Den 24 februari var Sylvia till kolonin och fotograferade. Precis till höger om grinden ligger min lott med komposterna nerbäd-
dade i snön och kaprifolspaljén uppstickande. Den bilden har jag närstuderat i förstoring för att kunna se hur högt snön låg mot grinden.
Idag var jag till kolonin på första besöket för i år. Stigen genom skogen var helt snöfri och det doftade svagt av tallbarr i sol-
skenet. Bara att sätta fötterna på denna härliga, välbekanta stig fyllde mig med glädje. När jag sen öppnade grinden till kolonin och tittade mig omkring, brast jag ut i ett glädje-
rop: "Hej, kolonin, härligt att se dig igen!"
Det ligger mycket snö kvar fortfarande men man kan se konturerna av min lott. Längst till vänster på bilden ser man mina svartvinbärsbuskar sticka upp. Där ungefär går gränsen till nästa lott.
Eftersom snöytan legat så högt och det varit ordentligt med skare så har hararna kunnat härja fritt på kolonin. Jag såg ett träd som var rejält ringbarkat. Att det är harar som gjort det vet jag därför att vi har viltstängsel som rådjuren inte kan ta sig igenom men maskorna är tydligen för stora för att hålla hararna ute.
Dom rackarna har suttit i min kompost (jag har bevis - dom har bajsat i komposten!) och käkat ner min kaprifol och klematis, som klättrar på spaljén, riktigt ordentligt. Nåja, det har varit en tuff vinter för dom. Och dom har inte käkat upp mina vinbärs-
buskar.
Jag hade utrustat mig med tumstock för att eventuellt kunna mäta hur djup snön hade varit. Och vid grinden var det faktiskt barmark så jag kunde mäta. Det var 84 cm fram till den ögle-
raden dit snön gick på Sylvias bild!
Det är mer än halva min längd, 160 cm. Och mäter man 84 cm från golvet uppåt på mina icke modellånga ben så hamnar man i ljumsken på mig.
Att det inte är mycket att yvas över inför en Norrbottning, som är van vid flera meter snö, vet jag men här i Mälardalen har det inte varit så mycket snö på 23 år!
Men snart, snart kan jag sätta spaden i jorden på kolonin!
