Det hände sig när jag var ca 4 år att jag näbbade mig lite. Nåja, rätt mycket faktiskt... Kommer inte själv ihåg detta men har fått det berättat för mig av så många så det känns som att jag faktiskt kommer ihåg det.
Jag var med mamma och mormor på landet i Benviks by i Närpes, strax utanför Kaskö i finska Österbotten, i mormors barndomshem, ett gigantiskt hus som en gång tillhört superkargören på Ostindiska kompaniet Peter Johan Bladh som var en av grundarna av Finlands numera minsta stad Kaskö; Kaskinen på finska.
I detta stora hus fanns en hel massa spännande saker men denna gång var jag mest intresserad av lite mänskligt umgänge och knatade in i det gigantiska bondköket i södran ändan där min mammas småkusiners (=finska för syssling) mormor Réne höll till.
Jag kommer in, Réne står vid den gigantiska spisen med en gigantisk brödugn. På den väggfasta bänken som löper utefter hela ena kortsidan sitter en annan kvinna.
Samtalet mellan tanterna avstannar och Réne säger åt mig att gå ut för hon städar. Jag läser av situationen snabbt och inser att här serveras ju färskt byskvaller och vill inte alls gå ut och tittar från den ena tanten till den andra och säger barskt, med händerna i sidorna på typiskt finskt kvinnomanér:
"Städar och städar, varför sitter Johanna här då?"
Ut åkte jag ändå och inget skvaller fick jag mig till livs men denna berättelse blev en klassiker bland alla i Benvik, hos min mormor och hos min mamma.
Och jag undrar om jag ändå inte kommer ihåg det för jag ser för mitt inre öga Johanna sitta där på bänken med huckle på huvet.
