Tänk så grått och platt det ser ut på våren på kolonin. Man kan se rakt över hela området vilka som är där och jobbar. I augusti kan en mänska stå en halvmeter ifrån dig och du ser inte henne. Plötsligt - PLUPP! - reser sig personen från sin hukande ogräsställning - och man bli nästan vettskrämd.
Jag gillar det här platta, översiktliga. Man spatserar fram och åter och glor och mumlar för sig själv och fingrarna pekar.
Sen sätter man igång och jobbar, och POFF! - nä, det säger inte POFF! - alldeles stilla kommer det upp saker ur jorden, löv på buskarna. Det går ganska långsamt i början men sen är det som att det ändå HAR sagt POFF en natt. Allt är grönt, allt är högt, man ser inte folk tvärsöver området längre. Man ser inte ens den på lotten bredvid.
Och man sitter på sin stol med kaffekoppen i handen och tittar omkring sig på sin lott och tänker: "Det här har jag gjort! Fan, det är JAG som har gjort allt det här!!" Och lyckan fyller ens bröst.
