Förra vintern hade hararna ställt till stor skada på fruktträden. Snön låg så hög (eller djup) att hararna hade suttit ovanpå min kompost och knaprat på min kaprifol. Det såg jag på att det låg bajspluttar överst på komposten.
Jag tycker att dom små harpaltarna är fullständigt bedårande söta och skulle aldrig jaga iväg nån av dom. När jag ser en så håller jag tyst om min upptäckt så inte dom andra kolonisterna börjar jaga bort paltarna. Dom är så vanvettigt rädda om sina grönsaker att det blir bokstavligen en klappjakt på haren. Gapandes och klappandes högt med händerna jagar man den därifrån. Jag bjuder gärna på det lilla dom käkar på sommaren men får bannor av dom andra. "Nu lär dom ju sig att komma hit och käka även på vintern!" Som om dom inte hittade dit ändå. Till hösten gäller det bara att skydda sina fruktträd ordentligt.
Sorkar har jag också i mängder på min lott. Oj, vad dom hade haft guldruschens glada dagar under snön förra vintern! Dom hade grävt gångar precis i skarven mellan jorden och snön så man kunde se deras framfart i gräsmattan som ringlande mönster. Det var bara att lägga på jord i spåren och så på nytt gräs. På dom ytorna där jag odlar grävde jag runt i deras högar och gångar. Efter en månad syntes inte ett spår av dom.
Jag hade under min första kolonisommar fått veta att det finns mycket sork på kolonin och fått rådet att sätta mycket vitlök och kirgislök, ni vet dom där ståtliga lila bollarna som säljs under namnet Allium fast Allium bara är släktnamnet på lök. Hej, vad jag satte vitlök och kirgislök överallt för att mota sorkarna. Och, hej, vad sorkarna sket i det!
I somras såg vi en sork vid ett tillfälle. Han/hon satt och tryckte bakom komposten under några störar. Söt som en guldhamster även om den inte hade så guldljus pälsfärg. Hann tyvärr inte betrakta den så värst länge för den tyckte inte att vi såg ett dugg gulliga ut utan kutade iväg som ett skott.
Katter från villorna i närheten kommer och gör razzior bland sorkarna och dom är alltid välkomna av alla kolonisterna
Hela sommaren kan jag njuta av fågelsången blandad med vindsus och tystnad. På sensommaren och hösten får jag alltid extra mycket besök av fåglar. Då finns det nämligen lite olika frön åt dom att käka på mina växter. I somras hade jag en koltrast som var väldigt fientligt inställd till mig. Han började med att sitta i ett träd utanför kolniområdet och skrika åt mig ganska argsint. Sen kom han och satte sig på stängslet och fortsatte att vara argsint. Jag småpratade med honom och visslade. Han tittade på mig med huvet på sne och sen tyckte han att jag var rätt okej. Till slut hoppade han omkring bara 20 centimeter ifrån mig, han sysselsatt med sitt och jag med mitt.
Gulsparvarna är inte ett dugg rädda eller fientliga, dom bara spatserar omkring på lotten och bryr sig inte ett dugg om mig. En gång, när en gulsparv kom väldigt nära, slutade jag att jobba och stod helt stilla. Till slut satt gulsparven på min stortå och tittade sig omkring.
Ormar finns det också på kolonin. Det brukar bli ett stort hallå över hela vårt område när nån ser en orm. Det spelar ingen roll vad det är för sort, folk (läs fruntimren)skriker OOORM! i högan sky. Jag bryr mig inte. Jag har stor respekt för huggormar och vet att det är väldigt allvarligt att bli huggormsbiten. Men det finns så enkla sätt att undvika det. Man går aldrig in i snår eller högt gräs utan stövlar. Skulle man mot förmodan vara tvungen att gå in en sväng i sitt hallonsnår t ex och inte har stövlar på sig eller med sig, är det bara att stampa hårt i backen, ruffsa runt med en käpp i snåret och vänta tills eventuell orm hinner ta sig därifrån.
En tidig morgon förförra sommaren, när jag kom till kolonin, såg jag en orm på grusgången genom området. Stannade på fläcken för att den inte skulle ringla iväg p g a mina steg och bara tittade. Det var en otroligt stilig helt svart huggorm. Jag stod stilla en lång stund för att kunna titta på den. Så fort jag började gå igen så ringlade den iväg. En orm går aldrig till attack mot en människa om den inte råkar bli överraskad av människan. Vi är inga bytesdjur för ormar men en trängd orm försvarar sig mot oss.
Sniglar har vi också, så klart. Men det är inte mycket att orda om. Då gäller bara döda, döda, DÖDA! Dom stora stampar jag ihjäl, dom små nästan genomskinliga klämmer jag ihjäl med fingrarna. It´s a dirty job but someboby - no, everybody - has got to do it!
Men dom lömskaste och farligaste djuren ser vi knappt. Och det beror inte på att dom skulle vara sällsynta utan på att dom äcklena är så små. Vi är vaccinerade mot den ena sjukdomen dom sprider eftersom det är ett virus. Men den andra sjukdomen får man hålla koll på. Vid hemkomst från lotten får man klä av sig spritt språngande och be sin man undersöka vartenda veck på kroppen på en; kolla bakom öronen, under tuttarna, ja, en total kroppsvisitering. Min man och jag är duktiga på att visitera varandra och ta bort dom som vi hittar. Och nu förstår ju varenda läsare (om det finns nån som läser min blogg) att jag pratar om fästingplockning.
Och ändå sitter jag här nu i slutet av februari med en tämligen nyupptäckt borrelia! Jag var hos husläkaren i måndags om nånting helt annat och tänkte att jag kan ju ta och fråga henne vad hon trodde att dom två konstiga röda fläckarna, som jag haft ett tag, kunde vara. Den ena sitter långt nere på magens högra sida och den andra, mycket mindre, sitter längst upp på vänster lår. Jag hade inte alls tänkt söka läkare för dom där fläckarna. Man kan ju inte springa hos doktorn för ett par röda fläckar, tyckte jag.
Doktorn tittade på dom och så sa hon "Det ser ut som borrelia". "Va? Nu? Mitt i vintern?" frågade jag tämligen högljutt. Och fick veta att fästingar är aktiva långt in på hösten bara det är tillräckligt varmt och tillräckligt för dom är 4-5 plusgrader. Och så fick jag veta att det kan vara en mycket lååång inkubationstid på borrelia. Sent på hösten med bara 4 grader varmt och med massor av kläder trodde vi att kroppsvisitationerna inte längre behövdes.
Men tji fick jag! En sån där äcklig rackare hade tagit sig in bland mina kläder och hittat ett trevligt ställe att borra in sin snabel på. För att en fästing ska kunna smitta en människa med borrelia måste den få sitta kvar så länge att den hinner äta sig proppmätt, så proppmätt att det äcklet kräks. Det proppmätta fanskapet spyr sina baciller in min kropp!! Sen ramlar den av och försvinner nånstans bara. Innan den blir så proppmätt att den drar in sin snabel och lossnar, sitter den så ordentligt att man kan duscha hur mycket som helst utan att den lossnar.
Så nu går jag här nerspydd av en sån här och har värk, frossa, är in i döden trött och käkar en dunderkur av antibiotika.
Har redan käkat halva 10-dagarskuren och mår fortfarande helpyton och fläckarna har inte minskat det lilla minsta. Och mitt gymkort tickar tid utan att jag kan gå på gymmet.
Titta på den!! Uäck! Ful, läskig, med hår på ryggen och gift i magen! I hate!!
Nej! Ge mig harar, ge mig sorkar, ge mig ormar! Ge mig rådjur, älgar, vargar och lodjur också! Men ta bort fästningjävlarna från MIN lott! Dom kan skaffa sig en egen lott on another planet in another galaxy far, far away!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar