Varje gång jag konstaterar att nånting luktar illa hamnar jag ca 40 år bakåt i tiden.
Jag hade hämtat sonen på dagis. Vi stretade uppför backen med vår granne strax framför oss med sin dotter i barnvagn. Klämde ihop oss med två sittvagnar i hissen. Ungarna gick på samma avdelning på dagiset men grannkillen brukade inte ens heja på mig.
Där står vi bredvid varandra, med sonen och grannens Linda i varsina barnvagnar. Sonen synar grannen ingående, tittar på mig och återgår sen till att syna grannen ingående. Jag ber en tyst bön om att sonen ska hålla inne med sina iakttagelser under sju våningars uppfärd.
Framme på sjuan kör grannen ut först, håller inte upp hissdörren för mig och hinner därmed in till sig innan sonen öppnar munnen.
När grannens ytterdörr stängts kommer det: "Lindas pappa luggar illa!" Amen! Och tack för bönhörelsen!
Min mamma har berättat att jag brukade syna folk noga på spårvagnen och sen öppna näbben och högljutt deklarera vad jag kommit fram till. Hon tog till knep att, när hon såg att jag var på väg att säga nånting, tyst väsa till mig: "Det där får vi prata om hemma!"
En dag betraktade jag någon intressant person, pekade rakt på denne och sa högt och ljudligt: "Det där ska vi prata om hemma!" Eller på finska, eftersom detta utspelade sig på spårvagn i Åbo: "Siitä puhutaan kotona!"
Mamma tyckte inte om att åka spårvagn med mig. Hehee, vad kan det ha berott på??
Just det, sonen var typ två år då.
SvaraRaderaFörmågan att observera har vi båda kvar men vi inte lika snabba att dela med oss av våra observationer - som tur är ;-)
SvaraRadera