Död och pina

Den största och finaste gurkplantan har dött. Där ligger han raklång och eländig. Den har - som den berömda papegojan - ceased to be, it´s a late plant, it is no more, this plant is DEAD!

"Tror man att man är störst och bäst så går det så där, minsann!" sa förnumstigt Keso, den vita av mina monsterkatter. Ni skulle tro att jag är galen om jag talade om hur Keso framför sina åsikter. Därför talar jag inte om det.

Men den katten har ofta väldigt bestämda åsikter om allt möjligt och dom framför han med massor av spydighet och med stor emfas.
Den har jag nog fått för mina synder. Till råga på allt så är han pappas kisse! Och min man som inte ens ville ha en ny katt när vår älskade Emma dog. Och så köpte jag monsterkatterna på Stockholms Katthem (http://www.katthemmet.nu/), visserligen med en motvillig karl i släptåg. Och kattfan kröp upp i hans knä (dom var kissebäbisar då) och en enda blick från honom fällde karln som en fura.

I början var Keso totalkär i mig men eftersom gubben är så blödig så är det jag som får göra allt obehagligt, som att trycka in honom i transportburen när det är dags att åka till veterinären. Så nu har Keso lierat sig helt med pappa! Så kan det gå!

Men för att återgå till plantorna så hoppas jag nu att dom kinkiga rackarna inte dör en efter en. Det ska ju inte vara för lite vatten och inte för mycket vatten, solen får inte vara för stark men det måste vara mycket ljus, temperaturen får inte vara för hög men inte för låg heller. Snacka om kuvösungar! Tacka vet jag att kunna så direkt på friland, släng ut fröna bara och vattna lite, vänta ett tag och så kommer det upp en himlans massa plantor. Det är mina takter, det!

I dimma höljd

Jag fyller år idag - typ 35 för femtielfte gången - och dagen till ära har den ryska maffian snott vårt vackra vattentorn. Ja, vi brukar alltså säga så när dimman är så tjock att vattentornet, som syns i stort sett över hela Storvreten, är så totalt inhöljt i dimman att det inte syns alls.

Och vad har nu det med ett skrivbord att göra? Jo, jag försökte fylla tristessen genom att läsa Allt i Hemmet för ut i dimman orkade jag inte gå. Sida efter sida med perfekta hem, inte ett dammkorn nånstans, matchande kuddar och plädar i perfekta rader i sofforna, inga pennor i fel färg på skrivbordet, snygga små stilleben av vackra ting (som måste vara tidningarnas just nu mest använda uttryck för små pryttlar).

Och i vart och vartannat hem finns det en eller flera katter som gör sig såå fint på bild! Jag förstår ju att bilderna i tidningen är stylade inför fotograferingen men Jesus Christ så deprimerande det var att bläddra i tidningen när man ser här hemma hur katthåren yr, mattorna ligger ihopkasade efter ett race trots att jag nyss drog dom på plats, dammet ligger tjockt trots städning i förrgår, dom vackra tingen sitter fast på sina platser med häftmassa så dom inte åker i golvet. Är det bara mina katter som är monster?

Och så alla dessa människor som bor i dessa perfekta hem! Dom arrangerar om sina små stilleben efter årstid och humör! Mina sitter där dom sitter med sin häftmassa om nu inte katterna lyckas arrangera om stillebenen efter sitt humör.


Det här är enda stället där pryttlarna, nej, jag menar förstås dom vackra tingen, får stå ifred. Det är mormors och morfars jugendskrivbord som inte ens används som skrivbord. Men den vackra hyllan kan man bara inte gömma bakom en datorskärm ståendes där. Men det finns massor med förvaring i skåpen och lådorna i det. Dom innehåller våra arkiv.
Tam tam tam taaa, X-files....? Nä, bara vanliga trista papper som räkningar och annat.

Så det står där i hallen som ett monument över gamla minnen. Vid det har jag suttit hos mormor och läst romaner, ve och fasa!!, som jag hade liggande över en läxbok så jag kunde skifta böckernas plats snabbt som ögat om mormor var i faggorna. Läste romaner gjorde man bara inte hos mormor! Både mamma och morfar brukade gå upp på vinden för att ägna sig åt såna synder.

Ovanför hänger lampetterna i mässing som morfar själv har gjutit och en oljemålning från mormor och morfar med Åbos sista bevarade väderkvarn. Tavlan är målad 1957 men väderkvarnen står där än.

Det händer faktiskt att jag nån gång per år ser att nån av pryttlarna skulle stå bättre på ett annat ställe, lite, lite till höger istället för i mitten så där... och arrangerar om mina vackra ting.

När jag stod och lagade middag föll jag i drömmar om att bo i ett stort, vitt hus med en Alva - som hos Madicken - som tar hand om allt det stökiga medan frun i huset kan dra sig tillbaka till sovgemaget med sina franska nerver eller sin migrän med en sval, lagom fuktad linnehandduk över pannan. Och jag som inte ens har den minsta lilla pigkammare, där jag skulle kunna inhysa en piga! Inte ens en pytteliten klädkammare...

Men jag bor ju i ett väldigt stort vitt hus! Och jag älskar faktiskt mina monsterkatter!

Smågroddar och blåfingrar

Det är många som mejlat och sagt att ni gillar min blogg. Skitkul att ni läser mina funderingar om Betongen & Broccolin - och dessutom gillar det ni läser!
Några har undrat varför jag inte skrivit på flera dar. Min dator har varit väldigt slö och trött och av det har jag blivit väldigt sur och grinig och fått fullständigt datorraseri. Har inte velat röra mackapären! Men nu är jag här igen.

Paprikafröna, som aldrig ville gro, och därför fick flytta från root-trainern till en egen kuvös den 23 mars har äntligen grott! Dom var ena riktiga primadonnor som krävde eget boende. Vad månde bliva av dessa paprikor när de får flytta till kolonin? Där ligger snön tjock fortfarande. Sylvia har varit och fotograferat, bilderna finns på http://storvretenskoloni.blogspot.com/.

Här i Betongen är den mesta snön borta och jag har börjat vårarbetet, för när snön väl försvinner från kolonin också ska allt hända samtidigt. Jag passade på att klippa bort hargnagda kvistar på oxbärsbuskarna på berget på baksidan och rensa skräp som slängts ut under vintern.
Oxbär är vansinnigt sega... Så jag tog i med båda händerna med sekatören, bet ihop tänderna, tänkte på Finska Vinterkriget och fienden och snäpp gick den tjocka, sega grenen av. Och i samma sekund slog ena sekatörskänkeln tillbaka med en väldans fjong på mitt vänstra långfinger. Det gjorde så satans ont och fingret blev blått på en gång. Men eftersom det var långfingret så svor jag en harang på finska och gjorde en obscen gest mot "fienden".

Idag är det grått och kallt och även om arbetet utanför kallar så har jag ingen lust. Jag har dessutom nackspärr. Så jag tror att jag gör som grannarna - jag skiter i Trädgård20!
Nu har solen kikat fram men min nackspärr gör fortfarande för ont. Nån ursäkt måste man ju ha när latmasken bits...

Marsianernas anfall

Halv fem i morse - denna okristliga tid på dygnet - vaknade vi av ett kraftigt surr. Det var ingen väckarklocka, det var ingen granne som väsnades - det var en marsian!
Mitt i sängen stod Keso och surrade det högsta han kunde. Denna tokiga, fullständigt kastrerade katt hade upptäckt att det är MARS - katternas månad. Eftersom han trots allt är kastrerad skrek han inte efter brudar utan han ville gosa med oss. Han var så kär i oss så han visste inte till sig.
När han fått både gos och frukost drog han med sig brorsan Kanel på ett race som heter duga. Över stock och sten - mig och gubben - for dom. Ut genom vädringsfönstret i sovrummet till balkongen, in därifrån genom kattluckan i balkongdörren, slirandes över parketten i vardagsrummet och laminatgolvet i hallen - och så över stock och sten och ut genom fönstret igen. Marsianerna - eller ska jag kanske säga marsipanerna - sprang rundgång för glatta livet klockan fem på morgonen och lät som två galopphästar.
Jag väntade bara på att grannen under oss skulle komma och ringa på och säga till att vi inte ska låta barnen leka så högljutt så tidigt. Vad skulle vi göra då? Dom här barnen går det ju inte att resonera med...
Vi kunde inte somna om men när vi satt glosögda i köket med vårt morgonfika sov marsipanerna så nöjda i fåtöljen i vardagsrummet.

Pelargonförökning

Huru föröka sig pelargonerna? Jo, som daggmaskarne - medelst delning. Men dom behöver hjälp med det. Så här går det till: man fyller år och får i present av Fruarna Frost en fantastisk hängpelargon vid namn Viva Carolina från Rockdala - pelargonförsäljarnas Konung. Denna Viva Carolina blommar helt otroligt med enorma rosa blombollar och skräpar inte alls.
Hon växer upp till en ståtlig moderplanta och ynglar av sig till två krukor med sticklingar förra sommaren. Rätt ner i krukan sätts sticklingarna i lagom mängd och på lagom avstånd. Sticklingarna står och stampar länge men plötsligt växer dom sig väldigt stora och blommar som galningar, dom också. God hjälp har dom fått av att få Bio-Bact (ekologiskt!) vid varje vattning.
När våren nu - åtminstone enligt mig - hade kommit den 10 mars så fick både mamma Carolina och båda döttrarna Carolina donera delar av sig till mina amplar. Och redan nu ser jag att dom nya sticklingarna har tagit sig. Och mamma Carolina och båda döttrarna är fulla med blomknoppar. Det ska bli spännande att se när den tredje generationen av Viva Carolina börjar blomma. Som jag brukar säga, den som ser får lever!
Trädgårdshatten på bild två är skitsnygg och fullständigt värdelös som trädgårdshatt eftersom den bara blåser iväg från huvet. Därför har jag spikat upp den på väggen androm till varnagel! Nä, men som prydnad.

Gallringsfasa och blommor

Hur gallrar man detta ormbo? Jo, med pillriga fingrar och en stor dos svordomar. Det luktar lök och dom utgallrade små trådarna smakar jättegott. Det är nämligen purjolök och gul lök som bildat ormboet. Förra våren köpte jag sättlök och det blev bara skit av det. Eller mycket skrik för lite ull, som kärringen sa som rakade grisen.
När jag plöjde Impectas frökatalog i år så såg jag frön för både gul lök och rödlök. Mot Sherwood-skogen! skrek jag då. Nä, nu ljuger pigan. Det ska testas, tänkte jag. Ja, dom har ju i alla fall grott och enligt katalogen lär det ska bli lökar av det. Sorten heter Bedfordshire Champion, är kulturarv - bara det! - från 1885 med stora, runda, gyllengula lökar med utmärkta lagringsegenskaper. Den som ser får lever!
När gubben såg de långa groddarna med plupparna längst upp så utbrast han: "Kolla, kan det där vara blommor redan?" Malligt odlingskunnig sa jag då överlägset att: "Det, min kära, är fröna som har följt med groddarna upp ur jorden." Kul att tryffla till sin käresta! Åtminstone med så triviala ting som frön.

Root-trainer

Jag köpte två sk root-trainers för mina frösådder. Dom består av en ram och åtta stycken "böcker" med fyra fack i varje som knäpps ihop och sätts in i ramen. Inuti är dom ganska djupa facken räfflade så att rötterna ska söka sig rakt ner. På så vis slipper man rotsnurror. När man ser att det sticker ut rötter under facken ska man flytta böckerna högre upp. Då torkar dom delarna av rötterna, som sticker ut, och plantan börjar produ-
cera sidorötter. På så sätt får man plantor med kraftiga rötter. När jag nyss gallrade såg jag att rötterna verkligen blir långa och raka.
När det är dags att omskola plantorna till större krukor så öppnar man bara boken och tar ut hela rotklumpen.
Ett tips bara - när du sår olika frön så gör det "bokvis" och inte på långs som jag gjorde. Olika frön gror och växer olika fort och det är rätt så mycket behändigare att kunna öppna en bok med lika långt komna plantor.
Lägg särskilt märke till den röda tvingen. Den sitter där för att hålla brickan kvar på hyllan när monsterkatterna blir för nyfikna och närgångna.

Liten piga

Passade på att rensa och klippa i buskarna på Baksidan (en del av Betongen) idag. Nu när det fortfarande ligger en massa snö kvar i Broccolin så är det bra att göra så mycket som möjligt här i Betongen där snön försvunnit betydligt fortare. Vårt hus ligger väldigt högt upp och solen kommer åt bra. Dessutom blåser det otroligt mycket här. Det sistnämnda är oftast inte speciellt kul men det berättar jag om en annan gång.
På vissa ställen ligger det ändå rätt mycket snö. Min jätte-
vackra, lilla japanska azalea var helt begraven och jag krafsade bort den hårda snön från hennes grenar. Då såg jag en liten nyckelpiga. Fort som en pil in och hämta kameran. Sen plockade jag ytterst försiktigt upp nyckelpigan i min hand. Den hamnade på rygg och såg helt död ut. Där stod jag och kände mig skitlöjlig som sprungit in och hämtat kameran bara för att jag hittat ett dött nyckelpigeskal. Det fattar väl vem som helst att det inte finns några nyckelpigor som sitter i snön nu!
Medan jag stod där och funderade sträcktes plötsligt ett smalt ben försiktigt upp från nyckelpigeskalet, sen ett till och ett till. Dom rörde sig i ultrarapid i luften och det hela liknade nån sorts indisk, långsam tempeldans.
Yes! Nyckelpigan levde! Varligt, varligt fick han en flygtransport inuti min hand till Södergavel till de blommande krokusarna där. Rätt ner i pistillerna hamnade han och där satt han så ivrigt ätandes pollen - eller om han bara var blyg - så någon bild på lilla ansiktet blev det inte. Men en levande nyckelpigerumpa är inte fy skam det heller!

P.S. Gubben frågade mig hur jag kunde veta att nyckelpigan var en han och om inte pigor brukar vara hon. Den här nyckelpigan var en artig rackare, som efter att ha kvicknat till, presenterade sig och sa: "Hej, jag heter Hugo, kan du föra mig till vederkvick-
ande blomsterängar?" Och det kunde jag ju - till Södergavels blommande krokusar.

Ny kuvös

Mina paprikafrön, som jag sådde i en root-trainer den 7 mars har fortfarande inte behagat gro. Så idag fixade jag en ny, helt egen kuvös åt dom. Försiktigt, försiktigt petade jag med en tesked upp det allra översta lagret såjord där paprikafröna låg och la det på ett fat. Några frön såg ut att ha fått en pytte-grodd. Troligen hade jag lagt för mycket jord ovanpå dom vid första sådden.
Nu gjorde jag en kuvös som jag såg Gunnel Carlsson (hon med Gröna Rum på TV) göra häromkvällen i Go´kväll. Man tager en tom plastask som man köpt körsbärstomater i, lägger vanlig gödslad blomjord i nästan hela och därefter ett lager såjord överst. Sen i med fröna och på med lite såjord. Och så knäpper man igen locket och ställer kuvösen i ett soligt fönster. Även om det är rätt svårt att hitta ett soligt fönster just idag. Varannan-dags-väder är det!
Vitsen med att lägga gödslad blomjord längre ner i asken är att när fröna väl grott och rötterna tagit sig igenom lagret av såjord så vill plantorna gärna ha mera gödsel. Och, si, där ligger det färdigt och väntar! Det är ju lite knepigt att gödselvattna små, små plantor. Det kan bli för mycket av det goda. Och vilken fin återanvändning av tomatasken! Asken har små hål i både botten och i locket så det är både dränerat och luftat, fiffigt eller hur? Tänk att man inte kan komma på sånt där själv.

Palttillverkning

Till lunch bjöds vi idag på palttillverkning live. Två av våra kengursar sprang som vildar över gårdsplan tills dom började tillverka paltar - harpaltar! Tyvärr har jag inga bildbevis på detta intima umgänge i Betongen mitt på blanka dan. Kengursar gör det snabbt. Kn--lar som kaniner! Ännu ett vårtecken, hurraaa!!
Var och kollade hur det ser ut i Broccolin (kolonin). Snön ligger tjock men har sjunkit något. Så pass att grinden har gått att öppna. Någon har varit inne och tagit sig en närmare titt på sin lott. Inte mycket att se. Men även där har hararna varit framme, trots viltstängslet. Trodde inte att dom stora bamsarna kan ta sig igenom öglorna i stängslet men dom kanske är lika duktiga som katter på att ta sig igenom små hål. Undrar hur hårt dom har gått åt buskar och fruktträd där inne. Här i Betongen har dom gnagt mycket på oxbärsbuskarna.

Lappvantar

Idag kom den där "takatalvi" då. Det snöar lappvantar. Men det är lik förbannat vår! För det har jag bestämt! Och förresten så blommar hasselbuskarna i Storvretsbacken! Svidiga ögon och däbbt däsa blir det men so what, det är ju vår!
Idag kom det en hel flock sidensvansar till vårt fågelmatnings-
träd. Vi har över huvud taget haft besök av väldigt många vackra fåglar under den här vintern; gråsiska, grönsiska och steglits t ex. Tyvärr har jag inte tillräckligt kraftfullt zoom på min kamera för att fotografera fåglarna.
Hade tänkt mig till Broccolin (kolonin) för att kolla snösmältningen där idag men det blir en bok och lite praliner i favoritfåtöljen istället, kanske med en varm, surrande katt i knäet också.

Nu är det VÅÅÅR!

"Here comes the sun, here comes the sun,
and I say it's all right.
Little darling, it's been a long cold lonely winter
Little darling, it feels like years since it's been here
Here comes the sun, here comes the sun
and I say it's all right
Sun, sun, sun, here it comes... "
Så sjöng Beatles på Abbey Road LPn 1969. Eller rättare sagt George Harrison - min "egen" Beatle. Och så sjunger jag idag. Igår gnällde jag över att det inte fanns tussilagon. Idag upptäckte jag att krokusen blommar på Södergavel. (Vi har döpt alla våra rabatter i Betongen till nånting för att kunna skilja på dom.) Så nu är det jäklar i mig vår! Sen får det blir hur mycket "bakom-vinter" - eller "takatalvi" som det heter på finska - som det vill. Det är vår i alla fall!
Otroligt hur fort den enorma mängden snö har försvunnit. Sol, underbara sol, finns det nåt bättre? Den nedåtgående solen färgar våra vita betongfasader i ljuvaste rosa, precis som Taj Mahal. Och i den blå timmen sjunger koltrasten så hjärtat nästan brister.
Vi har lekt trädkramare idag och klätt tujorna i Långrabatten med skuggväv. Så nu står dom där i säck och aska och väntar på att tjälen ska släppa. Att krama en tuja luktar gott! Det luktar cypress. Men det är ett helvete att linda skuggväv runt stora tujor när det blåser som det plägar här uppe i vår Betong.

Tyvärr - inga tussilagon till födelsedagen

Gubben min fyller år idag. Grattis! Och tack för att du stått ut med mig i glädje och tårar - mest tårar (mina) - i över 22 år. Älskar dig! Du är det bästa som hänt mig!
Han får ofta tussilago som födelsedagsblommor men i år fick han nöja sig med rosor. Man kan ju tycka att rosor är det finaste som finns men så här års finns det inget finare än tussilago! En endaste tussilago slår tusen rosor. Men i år lär vi få vänta ett bra tag till innan de små gula solarna syns i dikeskanterna.
Men det har varit 7,5 grader varmt idag och ett stilla regn. Snön smälter i en otroligt snabb takt. Skönt! Men, fy, så mycket skit det kommer fram. Grannarna har tydligen inbillat sig att det tjocka snötäcket slukar allt man slänger ifrån sig för evigheters evigheter. Dom har nog inte hört att "det som göms i snö, kommer upp till tö". Nån har t o m fått ett anfall och kastat ut flera skor från sin balkong. Men bara en sko av varje sort. En hämnd på exet kanske? Det blir till att få ihop ett gäng till en gårdsstädning sen när all snön är borta. Det brukar bara vara väldigt få som känner sig manade...Det är aldrig just jag som har skitat ner.

Räddarna i vinternöden

Tulpanerna dyker upp i affärerna när man städat ut julen och fått för sig att nu jäklar är det vår. Fast det mest liknar Ice Age 16 ute med typ 32 meter snö och kallt som i Sibirien. Då är det så ljuvligt att frossa i dessa underbara blommor i alla möjliga färger. Efter det röda över julen blir det alltid blekt pastell- färgare hos mig men sen kommer alla de dubbla i knalliga färger. Det frasande, knastriga ljudet från tulpanerna är vår för mig.
Men monsterungarna, Keso och Kanel, tror minsann att det är kattgräs. Många jajaj och fyfy och söndertuggade tulpanblad blir det. När matte jagat de små, (hahaa!) sexkilos, oskyldiga liven från tulpanerna så blir dom ju så trötta så och måste ta sig en tupplur. Keso passade först på att hjälpa till med bäddningen innan han gjorde sig en grotta i täckena men Kanel tyckte att taskiga matte kunde bädda själv bäst hon ville och la beslag på mattes fåtölj. Men, titta på dom, kan man annat än älska monstren när dom är så vrålsöta!?

Tråk-orkidéer

Finns det nåt tråkigare än en orkidé som blommat ut? Där står den med en föga rolig bladrosett och det tar månader innan den behagar blomma igen. Men då blommar den ju oftast mitt i vintern - och länge. Vad göra? Jag köpte jättefina konstgjorda orkidéblommor på Mio och sticker ner dom i krukan numera när blomningen är över. Sen skvätter jag lite vatten i krukan då och då. Och när jag minst förväntar mig det så dyker en eller två blomstänglar upp och sen följer flera månaders blomning. På bilden en äkta och en falsk blomma. Det är kul att fuska sig fram!

Betongdelar 3

Den tredje betongdelen är Inuti: två rum och kök, 66 fantastiskt väldisponerade kvadratmetrar. Även där far mina gröna fingrar fram. Just nu har en del krukväxter fått sig en våruppfräschning. Penningbladet brutalbeskär jag ungefär vart tredje år och efter en sådan beskärning får dom komma ut på balkongen på sommarviste och då blir dom så fräscha så. Benjaminfikusen, som är så hög så den nuddar taket och är nästan 25 år gammal, ska omplanteras. Men det är ett så stort företag så jag drar mig lite.
Min fina cissus, som jag haft i många år, fick tyvärr gå till dom sälla jaktmarkerna för katterna kunde inte låta bli att tugga på den och av det blev den både ledsen och ful.

Betongdelar 2

Utanpå Betongen ligger del 2: Balkongen. En inglasad kombinerad fikahörna, växthus och katt-uteplats för mina två innekatter. Där dras det upp växter från frön och sticklingar på våren, där övervintras nästan alla mina pelargoner. Lasse Anrell, som är pelargonfantast, skriver i sina artiklar att det är pelargonplågeri att beskära dom jämt och samt och att förvara dom över vintern i en mörk källare. Den filosofin har jag anammat helt. Mina pelargoner får växa hejvilt och behöver aldrig vistas i mörker. Men då blir mina Mårbackor över metern höga på sommaren också. Och blommar långt in i december medan snön ligger tjock utanför.
Den enda pelargonkrukan som åker in i mörkret på hösten är en bautakruka från uteplatsen på gården. Den får bara helt enkelt inte plats på balkongen. När den kommer ut på våren sticker det upp eländiga, långa, nästan vita slanor upp mellan vissna blad. Den får stå ute i sitt jämmerliga tillstånd tills den börjar bli grön. Då är det dags att klippa till den. När den väl blommar så tror man inte att det är samma eländiga sak som dök upp på våren.
På sommaren öppnas glaset på balkongen och galler för katterna sätts in i spåren för luckorna. Då trivs kissarna!

Betongdelar 1

Betongen i den här bloggen består av tre delar: utanför, utanpå och inuti. Utanför finns Trädgård20 även om man just nu inte ser mycket av den. Där under snön skymtar växterna och en stilig, svart stenbänk vars ena hörna sticker upp lite ur snön. Men snart, snart smälter snön så pass att krokusen sticker upp med sina ljuvliga blommor.

Monsterfrön

Igår tittade gurkfrönas groddar upp, alldeles för tidigt mot vad det stod på fröpåsen. På kvällen åkte sålådorna in i köket igen efter en solig dag på balkongen. Och i morse, HJÄLP!, stod gurkgroddarna som monster i sålådan. Dom hade megavuxit under natten!
Jag ser i andan om hur jag omplanterar dom i krukor och hur gurkorna växer och växer och gurklianerna tar över hela min balkong och jag till slut får slå mig fram med en machéte för att komma ut på balkongen över huvud taget och lossa lianernas dödliga grepp om mina stackars katter som lagt sig i korgstolarna för att sova.
Vad måtte det bli av dessa gurkor? Dom är ju amerikanska. "Omtyckt, amerikansk sort" står det på fröpåsen. Och det vet man ju att allt i Amerikat ska vara biggest and best...

Kengursar

Utanför köksfönstret i Betongen matar vi fåglar med ett fågelbord hängande i en oxel. Nedanför matar vi dom jättestora tyska fälthararna med morötter. Vi tycker att dom ser ut som kängurur så vi har döpt dom till kengursar. Dom kommer i skymningen och på nätterna. Men här har självaste Stor-Kengursen varit så hungrig att han vågat sig fram i dagsljus. Bilden är inge vidare, tagen genom fönstret som den är. Jag undrar så var dom bor. Visserligen har vi skogsdungar mellan husen men dungarna är inte värst stora. Vi vet var haren har sin gång - den syns i snön - men vi vet inte var han har sitt bo. Ekorrarna däremot bor under taken i åttavåningshusen. Vi ser dom springa uppför fasaden och krypa in under takplåten och så ser vi tussar av isolering på marken när ekorrarna har städat hemma hos sig.
Mina frön gror alldeles för snabbt i sålådorna! Gurkan har redan stora groddar. Vårkänslorna drog tydligen iväg med mig ordentligt. Men jag läste ju bara på fröpåsarna hur lång grotid det var och så här snabbt skulle det inte gro. Det märks att man är amatör i betydelsen "icke-proffs". Men jag är också amatör i betydelsen "den som älskar". Och oftast blir det bra i slutändan. Det var många på kolonin som förvånades över hur fint jag gjorde på min lott under en enda sommar. Så nu gäller det att slå dom med häpnad i år också! Gurkor och paprikor och annat i långa rader!

Ny vår, ny blogg

Efter ett helt års funderande är det nu dags att sjösätta den här bloggen. Blev med kolonilott förra vintern! Var och tittade på något som såg väldigt ogräsigt ut under ett tunt frosttäcke. Bestämde mig för en av lotterna som var ledig. Som tur var, fick jag en områdeskarta med mig och efter noggrant studerande av den såg jag att det fanns en annan lott ledig som bara hade en granne, på två övriga sidor gick gångar och den tredje sidan vätte mot en smal gräsremsa vid stängslet. Ringde och bokade den istället.
Det som såg ogräsigt ut visade sig, när våren kom, mycket riktigt mest vara kvickrot. I mitten av lotten hade en tidigare odlare gjort en blombädd omgärdad av stenar. Stenarna hade högst märkligt sjunkit ganska långt ner i den styva leran. Vi upptäckte att det berodde på sorkgångar! Jag fick alltså inte bara kvickrot utan även "husdjur" på min lott!
Lotten är 120 kvm stor och att odla upp hela den ytan från kvickrotsfält till odlingslott visade sig omöjligt. Jag började med att grovplanera lotten med gräsmatta för sittplatsen, en gräsgång genom hela lotten och två komposter. Sen satte jag potatis på halva halva lotten. På den andra halvan av halva lotten blev det grönsaker av alla de slag. Den totalt andra halvan la jag täckande markduk över för att kväva kvickroten.
Hallon, svarta vinbär, amerikanska blåbär, minikiwi och jordgubbar i bärväg. Lavendel, kaprifol, klematis, syren och rosor runt sittplatsen.
Skörden blev god, t o m broccolin lyckades jag med, och min kolonisommar var helt underbar.
Nu ligger snön nästan meterdjup i Broccolin (kolonin) men med vårsolen har odlingsandarna hos mig vaknat. För tre dagar sedan sådde jag dom första fröna som ska förkultiveras. Nu åker minidrivhusen ut och in mellan kök och inglasad balkong. I köket får dom extrabelysning med kompaktlysrör.
Det var Broccolin. Betongen består av ett höghus på åtta våningar i en av Stockholms betongförorter med oförtjänt dåligt rykte. Där har jag och min man i fem år nu förvandlat en berberisöken runt huset till en prunkande trädgård. Trädgård20 efter vår adress Hålvägen 20. Vi har en budget från bostadsföretaget på 130 kr/lägenhet och år vilket ger oss 5 200 kr att röra oss med. Större inköp, t ex en gräsklippare med Litium-batteri, har vi äskat och fått extra pengar till. Men längtan efter att odla något ätbart blev så stor att en kolonilott stod länge på min önskelista. Gubben var totalmotståndare till en lott men som vanligt fick jag som jag ville!
Och hör och häpna, redan idag har dom första fröna grott! Sommarnejlika, bonusfrö från Impecta. Lite väl tidigt men om dom blir förstörda så so what! Dom var ju gratis..