Det blir mörkt så tidigt på kvällarna nu. Kom nyss in i vardagsrummet och tyckte det var vansinnigt var det var mörkt. Jo, just det, det är den 15 augusti idag. Nu blir kvällarna kyliga och sena.
Idag är det 24 år sen som jag började min praktiktermin på Råd & Rön och min mamma åkte in på Huddinge sjukhus för sista gången. På måndag är det 24 år sen mamma dog. På mammas begravning spelades Tove Janssons och Erna Tauros Höstvisa:
Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.
Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.
Mamma blev bara 65 år - ett år äldre än vad jag är nu. När vi la ner hennes urna i graven på Tullinge kyrkogård slängde min då 17-åriga son sitt SL-kort i den lilla gropen så mormor skulle ha en bild på honom med sig.
Jag förstår inte hur jag överlevde praktikterminen. Eller jo, jag förstår faktiskt det, dom jag jobbade med stöttade mig till 100 %.
Sen kom den jobbiga sista terminen på Journalisthögskolan då jag flydde till toan för att gråta mitt i mina ångestattacker.
Det fixade sig ändå. Jag fick jobb. Jag jobbade på. Jag gick med i Viktväktarna och gick ner 17 kilo på mycket kort tid. Jag tyckte att konsulenterna hos Viktväktarna ofta var så himla opedagogiska och jag så himla mycket bättre (hahaa!!) så jag sökte jobbet som konsulent vid sidan om mitt ordinarie jobb. Två kvällar i veckan peppade jag andra att gå ner i vikt. Det var en härlig känsla att få så mycket tacksamhet från mina "elever"!
Kommer ihåg mitt bravurnummer då jag tog på mig mina kära Levi´s 501:or från tiden före tjocktiden och byltade på mig allt möjligt annat så att mina allra största jeans från tjocktiden satt uppe.
Sen gjorde jag en Per Oskarsson medan jag berättade något om hur man ska äta klokt. Plagg efter plagg skalade jag av mig tills jag stod där i en snygg skjorta och mina Levi´s.
I tre år jobbade jag på den jävla blaskan samtidigt som jag kämpade med en depression, kom ur den och sen fick börja kämpa mot en accelererande mobbning från chefen. Okej, hon hade kört det stuket från dag 1 men jag klarade mig rätt länge. Till slut gick jag rakt in i väggen. Och där är jag väl fortfarande. Med fibro och trasiga nerver.
Så skynda dej älskade, skynda att älska, dagarna mörknar minut för minut. Man vet aldrig hur morgondagen ser ut.
Men jag är övertygad om att hon Mobbar-Åsa hamnar på den särkilda platsen som finns i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra.
