En skröna berättar om när Napoleons marskalk Jean-Baptiste Bernadottes hustru Désirée, sidenhandlardottern från Marseille (och faktiskt Napoleons f d fästmö - men det är en helt annan historia som berättas romantiskt och underbart i Annemarie Selinkos roman "Désirée" som jag slukade som 12-åring och som möjligen fortfarande kan finnas på bibliotek), för första gången kom till Sverige där hennes man blivit kung. Désirée skulle hälsas till sitt nya land på ett kungligt passande sätt.
Det hampade sig så väl att Désirée steg i land i Skåne och att det just då rådde svår torka. De skånska bönderna och torparna beordrades ut på kajen för att välkomna den nya drottningen. På grund av den rådande torkan var det inte svårt att få dom att på ett lämpligt sätt hurra för drottningen, på klingande franska till och med.
- Vi vill ha regn! skrek dom på skånska och drottningen log i tron att folket jublande skrek Vive La Reine, leve Drottningen.
Just nu är det så torrt i båda mina trädgårdar att jag känner mig som en förlängning till vattenslangen, en mänsklig Gardena-koppling. Blåbären vid stigen in mot kolonin är blå men inte större än pyttekart. Kantareller och stensoppar (kallade Karljohan just därför att Jean-Baptiste, sedermera kung Karl XIV Johan älskade dom) kan vi glömma och om inte regnet kommer snart så blir det inga lingon heller.
Den jättestora gräsmattan mellan mitt hus och nästa hus (som vi av naturliga och kostnadsmässiga skäl inte kan vattna) ser ut som Kalahari-öknen och jag väntar mig nästan att ett lejon ska komma ut ur buskarna eller att Mma Ramotswe - hon med kvin-
nornas detektivbyrå - ska komma gående över kullen.
Om torkan fortsätter kommer björkarna snart att få gula löv vilket är supertrist att se mitt i sommaren. Gula löv hör hösten till.
Så jag säger som dom skånska bönderna en gång lär ha ropat:
Vive la Reine!
