Min son ska rösta på Moderaterna. "Ni i Socialdemokraterna röstar ju bara på en ideologi.", säger han till mig.
Han är inte en förvirrad förstagångsväljare. Han är en snart fyrtiårig far till en snart elvaårig son. Han har en bra lön från sitt jobb och han har dessutom ett eget företag.
Men han tar också för givet att det nu, när han behöver det, ska finnas två hyresrätter nära varandra och nära sonens skola eftersom han och hans fru ska skiljas. Han trodde också att allmännyttan hade regler för förtur för skilsmässopar.
Han vill inte rösta på nån ideologi utan på verkligheten.
Verkligheten för honom är mera pengar i plånboken med hjälp av jobbskatte-
avdrag, verkligheten för honom är att kunna anlita en Rut-städerska för att han ska hinna med två jobb och sin son.
Verkligheten för honom är att han på sin bostadsort känner en "jävla massa folk som är förtidspensionärer men som jobbar ändå".
Verkligheten för honom är att "ungdomar är lata och inte vill jobba när dom kan leva på bidrag". Såna ungdomar känner han också ”jättemånga”. Så han vill inte rösta på en ideologi.
När jag säger att Moderaterna också har en ideologi vill han inte lyssna. När jag försöker berätta om att Moderaternas ideologi går ut på att urholka anställ-
ningstryggheten, vill han inte lyssna. Det är bara sossedravel, säger han.
När jag säger att Moderaterna vill skapa ett nytt proletariat; människor som inte har någon trygghet på arbetsmarknaden utan används av denna Marknad tills det bästa är utsuget och sen spottas ut på en allmän sophög och så tar man bara ut några nya från proletärhögen och mal sönder dom, ja, då säger han att jag kör sossarnas skrämselpropaganda.
Och, förresten, tycker han, hur ska han kunna våga anställa nån i sitt företag om anställningstryggheten betyder att han måste dras med ”en oduglig slashas utan att kunna bli av med honom?” Sån trygghet i arbetslivet vill han som företagare inte ha.
Men för sin egen del tar han för givet att anställningstryggheten ska funka i det företag där han har sitt huvudsakliga jobb i.
Jag orkade inte säga mer för det känns som det är ett stort sår i min familj. En oöverstiglig reva som vi aldrig nånsin kommer att kunna laga.
Hade jag orkat så hade jag kunnat säga till honom att jag är lika rädd för en borgerlig seger i detta val som min mors och mormors generation var när ryssarna marscherade över den finska gränsen 1939.
Jag hade kunnat berätta att för mig är en borgerlig seger samma som en ny fyraårig ockupation av det Sverige jag älskar. Och att ockupanter brukar förstöra det dom ockuperade har byggt upp, våldta de ockuperade, skaffa sig egna fördelar på de ockuperads bekostnad.
Men min son vill inte lyssna på mig när jag säger att all politik är ideologi, att även Hitler hade sin ideologi, Pol Pot likaså, ryssarna som ockuperade de baltiska länderna hade en ideologi. ”Men, morsan, det där har väl ingenting med svensk valrörelse att göra”, säger han.
Jo, Reinfeldt har nu lanserat de "nya" Moderaterna som Sveriges enda arbetarparti. När jag hör det, hör jag också stöveltramp och ser skylten över grinden till Auschwitz, grinden där fångtågen kördes in; Arbeit macht Frei!
Hitler tog inte makten genom en kupp utan valdes i demokratiska val med sitt parti Die Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei. Märk väl – arbetarparti!
Min man är född i Wien 1936. När Hitler 1938 annekterade Österrike till Tyskland, alltså inte ockuperade det med våld, stod folk vid gatorna och välkomnade honom. Dom trodde på hans ideologi. På hans enorma lögner om vad han ville göra, hans löften om arbete och välstånd. Dom såg inte hans dolda agenda.
Från det att min man var tre år till han var nio år var det krig. Hans far var en vanlig österrikisk arbetare som hatade nazismen men han var ändå tvungen att dra på sig en tysk uniform och gå ut i ett krig som han inte ville delta i. Ett krig som han aldrig efteråt berättade nånting om. Han klarade inte av att prata om det.
Under slutstriderna av Wien, när de allierade befriade Wien från tyskarna, satt min man, hans syskon och mamma med flera andra familjer i flera veckor i en källare för att undgå bomberna. På nätterna smög vuxna ut från källaren för att leta efter mat åt dom. Det var inte precis till Ica dom gick för att fylla sina varukorgar. Det var gatorna som var deras mataffär. Och maten var hundar, katter och en och annan råtta.
För mig är det så självklart att all politik handlar om ideologi. Men det gäller också att lyssna ordentligt på vad partierna säger när dom presenterar sin ideologi.
Vad ligger t ex bakom Kristdemokraternas budskap: ”Eget sparande är också välfärd”? För mig betyder det att man själv ska spara till den välfärd som vi så länge har tagit för given i Sverige. Man ska kunna visa upp sin betalnings-
förmåga vid sjukhusdörren innan man får komma in. Man ska ha privata försäkringar som träder in när man blir arbetslös eller sjuk.
Jag är en av dom förtidspensionärer som omgivningen tror sig veta att vi inte är sjuka på riktigt. Efter den massiva kampanjen om ”fuskare” började till slut tvivlet växa hos mig själv också. Är jag verkligen arbetsoförmögen? Jag kanske kan jobba lite i alla fall?
Jag anmälde mig till att jobba med valet, en hel vecka skulle jag delta i bemanningen av sosse-expen i min egen kommun, obetalt frivilligarbete. Det kanske kunde funka som arbetsträning. Av veckan blev en halv dag. Dagen därpå kom jag inte upp ur sängen p g a värk.
Ändå tänkte jag inte att ”jag är nog sjuk i alla fall” utan jag kände att jag svek mina kompisar. Ett par försök till med att stå vid valstugan och dela ut papper och rosor. Samma sak igen.
Igår, lördan före valdagen, var det sängläge och på kvällen när jag äntligen orkade röra mig och när huvet klarnat så jag kunde tänka, kollade jag på Facebook vad kompisarna gjort.
Dom hade varit ute i tolv timmar och knackat dörr, pratat politik med väljare som inte vet hur dom ska rösta. Väljare som undrar vari skillnaden ligger mellan blocken när moderaterna kallar sig för ”enda arbetarpartiet”.
Och jag var ledsen, besviken på mig själv och rädd. Fruktansvärt rädd.
Jag är så rädd för att ett parti, som kallar sig för arbetarparti, men som har en dold agenda som går ut på att skapa ett nytt proletariat i Sverige, ska lyckas lura svenska folket att tro att dom tar ansvar för det här landet, att dom värnar om välfärden.
Men märk väl: dom pratar om välfärdens kärna – vad är en kärna annat än det som blir kvar när frukten är uppäten? Ett parti som vill att alla ska ha möjlig-
het att jobba (t o m dom som är för sjuka för att jobba ska jobba).
Jag är rädd för att folk väljer en ideologi som är så grumlig att folk inte ser igenom den till dess innersta väsen. Precis om min son väljer, trots att han inte ens är medveten om att det är en ideologi.
Jag är inte rädd för min egen försörjning. Jag är snart 63 år och ska nog kunna hanka mig fram till ”riktiga” pensionsåldern även om Försäkringskassan skulle knacka på min dörr och säga åt mig att gå till Arbetsförmedlingen.
Jag är rädd för den framsida som Dagens Nyheter hade för några dagar sedan. Det stod med stora bokstäver "Ett delat land" och längs hela sidan gick en linje som delade sidan i två delar.
Jag är rädd för ett Sverige där vi inte längre bryr oss om varandra. Där vi inte bär varandras bördor, där vi inte längre bidrar med våra skatter när vi jobbar och får när vi behöver hjälp, där alla bara frågar dom olika partierna: ”What´s in it for me om jag röstar på dig?”
Jag är rädd att behöva vakna med en sån regering i Sverige i morgon bitti.
Jag är rädd att det delade landet aldrig kan bli ett igen.
Och jag är rädd att såret i vår familj aldrig kan läka.
