Läste en god väns blogg där hon skrev om att ge upp, släppa taget, om nånting som är helt hopplöst. Att släppa det och gå vidare till nånting annat som skulle bli bättre, kanske rent av helt fantastiskt och ge en en nystart.
Det fick mig att tänka på min hopplösa situation på mitt sista jobb. Varför släppte jag inte bara taget, gav upp, stack? Varför fastnade jag bara i tanken att jag kan inte gå tillbaks till att jobba som sekreterare nu när jag utbildat mig till journalist? Varför tyckte jag att det då skulle vara som att slänga utbildningen i sjön? Den hade ju ingen kunnat ta från mig. Den hade jag och hade haft även om jag jobbat med nåt annat.
Jag vet svaret på alla dom där frågorna. Man kan inte tänka en rak tanke när man utsätts för mobbning. Och man kan inte heller få ett annat journalistjobb eftersom jobbet, som man är på är det första journalistjobbet man har, och mobbaren alltså är den som en eventuell ny arbetsgivare ringer upp för att få referenser. Hade jag sökt ett sekreterarjobb tror jag att hon inte hade brytt sig om att jävlas med mig. Dessutom hade jag öppet kunnat tala om för en eventuell ny arbetsgivare att jag sökte nytt p g a mobbning - OCH - dom hade trott på mig eftersom jag bytte neråt.
Det jag däremot inte vet svaret på är hur jag ska kunna komma ut ur den berömda väggen som jag drevs i så hårt att jag blev sjuk. Hur gör man för att bli av med det när man aldrig kan få upprättelse eller aldrig kan hämnas. En riktigt fet hämnd kombinerat med att alla skulle erkänna att mobbaren gjorde fel och att det inte var fel på mig, skulle nog få mig att släppa detta.
Sen försvåras ju det hela av att jag hade en mamma som behandlade mig som skit från jag var en liten tjej. Kommer ihåg att jag sisådär i femårsåldern fantiserade om att min RIKTIGA mamma snart skulle komma och hämta mig för hon - den där - kunde ju inte vara det, så elak som hon var mot mig.
Henne kan jag inte heller få rätt emot för hon dog för 24 år sen.
Kan man som 65-åring få en "adoptivmamma" som kan läka såren och ge en en ny, lycklig barndom. Såna där självhjälpsböcker påstår ju att det aldrig är för sent att få en lycklig barndom. Fast jag tror inte på böckerna. Men en ny "mamma" skulle jag kunna tro på.
Livet är jävligt ballt så här i novembermörkertider när allt det mörka i själen bubblar upp.
Ja, det är ju just det. Det är ingen skam att "ge upp" när det krävs.
SvaraRaderaMen, det är inget man vet när man är ung.(yngre)
Och ofta, ofta, måste man förlåta, både andra och sig själv, för att kunna gå vidare.
Insé att man bara skadar sig själv.
Förlåta sig själv, för att man kanske valde "fel".
Det blev som det blev, det är som det är, hur går jag vidare?
Hur gör jag för att inte slösa energi, på någon som inte förtjänar den?
Som säkerligen inte ens vet, att någon annan "går tom" på grund av det den gjort.(eller, vet ,men inte bryr sig)
En person, som säkert kämpar med sina demoner, för annars hade personen inte behandlat dig så..
Hämd är ingen bra väg. Det känns bra direkt, då, men sen blir det en tom känsla.
Man har sänkt sig lika lågt.
Inga lätta frågor.
Och inget som en "hjälp människa" kan åtgärda genom att bli medoffer. "stackars dig".. utan en hjälp människa som står själv och frågar "Så vad kan jag göra för dig?"