Frökatalogerna har kommit. Men jag känner att jag sitter en sorts mentalt väntrum och har inte kunnat börja planera min lott. Har inte ens funderat på vad jag ska odla utom att jag med bestämdhet vet att det inte blir några tomater i år.
I detta mentala väntrum funderar jag på oss människor och på hur olika vi är. Jag och mina barn härstammar från en lång rad Grönlundare från Österbotten. Männen i släkten har varit sjömän och fiskare fram till första kvarten av 1900-talet. Kvinnorna var förstås hemma och tog hand om barnen och alla sysslor som det på ett litet bonde/fiskehemman handlade om.
Kan det vara det tuffa livet som lämnat spår hos oss? Min dotter har myntat uttrycket: "En Grönlund glömmer aldrig!" Och det vi inte glömmer är orättvisor, oförrätter och rena kränkningar. Man kan med fog säga att vi, åtminstone min dotter och jag, är långsinta. Sonen, med vallonblod i sig, tar allt lite lättare. Men dotra min och jag med 100 % finskt blod är tjuriga. Och alla tre har vi ett sjuhelvetes temperament.
Men sen ibland stöter man på någon som har sjuhelvetes temperament upphöjt till 10 men som har den underbara förmågan att efter det att ilskeutbrottet lagt sig kunna prata ut - på riktigt, inte bara på låtsas - och gå vidare och lämna allt gammalt groll bakom sig, inte känna av det alls. När saken är utredd så är den det helt och hållet och såna personer riktar hela sin energi på att se framåt.
Vad jag avundas dessa kortsinta personer! Det måste vara så underbart att inte släpa på gammalt groll i bagaget i det oändliga. Jag har många gånger känt mig som en dålig människa eftersom jag inte har den förmågan. Små gräl hemma som blossar upp och reds ut är för min del också utagerade. Men dom större, dom som sårar på djupet eller gör en mer än arg för stunden.
Men sen stöter man på någon som får begreppet "En Grönlund glömmer aldrig" att blekna helt. Nån som är så långsint att jag själv känner mig som varande av den mest ädelmodiga sorten av människa. Som är så långsint att själva ordet långsint inte ens räcker till. Den där sorten som aldrig nånsin brusar upp och som man tar för den lugna, trygga sorten. Men plötsligt skakar marken till och man inser att den sortens människor i själva verket är sovande vulkaner, inte trygga svenska granitberg. Och vulkanutbrotten luktar svavel, precis som riktiga vulkaner gör, men också gammalt ruttet mök som den sovande vulkanen spart på sig i det oändliga. Då blir man rädd.
Ja, man blir rädd för det plötsliga utbrottet innehåller så mycket hat. Men man blir också rädd för sin egen långsinthet. Är det en sovande vulkan jag själv är trots att jag exploderar med jämna mellanrum?
Här kommer därför ett försenat nyårslöfte. Jag ska jobba med mig själv allt vad jag orkar för att benämningen "En Grönlund glömmer aldrig" inte ska passa så bra på mig längre. Jag ska försöka bli en mycket kortsint person!
