Ja, min dotters fru!!

När slutar vi sätta etiketter på varandra och se varandra som dom människor vi allihopa är? När slutar vi trycka in varandra i mallar, normer och gå i strömmar? När börjar vi leva fria och låta andra också leva fria?
När..

Teknisk idiot

Häromdagen hittade jag något som heter "Kommentarer" i manöverraden här på bloggen. Och där hittade jag ett antal kommentarer. En del av dom släppte jag iväg till respektive inlägg, en del tog jag bort på en gång.

Sen skulle jag minsann vara ordentlig och städa i vad jag då trodde var nån sorts Inkorg för kommentarer genom att tömma den Inkorgen. Med resultatet att jag tog bort varenda kommentar från hela bloggen. Och det var inget man kunde ångra. Fast det gör jag - ångrar alltså.

Så skriv en massa nya kommentarer vettja! Nu kommer jag inte att göra om misstaget att ta bort dom jag publicerar. Jag lovar!

Små djur på kolonin

På försommaren har jag ofta besök av urgulliga små harpaltar (=harungar) på min lott. Eftersom min lott ligger längst ut vid viltstängslet mot skogen och ängen kommer dom oftare till mig än till dom som har sina lotter närmare stora ingången. Dom är så små att dom tar sig in genom maskorna i stängslet som ingenting. Det gör förresten även dom stora hararna. Maskorna håller nog egentligen bara borta rådjur och större odjur.

Förra vintern hade hararna ställt till stor skada på fruktträden. Snön låg så hög (eller djup) att hararna hade suttit ovanpå min kompost och knaprat på min kaprifol. Det såg jag på att det låg bajspluttar överst på komposten.

Jag tycker att dom små harpaltarna är fullständigt bedårande söta och skulle aldrig jaga iväg nån av dom. När jag ser en så håller jag tyst om min upptäckt så inte dom andra kolonisterna börjar jaga bort paltarna. Dom är så vanvettigt rädda om sina grönsaker att det blir bokstavligen en klappjakt på haren. Gapandes och klappandes högt med händerna jagar man den därifrån. Jag bjuder gärna på det lilla dom käkar på sommaren men får bannor av dom andra. "Nu lär dom ju sig att komma hit och käka även på vintern!" Som om dom inte hittade dit ändå. Till hösten gäller det bara att skydda sina fruktträd ordentligt.

Sorkar har jag också i mängder på min lott. Oj, vad dom hade haft guldruschens glada dagar under snön förra vintern! Dom hade grävt gångar precis i skarven mellan jorden och snön så man kunde se deras framfart i gräsmattan som ringlande mönster. Det var bara att lägga på jord i spåren och så på nytt gräs. På dom ytorna där jag odlar grävde jag runt i deras högar och gångar. Efter en månad syntes inte ett spår av dom.

Jag hade under min första kolonisommar fått veta att det finns mycket sork på kolonin och fått rådet att sätta mycket vitlök och kirgislök, ni vet dom där ståtliga lila bollarna som säljs under namnet Allium fast Allium bara är släktnamnet på lök. Hej, vad jag satte vitlök och kirgislök överallt för att mota sorkarna. Och, hej, vad sorkarna sket i det!

I somras såg vi en sork vid ett tillfälle. Han/hon satt och tryckte bakom komposten under några störar. Söt som en guldhamster även om den inte hade så guldljus pälsfärg. Hann tyvärr inte betrakta den så värst länge för den tyckte inte att vi såg ett dugg gulliga ut utan kutade iväg som ett skott.

Katter från villorna i närheten kommer och gör razzior bland sorkarna och dom är alltid välkomna av alla kolonisterna

Hela sommaren kan jag njuta av fågelsången blandad med vindsus och tystnad. På sensommaren och hösten får jag alltid extra mycket besök av fåglar. Då finns det nämligen lite olika frön åt dom att käka på mina växter. I somras hade jag en koltrast som var väldigt fientligt inställd till mig. Han började med att sitta i ett träd utanför kolniområdet och skrika åt mig ganska argsint. Sen kom han och satte sig på stängslet och fortsatte att vara argsint. Jag småpratade med honom och visslade. Han tittade på mig med huvet på sne och sen tyckte han att jag var rätt okej. Till slut hoppade han omkring bara 20 centimeter ifrån mig, han sysselsatt med sitt och jag med mitt.

Gulsparvarna är inte ett dugg rädda eller fientliga, dom bara spatserar omkring på lotten och bryr sig inte ett dugg om mig. En gång, när en gulsparv kom väldigt nära, slutade jag att jobba och stod helt stilla. Till slut satt gulsparven på min stortå och tittade sig omkring.

Ormar finns det också på kolonin. Det brukar bli ett stort hallå över hela vårt område när nån ser en orm. Det spelar ingen roll vad det är för sort, folk (läs fruntimren)skriker OOORM! i högan sky. Jag bryr mig inte. Jag har stor respekt för huggormar och vet att det är väldigt allvarligt att bli huggormsbiten. Men det finns så enkla sätt att undvika det. Man går aldrig in i snår eller högt gräs utan stövlar. Skulle man mot förmodan vara tvungen att gå in en sväng i sitt hallonsnår t ex och inte har stövlar på sig eller med sig, är det bara att stampa hårt i backen, ruffsa runt med en käpp i snåret och vänta tills eventuell orm hinner ta sig därifrån.

En tidig morgon förförra sommaren, när jag kom till kolonin, såg jag en orm på grusgången genom området. Stannade på fläcken för att den inte skulle ringla iväg p g a mina steg och bara tittade. Det var en otroligt stilig helt svart huggorm. Jag stod stilla en lång stund för att kunna titta på den. Så fort jag började gå igen så ringlade den iväg. En orm går aldrig till attack mot en människa om den inte råkar bli överraskad av människan. Vi är inga bytesdjur för ormar men en trängd orm försvarar sig mot oss.

Sniglar har vi också, så klart. Men det är inte mycket att orda om. Då gäller bara döda, döda, DÖDA! Dom stora stampar jag ihjäl, dom små nästan genomskinliga klämmer jag ihjäl med fingrarna. It´s a dirty job but someboby - no, everybody - has got to do it!

Men dom lömskaste och farligaste djuren ser vi knappt. Och det beror inte på att dom skulle vara sällsynta utan på att dom äcklena är så små. Vi är vaccinerade mot den ena sjukdomen dom sprider eftersom det är ett virus. Men den andra sjukdomen får man hålla koll på. Vid hemkomst från lotten får man klä av sig spritt språngande och be sin man undersöka vartenda veck på kroppen på en; kolla bakom öronen, under tuttarna, ja, en total kroppsvisitering. Min man och jag är duktiga på att visitera varandra och ta bort dom som vi hittar. Och nu förstår ju varenda läsare (om det finns nån som läser min blogg) att jag pratar om fästingplockning.

Och ändå sitter jag här nu i slutet av februari med en tämligen nyupptäckt borrelia! Jag var hos husläkaren i måndags om nånting helt annat och tänkte att jag kan ju ta och fråga henne vad hon trodde att dom två konstiga röda fläckarna, som jag haft ett tag, kunde vara. Den ena sitter långt nere på magens högra sida och den andra, mycket mindre, sitter längst upp på vänster lår. Jag hade inte alls tänkt söka läkare för dom där fläckarna. Man kan ju inte springa hos doktorn för ett par röda fläckar, tyckte jag.

Doktorn tittade på dom och så sa hon "Det ser ut som borrelia". "Va? Nu? Mitt i vintern?" frågade jag tämligen högljutt. Och fick veta att fästingar är aktiva långt in på hösten bara det är tillräckligt varmt och tillräckligt för dom är 4-5 plusgrader. Och så fick jag veta att det kan vara en mycket lååång inkubationstid på borrelia. Sent på hösten med bara 4 grader varmt och med massor av kläder trodde vi att kroppsvisitationerna inte längre behövdes.


Men tji fick jag! En sån där äcklig rackare hade tagit sig in bland mina kläder och hittat ett trevligt ställe att borra in sin snabel på. För att en fästing ska kunna smitta en människa med borrelia måste den få sitta kvar så länge att den hinner äta sig proppmätt, så proppmätt att det äcklet kräks. Det proppmätta fanskapet spyr sina baciller in min kropp!! Sen ramlar den av och försvinner nånstans bara. Innan den blir så proppmätt att den drar in sin snabel och lossnar, sitter den så ordentligt att man kan duscha hur mycket som helst utan att den lossnar.

Så nu går jag här nerspydd av en sån här och har värk, frossa, är in i döden trött och käkar en dunderkur av antibiotika.


Har redan käkat halva 10-dagarskuren och mår fortfarande helpyton och fläckarna har inte minskat det lilla minsta. Och mitt gymkort tickar tid utan att jag kan gå på gymmet.

Titta på den!! Uäck! Ful, läskig, med hår på ryggen och gift i magen! I hate!!

Nej! Ge mig harar, ge mig sorkar, ge mig ormar! Ge mig rådjur, älgar, vargar och lodjur också! Men ta bort fästningjävlarna från MIN lott! Dom kan skaffa sig en egen lott on another planet in another galaxy far, far away!

Bara ett vanligt namn...

Jag tycker inte om namnet Åsa. Faktum är att jag hatar namnet Åsa. När jag precis flyttat till Sverige och hörde det namnet för första gången (trots min finlandssvenska bakgrund hade jag aldrig hört det tidigare) så tyckte jag att det lät enormt fult.

Men att börja ogilla ett namn för att sen börja hata det krävs lite mer. Under årens lopp har jag inte en enda gång träffat en Åsa som har varit trevlig. Tvärtom har jag träffat många, många Åsor som varit gräsligt otrevliga. Så jag ogillade namnet Åsa.

Tills jag som nybakad journalist började på mitt första jobb. Min chef hette Åsa. Vi var i stort sett jämnåriga. Hon hade jobbat ett tag som journalist men båda två hade vi två tidigare yrken bakom oss.

Vi kunde ha haft väldigt kul tillsammans med att diskutera innehållet i tidningen, lägga upp vilka artiklar vem av oss skulle ta, vilka reportage vi skulle göra. Vi kunde ha haft skitkul när vi ritade upp layouten för varje nummer, när vi kollade igenom vilka bilder vi hade att välja mellan, när vi planerade våra temanummer.

Men det hade vi inte. Hon ville inte ha mig där. Det var tidningens ägare som hade bestämt att vi skulle vara två därför att det kändes lite för riskabelt att bara ha en journalist på tidningen ifall hon skulle bli sjuk.

Jag kände vibbarna vid anställningsintrevjun men sa till mig själv att jag skulle låta bli att fåna mig, "det kan ju inte spela nån roll vad mänskan heter". Men jag var tvungen att få ett jobb. Inte drömjobbet, inte drömtidningen men nånstans måste jag ju börja. Det var svårt att få jobb som journalist i Stockholm redan då. Dessutom var jag med mina 39 år något överårig och var nybörjare trots att jag jobbat på Råd & Rön ett halvår under min praktiktermin.

Åsa diskuterade aldrig en enda text med mig, hon pratade aldrig om layouten med mig, vi valde aldrig några bilder tillsammans. Hon tog emot mina texter, gick igenom dom och slängde dom på mitt skrivbord med sina korrekturtecken i kanten.

Vår tidning var inte datoriserad när jag började utan vi skulle fixa layouten för hand. En tidning i magasinsform trycks inte på såna ark som sidorna sen blir utan stora ark där det ryms flera sidor på varje ark, ibland 36 sidor. Och ju fler sidor det ryms på ett ark, desto billigare blir det i tryckeriet. Men det hela måste ju gå ihop på slutet. Det går inte att ha tomma sidor eller ens luckor.

Åsa skulle lära mig att räkna hur många si och så stora ark varje nummer skulle bestå av. Hon skulle lära mig att räkna ut på vilka ark vi skulle ha färgsidorna. Färg kostar mycket mer än svartvitt så det gällde att hushålla med färgsidorna samtidigt som det måste finnas färg i tidningen så den inte blev trist. Hon tragglade och tragglade detta med arken och sidantalet med mig och jag fattade aldrig vad hon sa. Jag kände mig totalkorkad. Efteråt har jag förstått att det inte var meningen att jag skulle fatta det där med arken. Efteråt har jag nämligen fått det där förklarat för mig och jag fattade på en gång.

Sen, äntligen, ett år efter att jag började, datoriserades tidningen och vi fick börja göra sidorna i våra mackar i PageMaker. Wow, vilken känsla! Plötsligt hade jag en sida framför mig dit jag placerade bilderna och sen skrev jag texten "på mått" så den platsade exakt. En extra mellanrubrik här och där om det inte gick jämnt ut eller dra bilden lite större.

När vi gick PageMaker-utbildningen fattade Åsa ingenting. Hon skällde och gapade på den arma människan som höll i utbildningen. Talade om för henne att hennes utbildningsmetoder var undermåliga. Och hon blängde på mig som fattade direkt. Och fortfarande två år senare skrev hon sina artiklar först med penna och block för att sen skriva in dom i Word och klistra in texten därifrån till PageMaker. Och då bli tvungen att korta eller förlänga.

Ett tag efter datoriseringen, då jag hela tiden fått visa henne hur PageMaker funkade, kom hon in på mitt rum och talade om att hon ville att jag skulle ha 1 000 kronor mer i lön per månad för att jag var så duktig på datorer. Jiihaa, tänkte jag, äntligen ett erkännande! Men snart fick jag reda på genom ekonomipersonalen att hon begärt 2 000 kronor mer för egen del därför att datoriseringen gjorde att det blev en massa extraarbete, tyckte hon. Hon hade använt min lönehöjning för att trissa upp sin egen lön!

På den här arbetsplatsen hade vi inga fikaraster. Vi hade ju kunnat börja dagen med ett litet redaktionssammanträde med fika eller tagit en brejk och fikat med dom på kontorssidan. Nej, fikaraster hade inte Åsa tid med, hon var där för att jobba!!

När hon nån gång var ute på reportage passade vi på som små råttor att fika medan katten var borta. Och när vi hörde hennes nyckel i dörren, "Hjälp, hon kommer tidigare än beräknat!", stelnade vi till som små skolflickor som snattat och blivit påkomna.

Trots att vi inte hade några fikaraster med vanligt arbetsplatssnack så talade hon ofta om för oss att hon skulle inte jobba kvar på tidningen så länge till. Hon skulle bli informatör på ett storföretag. Det var där dom stora pengarna fanns! En snabbtitt på nätet visar att hon jobbar där fortfarande, nu ganska nära pensionsåldern...

Varje morgon när hon kom - hon började en halvtimme senare än jag - slängde hon sin nyckelknippa på närmsta bord innan hon hängde av sig ytterkläderna. Det ljudet träffade mig som ett knivhugg mellan skulderbladen. Det ljudet talade om för mig att jävulen kommit.

Jag sökte andra jobb hela tiden men har efteråt fått reda på från några att när dom ringt Åsa så hade hon talat om att jag var värdelös och saknade arbetsmoral. Jag har astma och mina förkylningar kan bli till bronkiter och då behöver jag antibiotika och kortison. Jag var ofta förkyld med bronkiter under dom åren jag jobbade på denna tidning. Numera är jag förkyld i vanlig utsträckning som alla andra människor men inte särskilt ofta och har inte haft en bronkit på tre år.

När jag vid ett tillfälle talade om att "Nu har jag fått antibiotika och kortison" så stirrade hon på mig och utbrast "KORTISON! Det har man ju vid ledbesvär!" Den dumma, obildade människan visste inte ens att kortison används mot alla sorters inflammationer! Och mina förklaringar lyssnade hon inte på utan vände på klacken och gick. Jag hade dålig arbetsmoral och var låtsassjuk!

Jag har också dålig rygg och hade ungefär fem år tidigare haft ett diskbråck i ländryggen. Jag hade ofta så mycket besvär av min rygg att jag inte kunde ta mig till jobbet, än mindre sitta där hela dan. Hon talade om att hennes man som jobbade på slakteri hade huuur mycket ryggont som helst men hade inte varit hemma en enda dag. Om inte annat så kröp han till jobbet, så det så! Ännu mera dålig arbetsmoral hos mig alltså!!

Vid ett flertal tillfällen när jag kom till jobbet efter att ha varit hos frissan, tittade hon på mig, hissade sitt ena ögonbryn upp till hårfästet och sa "Ojdå!". Där satt jag med min nya frisyr och var fulast i hela världen. Likadant kommenterades mina kläder.

Vi hade, som sagt, kunnat ha riktigt roligt när vi planerade våra temanummer för då hade vi externa skribenter som skrev dom tunga vetenskapliga artiklarna och så skulle jag och Åsa göra några artiklar som var mer populärvetenskapliga. Vi skulle planera hur det hela kunde "förpackas" lite trevligt, vi skulle hålla efter gästskribenterna så att dom höll deadline, skrev så långa artiklar som vi bestämt, höll sig till ämnet osv.

Men när temanumren började planeras tog Åsa hand om hela planeringen och alla kontakterna med gästskribenterna. Jag visste inte ens vilka alla skribenterna var. Medan numret växte fram tog hon semester två veckor och drog utomlands eftersom hon inte behövde skriva sina artiklar förrän gästartiklarna kommit in. Jag skulle svara på alla frågor som gästskribenterna hade om hur långa deras artiklar skulle vara, om dom fick bli kortare/längre och vad deras deadline var.

Varje gång det gjordes temanummer och Åsa dragit utomlands "försvann" mappen med hela planeringen konstigt nog från Åsas rum. Folk ringde och jag letade febrilt i hennes papper för att kunna svara vettigt på deras frågor. Det fanns inte ett enda papper, inte en enda ledtråd som hade kunnat hjälpa mig. Hon hade tagit hela planeringen med sig hem. När hon kom tillbaka och jag sa att jag inte kunnat svara på nånting för planeringen var borta sa hon bara "Hoppsan, jag tog visst hem mappen". Sen ringde hon upp alla gästskribenterna och lämnade klara besked och deadline, längd på artikel och att hennes kollega tyvärr var oduglig. Det ingick i hennes plan att inför sin chef visa att det inte funkade att ha en till journalist inblandad. Fast det förstod jag långt, långt senare.

Vid det här laget var jag så knäckt att jag hade börjat gå hos en psykolog för att över huvud taget orka.

Hon attackerade mig om än det ena, än det andra för att få mig att sluta men eftersom jag inte fick annat jobb hade jag ingenstans att ta vägen. Nästsista gången hon skulle "diskutera" med mig tänkte jag att nu jävlar tänker jag inte stillatigande sitta och ta emot skit. När hon slängt ur sig allt hon hade att säga talade jag om för henne punkt för punkt hur hon uppträdde och varför det inte funkade på denna arbetsplats. Hon lyssnade och när jag var klar sa hon att "Det var bra att få veta hur du känner det" med vänlig röst. Yes, tänkte jag, nu fattade hon äntligen!

Sen var det lugnt ganska länge men ingenting hade egentligen ändrats. Plötsligt en dag kom hon in till mig, satte sig i besöksstolen och sa att nu hade hon och tidningens ägare bestämt att så här skulle det vara i fortsättningen:

- Du går ner i arbetstid och är ledig på fredagarna så att du kan lägga alla dina läkar- och tandläkarbesök och gud vet allt där istället för på arbetstid.
- Du ska också få ta över lite kontoristuppgifter så att ca 25 procent av din arbetstid ska bestå av det och därför kommer lönen att sänkas eftersom det inte är lika kvalificerat arbete.

Sen gick hon. Jag stängde min dörr och bröt ihop. Jag ringde gråtande upp min psykolog och frågade vad jag skulle göra. Han rådde mig att gå hem omedelbart och aldrig sätta min fot där igen. Åsa hade alltså till slut hittat ett sätt att bli av med mig.

Jag sjukskrev mig, kontaktade facket, och en sen kväll åkte min man och jag och hämtade alla mina privata prylar och mina påbörjade artiklar och min research. Jag tog ett kuvert som jag skrev ÅSA på, låste dörren efter mig, la nycklarna i kuvertet och slängde ner det i brevinkastet.

Under dessa tre år hade jag trots allt skrivit mängder av bra artiklar (har läst dom långt, långt efteråt och häpnat över att jag kunnat prestera under dom förhållandena), gjort reportageresor kors och tvärs Sverige och till både Finland och Tyskland, tagit massor av bra bilder, gått på Viktväktarna och gått ner allt och lite till (smalare än jag är idag), själv börjat jobba hos Viktväktarna och fått enormt mycket beröm för min pedagogiska förmåga av både deras utbildare och av medlemmarna som jag coachat.

Nej, jag fick ingen hjälp av facket för arbetsplatsmobbning. Nej, jag fick inget nytt jobb. Har ringt några ställen och frågat varför jag inte kom till intervju ens och på några av dom fått svaret att min förra chef inte var nöjd med mig.

Nej, det jag fick var en långvarig depression och fibromyalgi. Nu har jag suttit och skrivit det här i ungefär en timme och har så ont att jag skulle kunna skrika. Men det nyttar föga att skrika, värken släpper inte för det. Den släpper inte av värktabletter heller. Inte ens morfin biter på det. Jag har testat. Min man fick morfin efter sin bypass-operation. En dag, när jag hade överjävligt ont, tog jag en av dom snabbverkande morfinkapslarna. Jag kände tydligt hur morfinet kickade in genom att jag blev obehagligt konstig i huvet - men värken lindrades inte det minsta.

Så här står det på nätet på Vårdguiden om fibromyalgi:
"Smärtsystemet är en del av kroppens nervsystem. När smärtnerverna i musklerna retas, skickas signaler till nervcellerna i ryggmärgen. Där kan smärtsignalerna gå vidare oförändrade eller dämpas och bli svagare, eller förstärkas och bli kraftigare. Från ryggmärgen går smärtsignalerna till hjärnan. Det är först när signalen når hjärnbarken som man medvetet upplever smärta. Man känner hur stark smärtan är, hur obehaglig den är, och var den sitter.
Signaler skickas också till de delar av hjärnan som ger upphov till känslomässiga reaktioner på smärta. Långvarig smärta handlar i stort sett alltid både om kropp och själ.
Det finns flera orsaker till ökad smärtkänslighet när man har fibromyalgi. Den vanligaste orsaken är långvarig muskelsmärta lokaliserad till ett område, till exempel smärta i ryggen eller nacken och skuldrorna. En annan vanlig orsak är långvarig uttalad stress."

Långvarig uttalad stress med axlarna uppdragna till öronen med smärtor i nacken och skuldrorna i tre års tid.

Så tack för allt Åsa L!
Om jag kunde smitta ner dig med min fibromyalgi så skulle jag göra det. Tyvärr kan jag inte det men det gläder mig att du sitter kvar på den där skitblaskan, du som skulle bli informatör och vältra dig i pengar!

Och förlåt alla ni som heter Åsa men ni kanske förstår varför jag hatar namnet Åsa.

MP3 i huvet

Läste en kompis blogg igår och drog en djup suck av lättnad. Och så började jag fnittra. Lättnadssucken därför att jag insåg att jag inte är ensam om att vara galen. Fnittret därför att det hon skrev beskrev så på pricken hur galen jag är också.

Minsta lilla fras kan få igång min inbyggda MP3 i huvet. Vad som helst kan välla fram, ibland utan att jag ens märker det förrän en låång stund senare. "Var f*n kom den låten ifrån?", tänker jag och trallar vidare och - DÄR - kom den där frasen som triggade igång det.

Tack, då vet jag i alla fall varifrån det kom. Men jag vet inte hur jag ska bli av med det...Säg inte hammare och spik till mig för då har jag Povels kokosnöt i huvet i flera dar. Nämn ingenting om att må illa för då jäklar kommer Uggla. Jag aktar mig för att säga att jag har ont för då är Lena Ph där ögonblickligen en stund på natten men inget på dan och förresten blir det alltid värre framåt natten och så kan man ju ooa hela natten också och natten har tusen ögon och så blir det svarta ögon på finska eller - tamefan - på RYSKA! Om och om igen och förresten - finns det inte en låt som heter så också....Hjälp!!!

Ser jag en fjäril så nog blir det till den vingade som syns vid Haga. Säger jag till kisse Kanel att hans päls är blank så är jag strax ute på fjärden som ligger blank som ett nybonat golv.

Jag gräver på lotten men nej, nej, det är inte lera jag gräver i - jag gräver guld i USA! Törstig efter grävandet störtar jag fram till vattenposten och fyller min mugg med vatten och - åh, nej - stan är full av vatten!

Och på TV-nyheterna säger nån att nån är befälhavare och jag gapar att han var befälhavare på boxerbåten han på Ångermanälven.

Och så där fortsätter det i det oändliga. Jag har en enorm låtskatt i huvet.... eller är det en förbannelse?

Vänskap - gränsskap

Jag har en nyfunnen vän som jag gillar mer och mer. Hon har en härlig humor, gillar ungefär samma saker som jag fast hon gör mycket mer roliga grejer än jag. Läser skitkul böcker. Ger mig goda råd och härliga skratt, gör mig på gott humör. Hon har en bedårande liten sommarstuga. Jag känner att jag skulle vilja bli närmare kompis med henne. Gå på en och annan utställning eller konsert med henne. Sitta i den där mysiga sommarstugan eller dess underbara syrenberså och dricka vin och fnittra och snacka om allt och ingenting.

Men jag undrar vad våra gemensamma vänner skulle säga om vi gjorde allt det ovanstående. Jag undrar vad min man skulle säga.

Och varför undrar jag allt det där? Varför skulle nån ha nåt att säga om att jag var väninna med henne?

Därför att det är inte en hon jag berättar om. Det är en han. Varför är allt i samhället så förtvivlat könsstyrt att jag inte kan bli bästa väninna med en kille?? Och när blir det ändring på det?? Eller är det bara i min åldersgrupp detta problem finns? Kanske dom yngre är väninnor med vem dom vill?

Bokslut för 2010

Trettondagen och snöstormen yr utanför. Snö och is rinner utför fönstret och vinden piskar. Dags att göra bokslut för 2010.


Min trädgårdssäsong började med en försening. En försening av allvarligt slag men med ett lyckligt resultat. Min man blev hjärtopererad - en trippel bypass - i slutet av april. Hans hjärta var räddat!

Men jag tog igen förseningen rätt bra. Eftersom Trädgård20 nu är så pass uppvuxet så kunde jag slarva med skötseln av den i år och koncentrera mig på skötseln av min gubbe och kolonilotten. Vissa dagar gjorde jag 12-timmarspass på lotten. Med mobilen i fickan och avbrott för mat och ringa hem och kolla läget.

Fast det där med mat på kolonin är en historia för sig själv. Jag packar en ordentlig matsäck, sen sätter jag igång och jobbar och glömmer bort att äta dom tider som jag ska. Väl sittandes på min trevliga "uteplats" (ja, vad ska man kalla en uteplats som är ute mitt i ute?) med bekväma trädgårdsmöbler utrustad med mackor och kaffe ser jag genast något som måste ryckas upp, flyttas på eller åtgärdas på något annat sätt. Då trycker jag in halva mackan i munnen och tänker att "jag kan väl jobba och tugga samtidigt!" Yeah man, I can! I am a W-O-M-A-N!! Simultankapacitet!!

Det jag glömmer då är att hur mycket woman jag än är så kan jag inte tugga, jobba och - sitta och vila - samtidigt. Jag har testat att sitta och käka och blunda... Det är för mycket för min simultankapacitet! Jag kan bara inte blunda. Nä, inte där och då. Ögonen spanar över lotten som värsta radarstationen och ser vartenda ogrässtrå som finns. Och trots att jag klagar över att jag ser så dåligt så ser jag alldeles utmärkt på lotten! Ogräsen är stora som tallplantor och måste avlägsnas genast, pronto, NU!

Och jag tuggar och far runt som en skållad råtta på lotten. På kvällen får jag min belöning; en överjävlig fibromyalgivärk. Men frågan är om det inte är värt att få en överjävlig värk då och slippa känna den ständigt malande värken under hela långa dagen. Den finns ju där men medan jag far runt som den där arma råttan, som alltid ska vara skållad - kraken, känner jag den inte. Jag märker inte att det gör ont. Jag gräver, jag kryper på knä, jag rensar, jag binder upp, jag bär, jag vattnar, jag plockar, jag hör fåglarna, jag känner solen - jag mår bra!

Nu yr snön och på lotten ligger ett tjockt lager av den allra mjukaste och vitaste snö. Och där under ligger frön och lökar och väntar på våren.

Och under detta fina, tjocka, varma täcke har sorkarna hallaballoo! Dom rackarna gräver gångar i mina fina gräsmattor, dom käkar allt som smakar gott. Så vad som kommer upp av mina lökar har jag ingen aning om. Kanske allt blir sorkmat?


Jag satte visserligen dit en sorkskrämma som gör obehagliga ljud som sorkarna ska tycka illa om och flytta nån annanstans - kanske till grannens lott. Och jag la en uppochnervänd hink över den som skydd. Men den går på batteri och batterier tenderar att lägga av när det blir kallare än ett par minusgrader. Och vi har haft mängder av minusgrader!

Och satte jag verkligen gnagskydd på mitt plommonträd så här högt upp eller kalasar hararna på det nya, lilla trädets bark just nu i denna sekund?

Nåja, jag planerar i alla fall för sommaren och har redan köpt dom frön som ska ner när "jorden reder sig". Vilket härligt uttryck! När jorden reder sig. Man går och frågar jorden på våren: "Hej, hur är det?" och jorden svarar "Jo tack, jag reder mig!"


I sommar ska denna otroligt vackra solros, Purpursolros "Moulin Rouge", stå högrest (två och en halv meter) och grann på min lott! Eller rättare sagt, flera såna, så många det nu blir av dom frön som petas ner i jorden som reder sig.
Och stockrosorna vid stängslet ska bli lika höga och humlen ska klättra ända upp till överkanten av stängslet och sen vräka sig ner i kaskader av gröna blad och fina humlekottar.

Och jag ska sitta med min kaffemugg och njuuta av stillheten och titta på allt som växer - tills jag störtar iväg till nåt som ska ryckas upp, grävas bort, flyttas eller t o m dödas!!

En liten bildkavalkad i väntan på sommaren. Och jo, både maken och monsterkatterna mår bra, och jag med. Tills monsterkatterna börjar tugga i sig mina späda gurkplantor som snart ska stå på hyllorna på min balkong där pelargonerna just nu ser tämligen ledsna ut men som kommer att fröjdas när ljuset återvänder. Precis som alla vi nordbor gör. Bleka och glåmiga idag (utom solariefuskarna och Thairesenärerna) men lyckliga som små barn när blåsipporna täcker skogsbackarna.

Jag bor dessutom i en betongförort där det är enorma mängder med blå- och vitsippor i alla backar. Och backar har vi så det räcker och blir över!! Storvretsbackarna är världsberömda i hela ... Botkyrka. Och Botkyrka är ju långt ifrån lagom och det är Storvretsbackarna ett levande bevis för. Dom är way out lååångt ifrån lagom!!

I stort sett hela lotten i bild med fänkål i pallkragen närmast. Sittplatsen med sina vita möbler skymtar långt borta. Och längst upp i högerkant av bilden syns hallonhäcken.

Klätterrosen Symphatíe som ska bilda en ingångsportal till lotten. Själva stommen till portalen ska vi bygga själva. Har sett alltför många rankiga köpeportaler. Dom riktigt stabila köpeportalerna är apdyra!

Vresrosen Hansa som kantar ena sidan av sittplatsen tillsammans med lavendel. Där blandas rosdoft och lavendeldoft. På nästa sida doftar liljor och kaprifol. Alla dessa blommar i stort sett samtidigt så doften är helt underbar. Dom två återstående sidorna ramas in av väldoftande syrener som än så länge är väldigt små. Dom ska dessutom bli fler när jag breddat sittplatsen.

Rosen Madame Boll som vi köpte till minne av vår förra katt Emma som var en tämligen korpulent dam. Vi brukade kalla henne Bolla-Bolla så denna ros var given som minnesros för henne.


På höstkanten hann jag ändå lite med Trädgård20 också. Jag fixade till två av våra många rabatter där.


Körsbärsrabatten minskade jag ner och sådde nytt gräs i båda ändorna. Jag flyttade alla liljor från kolonin till Körsbärsrabatten för deras växtplats på kolonin kommer att flyttas ca en meter vid breddningen av sittplatsen. När det är klart köper jag nya liljor till lotten.


Alla tre kompostbingarna ska grävas om och flyttas ett steg till vänster, den med galler ska också bli träbinge. Hela spaljén med kaprifol och klematis ska flyttas också och framför dem, mot sittplatsen, ska liljorna växa.



Den andra rabatten, som jag fixade i Trädgård20, är en svårjobbad slänt där jag brukar vara tvungen att ta av mig skorna och gå barfota för att inte vricka fötterna. Men om det är kallt får man lov att krypa runt i strumplästen. Skitiga fötter och skitiga strumpor blir det men vad gör det - både fötter och strumpor går ju att tvätta! Och det är rätt trevligt med jord mellan tårna också, inte bara under fingernaglarna.

Och så kom dagen då kolonisommaren var slut. Det var den 15 oktober, en strålande solig men kall dag. Dagen efter skulle kommunen stänga av vattnet till området. Nu var det dags att packa ihop alla sina möbler, verktygslådan, verktygen och allehanda andra pinaler och stuva in dom i bilen för hemtransport. Men först skulle stuveriarbetarna ha sommarens sista lottfika.
Hejdå lotten! Vi syns när jorden reder sig!