Jag tycker inte om namnet Åsa. Faktum är att jag hatar namnet Åsa. När jag precis flyttat till Sverige och hörde det namnet för första gången (trots min finlandssvenska bakgrund hade jag aldrig hört det tidigare) så tyckte jag att det lät enormt fult.
Men att börja ogilla ett namn för att sen börja hata det krävs lite mer. Under årens lopp har jag inte en enda gång träffat en Åsa som har varit trevlig. Tvärtom har jag träffat många, många Åsor som varit gräsligt otrevliga. Så jag ogillade namnet Åsa.
Tills jag som nybakad journalist började på mitt första jobb. Min chef hette Åsa. Vi var i stort sett jämnåriga. Hon hade jobbat ett tag som journalist men båda två hade vi två tidigare yrken bakom oss.
Vi kunde ha haft väldigt kul tillsammans med att diskutera innehållet i tidningen, lägga upp vilka artiklar vem av oss skulle ta, vilka reportage vi skulle göra. Vi kunde ha haft skitkul när vi ritade upp layouten för varje nummer, när vi kollade igenom vilka bilder vi hade att välja mellan, när vi planerade våra temanummer.
Men det hade vi inte. Hon ville inte ha mig där. Det var tidningens ägare som hade bestämt att vi skulle vara två därför att det kändes lite för riskabelt att bara ha en journalist på tidningen ifall hon skulle bli sjuk.
Jag kände vibbarna vid anställningsintrevjun men sa till mig själv att jag skulle låta bli att fåna mig, "det kan ju inte spela nån roll vad mänskan heter". Men jag var tvungen att få ett jobb. Inte drömjobbet, inte drömtidningen men nånstans måste jag ju börja. Det var svårt att få jobb som journalist i Stockholm redan då. Dessutom var jag med mina 39 år något överårig och var nybörjare trots att jag jobbat på Råd & Rön ett halvår under min praktiktermin.
Åsa diskuterade aldrig en enda text med mig, hon pratade aldrig om layouten med mig, vi valde aldrig några bilder tillsammans. Hon tog emot mina texter, gick igenom dom och slängde dom på mitt skrivbord med sina korrekturtecken i kanten.
Vår tidning var inte datoriserad när jag började utan vi skulle fixa layouten för hand. En tidning i magasinsform trycks inte på såna ark som sidorna sen blir utan stora ark där det ryms flera sidor på varje ark, ibland 36 sidor. Och ju fler sidor det ryms på ett ark, desto billigare blir det i tryckeriet. Men det hela måste ju gå ihop på slutet. Det går inte att ha tomma sidor eller ens luckor.
Åsa skulle lära mig att räkna hur många si och så stora ark varje nummer skulle bestå av. Hon skulle lära mig att räkna ut på vilka ark vi skulle ha färgsidorna. Färg kostar mycket mer än svartvitt så det gällde att hushålla med färgsidorna samtidigt som det måste finnas färg i tidningen så den inte blev trist. Hon tragglade och tragglade detta med arken och sidantalet med mig och jag fattade aldrig vad hon sa. Jag kände mig totalkorkad. Efteråt har jag förstått att det inte var meningen att jag skulle fatta det där med arken. Efteråt har jag nämligen fått det där förklarat för mig och jag fattade på en gång.
Sen, äntligen, ett år efter att jag började, datoriserades tidningen och vi fick börja göra sidorna i våra mackar i PageMaker. Wow, vilken känsla! Plötsligt hade jag en sida framför mig dit jag placerade bilderna och sen skrev jag texten "på mått" så den platsade exakt. En extra mellanrubrik här och där om det inte gick jämnt ut eller dra bilden lite större.
När vi gick PageMaker-utbildningen fattade Åsa ingenting. Hon skällde och gapade på den arma människan som höll i utbildningen. Talade om för henne att hennes utbildningsmetoder var undermåliga. Och hon blängde på mig som fattade direkt. Och fortfarande två år senare skrev hon sina artiklar först med penna och block för att sen skriva in dom i Word och klistra in texten därifrån till PageMaker. Och då bli tvungen att korta eller förlänga.
Ett tag efter datoriseringen, då jag hela tiden fått visa henne hur PageMaker funkade, kom hon in på mitt rum och talade om att hon ville att jag skulle ha 1 000 kronor mer i lön per månad för att jag var så duktig på datorer. Jiihaa, tänkte jag, äntligen ett erkännande! Men snart fick jag reda på genom ekonomipersonalen att hon begärt 2 000 kronor mer för egen del därför att datoriseringen gjorde att det blev en massa extraarbete, tyckte hon. Hon hade använt min lönehöjning för att trissa upp sin egen lön!
På den här arbetsplatsen hade vi inga fikaraster. Vi hade ju kunnat börja dagen med ett litet redaktionssammanträde med fika eller tagit en brejk och fikat med dom på kontorssidan. Nej, fikaraster hade inte Åsa tid med, hon var där för att jobba!!
När hon nån gång var ute på reportage passade vi på som små råttor att fika medan katten var borta. Och när vi hörde hennes nyckel i dörren, "Hjälp, hon kommer tidigare än beräknat!", stelnade vi till som små skolflickor som snattat och blivit påkomna.
Trots att vi inte hade några fikaraster med vanligt arbetsplatssnack så talade hon ofta om för oss att hon skulle inte jobba kvar på tidningen så länge till. Hon skulle bli informatör på ett storföretag. Det var där dom stora pengarna fanns! En snabbtitt på nätet visar att hon jobbar där fortfarande, nu ganska nära pensionsåldern...
Varje morgon när hon kom - hon började en halvtimme senare än jag - slängde hon sin nyckelknippa på närmsta bord innan hon hängde av sig ytterkläderna. Det ljudet träffade mig som ett knivhugg mellan skulderbladen. Det ljudet talade om för mig att jävulen kommit.
Jag sökte andra jobb hela tiden men har efteråt fått reda på från några att när dom ringt Åsa så hade hon talat om att jag var värdelös och saknade arbetsmoral. Jag har astma och mina förkylningar kan bli till bronkiter och då behöver jag antibiotika och kortison. Jag var ofta förkyld med bronkiter under dom åren jag jobbade på denna tidning. Numera är jag förkyld i vanlig utsträckning som alla andra människor men inte särskilt ofta och har inte haft en bronkit på tre år.
När jag vid ett tillfälle talade om att "Nu har jag fått antibiotika och kortison" så stirrade hon på mig och utbrast "KORTISON! Det har man ju vid ledbesvär!" Den dumma, obildade människan visste inte ens att kortison används mot alla sorters inflammationer! Och mina förklaringar lyssnade hon inte på utan vände på klacken och gick. Jag hade dålig arbetsmoral och var låtsassjuk!
Jag har också dålig rygg och hade ungefär fem år tidigare haft ett diskbråck i ländryggen. Jag hade ofta så mycket besvär av min rygg att jag inte kunde ta mig till jobbet, än mindre sitta där hela dan. Hon talade om att hennes man som jobbade på slakteri hade huuur mycket ryggont som helst men hade inte varit hemma en enda dag. Om inte annat så kröp han till jobbet, så det så! Ännu mera dålig arbetsmoral hos mig alltså!!
Vid ett flertal tillfällen när jag kom till jobbet efter att ha varit hos frissan, tittade hon på mig, hissade sitt ena ögonbryn upp till hårfästet och sa "Ojdå!". Där satt jag med min nya frisyr och var fulast i hela världen. Likadant kommenterades mina kläder.
Vi hade, som sagt, kunnat ha riktigt roligt när vi planerade våra temanummer för då hade vi externa skribenter som skrev dom tunga vetenskapliga artiklarna och så skulle jag och Åsa göra några artiklar som var mer populärvetenskapliga. Vi skulle planera hur det hela kunde "förpackas" lite trevligt, vi skulle hålla efter gästskribenterna så att dom höll deadline, skrev så långa artiklar som vi bestämt, höll sig till ämnet osv.
Men när temanumren började planeras tog Åsa hand om hela planeringen och alla kontakterna med gästskribenterna. Jag visste inte ens vilka alla skribenterna var. Medan numret växte fram tog hon semester två veckor och drog utomlands eftersom hon inte behövde skriva sina artiklar förrän gästartiklarna kommit in. Jag skulle svara på alla frågor som gästskribenterna hade om hur långa deras artiklar skulle vara, om dom fick bli kortare/längre och vad deras deadline var.
Varje gång det gjordes temanummer och Åsa dragit utomlands "försvann" mappen med hela planeringen konstigt nog från Åsas rum. Folk ringde och jag letade febrilt i hennes papper för att kunna svara vettigt på deras frågor. Det fanns inte ett enda papper, inte en enda ledtråd som hade kunnat hjälpa mig. Hon hade tagit hela planeringen med sig hem. När hon kom tillbaka och jag sa att jag inte kunnat svara på nånting för planeringen var borta sa hon bara "Hoppsan, jag tog visst hem mappen". Sen ringde hon upp alla gästskribenterna och lämnade klara besked och deadline, längd på artikel och att hennes kollega tyvärr var oduglig. Det ingick i hennes plan att inför sin chef visa att det inte funkade att ha en till journalist inblandad. Fast det förstod jag långt, långt senare.
Vid det här laget var jag så knäckt att jag hade börjat gå hos en psykolog för att över huvud taget orka.
Hon attackerade mig om än det ena, än det andra för att få mig att sluta men eftersom jag inte fick annat jobb hade jag ingenstans att ta vägen. Nästsista gången hon skulle "diskutera" med mig tänkte jag att nu jävlar tänker jag inte stillatigande sitta och ta emot skit. När hon slängt ur sig allt hon hade att säga talade jag om för henne punkt för punkt hur hon uppträdde och varför det inte funkade på denna arbetsplats. Hon lyssnade och när jag var klar sa hon att "Det var bra att få veta hur du känner det" med vänlig röst. Yes, tänkte jag, nu fattade hon äntligen!
Sen var det lugnt ganska länge men ingenting hade egentligen ändrats. Plötsligt en dag kom hon in till mig, satte sig i besöksstolen och sa att nu hade hon och tidningens ägare bestämt att så här skulle det vara i fortsättningen:
- Du går ner i arbetstid och är ledig på fredagarna så att du kan lägga alla dina läkar- och tandläkarbesök och gud vet allt där istället för på arbetstid.
- Du ska också få ta över lite kontoristuppgifter så att ca 25 procent av din arbetstid ska bestå av det och därför kommer lönen att sänkas eftersom det inte är lika kvalificerat arbete.
Sen gick hon. Jag stängde min dörr och bröt ihop. Jag ringde gråtande upp min psykolog och frågade vad jag skulle göra. Han rådde mig att gå hem omedelbart och aldrig sätta min fot där igen. Åsa hade alltså till slut hittat ett sätt att bli av med mig.
Jag sjukskrev mig, kontaktade facket, och en sen kväll åkte min man och jag och hämtade alla mina privata prylar och mina påbörjade artiklar och min research. Jag tog ett kuvert som jag skrev ÅSA på, låste dörren efter mig, la nycklarna i kuvertet och slängde ner det i brevinkastet.
Under dessa tre år hade jag trots allt skrivit mängder av bra artiklar (har läst dom långt, långt efteråt och häpnat över att jag kunnat prestera under dom förhållandena), gjort reportageresor kors och tvärs Sverige och till både Finland och Tyskland, tagit massor av bra bilder, gått på Viktväktarna och gått ner allt och lite till (smalare än jag är idag), själv börjat jobba hos Viktväktarna och fått enormt mycket beröm för min pedagogiska förmåga av både deras utbildare och av medlemmarna som jag coachat.
Nej, jag fick ingen hjälp av facket för arbetsplatsmobbning. Nej, jag fick inget nytt jobb. Har ringt några ställen och frågat varför jag inte kom till intervju ens och på några av dom fått svaret att min förra chef inte var nöjd med mig.
Nej, det jag fick var en långvarig depression och fibromyalgi. Nu har jag suttit och skrivit det här i ungefär en timme och har så ont att jag skulle kunna skrika. Men det nyttar föga att skrika, värken släpper inte för det. Den släpper inte av värktabletter heller. Inte ens morfin biter på det. Jag har testat. Min man fick morfin efter sin bypass-operation. En dag, när jag hade överjävligt ont, tog jag en av dom snabbverkande morfinkapslarna. Jag kände tydligt hur morfinet kickade in genom att jag blev obehagligt konstig i huvet - men värken lindrades inte det minsta.
Så här står det på nätet på Vårdguiden om fibromyalgi:
"Smärtsystemet är en del av kroppens nervsystem. När smärtnerverna i musklerna retas, skickas signaler till nervcellerna i ryggmärgen. Där kan smärtsignalerna gå vidare oförändrade eller dämpas och bli svagare, eller förstärkas och bli kraftigare. Från ryggmärgen går smärtsignalerna till hjärnan. Det är först när signalen når hjärnbarken som man medvetet upplever smärta. Man känner hur stark smärtan är, hur obehaglig den är, och var den sitter.
Signaler skickas också till de delar av hjärnan som ger upphov till känslomässiga reaktioner på smärta. Långvarig smärta handlar i stort sett alltid både om kropp och själ.
Det finns flera orsaker till ökad smärtkänslighet när man har fibromyalgi. Den vanligaste orsaken är långvarig muskelsmärta lokaliserad till ett område, till exempel smärta i ryggen eller nacken och skuldrorna. En annan vanlig orsak är långvarig uttalad stress."
Långvarig uttalad stress med axlarna uppdragna till öronen med smärtor i nacken och skuldrorna i tre års tid.
Så tack för allt Åsa L!
Om jag kunde smitta ner dig med min fibromyalgi så skulle jag göra det. Tyvärr kan jag inte det men det gläder mig att du sitter kvar på den där skitblaskan, du som skulle bli informatör och vältra dig i pengar!
Och förlåt alla ni som heter Åsa men ni kanske förstår varför jag hatar namnet Åsa.
