Idag har folk på Facebook uttryckt sin beundran över Anton Hysén, fotbollsspelaren som kommit ut ur den berömda garderoben. Han har alltså offentligt talat om att han är homosexuell. Bra gjort, Anton! All min beundran till dig! Inte lätt att göra det i den machokultur du lever i.
Det som retar mig är hur folk har uttryckt sin beundran för honom. Det har hetat att han har brutit mot normer och att han har gått mot strömmen.
Men för bövelen, det handlar om hans liv, om hela hans existens, om hans själ, om att han är han!
Inte om att "Hej hopp, nu tar jag och bryter mot en liten norm här och är lite bög ett tag!" eller "Idag känner jag nog för att gå mot strömmen lite grann!" Så där bara lite på skoj för att se vad som händer och visst är det kul att skruva till det lite, bryta en och annan norm så där bara i förbifarten.
Nej, det handlar om att få vara sig själv, leva sitt liv som man själv vill, utan att nån hallelujakör ens skulle behöva uppmärksamma det hela. Inte ens behöva öppna nån garderobsdörr utan bara få vara den man är. Utan etiketter.
Och när en kändis går öppet ut med sin homosexualitet bildas det genast en Facebook-grupp som heter "Vi som gillar XX". Men i det faktiska livet, i den "grå massan" av vanliga icke-kändishomosexuella ökar faktiskt hatbrotten. Då bildas det inga grupper på FB.
Och när jag säger "min dotter och hennes fru" studsar folk och säger: "Vad sa du? Fru?" Ja, min dotters fru!!
När slutar vi sätta etiketter på varandra och se varandra som dom människor vi allihopa är? När slutar vi trycka in varandra i mallar, normer och gå i strömmar? När börjar vi leva fria och låta andra också leva fria?
När..
