Läste en kompis blogg igår och drog en djup suck av lättnad. Och så började jag fnittra. Lättnadssucken därför att jag insåg att jag inte är ensam om att vara galen. Fnittret därför att det hon skrev beskrev så på pricken hur galen jag är också.
Minsta lilla fras kan få igång min inbyggda MP3 i huvet. Vad som helst kan välla fram, ibland utan att jag ens märker det förrän en låång stund senare. "Var f*n kom den låten ifrån?", tänker jag och trallar vidare och - DÄR - kom den där frasen som triggade igång det.
Tack, då vet jag i alla fall varifrån det kom. Men jag vet inte hur jag ska bli av med det...Säg inte hammare och spik till mig för då har jag Povels kokosnöt i huvet i flera dar. Nämn ingenting om att må illa för då jäklar kommer Uggla. Jag aktar mig för att säga att jag har ont för då är Lena Ph där ögonblickligen en stund på natten men inget på dan och förresten blir det alltid värre framåt natten och så kan man ju ooa hela natten också och natten har tusen ögon och så blir det svarta ögon på finska eller - tamefan - på RYSKA! Om och om igen och förresten - finns det inte en låt som heter så också....Hjälp!!!
Ser jag en fjäril så nog blir det till den vingade som syns vid Haga. Säger jag till kisse Kanel att hans päls är blank så är jag strax ute på fjärden som ligger blank som ett nybonat golv.
Jag gräver på lotten men nej, nej, det är inte lera jag gräver i - jag gräver guld i USA! Törstig efter grävandet störtar jag fram till vattenposten och fyller min mugg med vatten och - åh, nej - stan är full av vatten!
Och på TV-nyheterna säger nån att nån är befälhavare och jag gapar att han var befälhavare på boxerbåten han på Ångermanälven.
Och så där fortsätter det i det oändliga. Jag har en enorm låtskatt i huvet.... eller är det en förbannelse?
