Någon i vårt betonghus har nån gång för länge sen hyst en mormorstäppedröm och planterat såpnejlikor vid Södergavel. Där gjorde dom inget större väsen av sig inträngda mellan väggen och berberisbuskarna som dom var.
Sen grävdes alla berberisbuskar bort. Och en liten bobcat tog alla rötter och minst tjugo centimeter jord därifrån också. Yes, det var dom berberisrötterna!, tänkte jag.
Föga anade jag att den riktiga fasan låg kvar i de undre lagren av marken. Ny jord las i Södergavelrabatten. Syrener och alla sorters blomster planterades. Södergavel frodades.
Det gjorde såpnejlikorna också! Dom kom som underjordens hämnd upp ur sina gömmor. Sen dess har jag fört en ojämn kamp mot dessa jävulsblommor. Varje sommar river jag bort massor av såpnejlikor och gräver bort deras enorma rötter.
Och jag inser att det jag får upp är bara pyttebitar av dom ondskefulla underjordiska lianerna som slingrar sig där i djupet. Och nästa sommar är såpnejlikemonstren där igen. Lägger sig på mina buskar, slingrar in sig i mina blommor.
Kampen fortsätter.
May the force be with me!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar