Död och pina

Den största och finaste gurkplantan har dött. Där ligger han raklång och eländig. Den har - som den berömda papegojan - ceased to be, it´s a late plant, it is no more, this plant is DEAD!

"Tror man att man är störst och bäst så går det så där, minsann!" sa förnumstigt Keso, den vita av mina monsterkatter. Ni skulle tro att jag är galen om jag talade om hur Keso framför sina åsikter. Därför talar jag inte om det.

Men den katten har ofta väldigt bestämda åsikter om allt möjligt och dom framför han med massor av spydighet och med stor emfas.
Den har jag nog fått för mina synder. Till råga på allt så är han pappas kisse! Och min man som inte ens ville ha en ny katt när vår älskade Emma dog. Och så köpte jag monsterkatterna på Stockholms Katthem (http://www.katthemmet.nu/), visserligen med en motvillig karl i släptåg. Och kattfan kröp upp i hans knä (dom var kissebäbisar då) och en enda blick från honom fällde karln som en fura.

I början var Keso totalkär i mig men eftersom gubben är så blödig så är det jag som får göra allt obehagligt, som att trycka in honom i transportburen när det är dags att åka till veterinären. Så nu har Keso lierat sig helt med pappa! Så kan det gå!

Men för att återgå till plantorna så hoppas jag nu att dom kinkiga rackarna inte dör en efter en. Det ska ju inte vara för lite vatten och inte för mycket vatten, solen får inte vara för stark men det måste vara mycket ljus, temperaturen får inte vara för hög men inte för låg heller. Snacka om kuvösungar! Tacka vet jag att kunna så direkt på friland, släng ut fröna bara och vattna lite, vänta ett tag och så kommer det upp en himlans massa plantor. Det är mina takter, det!

I dimma höljd

Jag fyller år idag - typ 35 för femtielfte gången - och dagen till ära har den ryska maffian snott vårt vackra vattentorn. Ja, vi brukar alltså säga så när dimman är så tjock att vattentornet, som syns i stort sett över hela Storvreten, är så totalt inhöljt i dimman att det inte syns alls.

Och vad har nu det med ett skrivbord att göra? Jo, jag försökte fylla tristessen genom att läsa Allt i Hemmet för ut i dimman orkade jag inte gå. Sida efter sida med perfekta hem, inte ett dammkorn nånstans, matchande kuddar och plädar i perfekta rader i sofforna, inga pennor i fel färg på skrivbordet, snygga små stilleben av vackra ting (som måste vara tidningarnas just nu mest använda uttryck för små pryttlar).

Och i vart och vartannat hem finns det en eller flera katter som gör sig såå fint på bild! Jag förstår ju att bilderna i tidningen är stylade inför fotograferingen men Jesus Christ så deprimerande det var att bläddra i tidningen när man ser här hemma hur katthåren yr, mattorna ligger ihopkasade efter ett race trots att jag nyss drog dom på plats, dammet ligger tjockt trots städning i förrgår, dom vackra tingen sitter fast på sina platser med häftmassa så dom inte åker i golvet. Är det bara mina katter som är monster?

Och så alla dessa människor som bor i dessa perfekta hem! Dom arrangerar om sina små stilleben efter årstid och humör! Mina sitter där dom sitter med sin häftmassa om nu inte katterna lyckas arrangera om stillebenen efter sitt humör.


Det här är enda stället där pryttlarna, nej, jag menar förstås dom vackra tingen, får stå ifred. Det är mormors och morfars jugendskrivbord som inte ens används som skrivbord. Men den vackra hyllan kan man bara inte gömma bakom en datorskärm ståendes där. Men det finns massor med förvaring i skåpen och lådorna i det. Dom innehåller våra arkiv.
Tam tam tam taaa, X-files....? Nä, bara vanliga trista papper som räkningar och annat.

Så det står där i hallen som ett monument över gamla minnen. Vid det har jag suttit hos mormor och läst romaner, ve och fasa!!, som jag hade liggande över en läxbok så jag kunde skifta böckernas plats snabbt som ögat om mormor var i faggorna. Läste romaner gjorde man bara inte hos mormor! Både mamma och morfar brukade gå upp på vinden för att ägna sig åt såna synder.

Ovanför hänger lampetterna i mässing som morfar själv har gjutit och en oljemålning från mormor och morfar med Åbos sista bevarade väderkvarn. Tavlan är målad 1957 men väderkvarnen står där än.

Det händer faktiskt att jag nån gång per år ser att nån av pryttlarna skulle stå bättre på ett annat ställe, lite, lite till höger istället för i mitten så där... och arrangerar om mina vackra ting.

När jag stod och lagade middag föll jag i drömmar om att bo i ett stort, vitt hus med en Alva - som hos Madicken - som tar hand om allt det stökiga medan frun i huset kan dra sig tillbaka till sovgemaget med sina franska nerver eller sin migrän med en sval, lagom fuktad linnehandduk över pannan. Och jag som inte ens har den minsta lilla pigkammare, där jag skulle kunna inhysa en piga! Inte ens en pytteliten klädkammare...

Men jag bor ju i ett väldigt stort vitt hus! Och jag älskar faktiskt mina monsterkatter!