Passade på att rensa och klippa i buskarna på Baksidan (en del av Betongen) idag. Nu när det fortfarande ligger en massa snö kvar i Broccolin så är det bra att göra så mycket som möjligt här i Betongen där snön försvunnit betydligt fortare. Vårt hus ligger väldigt högt upp och solen kommer åt bra. Dessutom blåser det otroligt mycket här. Det sistnämnda är oftast inte speciellt kul men det berättar jag om en annan gång.
På vissa ställen ligger det ändå rätt mycket snö. Min jätte-
vackra, lilla japanska azalea var helt begraven och jag krafsade bort den hårda snön från hennes grenar. Då såg jag en liten nyckelpiga. Fort som en pil in och hämta kameran. Sen plockade jag ytterst försiktigt upp nyckelpigan i min hand. Den hamnade på rygg och såg helt död ut. Där stod jag och kände mig skitlöjlig som sprungit in och hämtat kameran bara för att jag hittat ett dött nyckelpigeskal. Det fattar väl vem som helst att det inte finns några nyckelpigor som sitter i snön nu!
Medan jag stod där och funderade sträcktes plötsligt ett smalt ben försiktigt upp från nyckelpigeskalet, sen ett till och ett till. Dom rörde sig i ultrarapid i luften och det hela liknade nån sorts indisk, långsam tempeldans.
Yes! Nyckelpigan levde! Varligt, varligt fick han en flygtransport inuti min hand till Södergavel till de blommande krokusarna där. Rätt ner i pistillerna hamnade han och där satt han så ivrigt ätandes pollen - eller om han bara var blyg - så någon bild på lilla ansiktet blev det inte. Men en levande nyckelpigerumpa är inte fy skam det heller!
P.S. Gubben frågade mig hur jag kunde veta att nyckelpigan var en han och om inte pigor brukar vara hon. Den här nyckelpigan var en artig rackare, som efter att ha kvicknat till, presenterade sig och sa: "Hej, jag heter Hugo, kan du föra mig till vederkvick-
ande blomsterängar?" Och det kunde jag ju - till Södergavels blommande krokusar.
