Konsten att släppa taget

Läste en god väns blogg där hon skrev om att ge upp, släppa taget, om nånting som är helt hopplöst. Att släppa det och gå vidare till nånting annat som skulle bli bättre, kanske rent av helt fantastiskt och ge en en nystart.

Det fick mig att tänka på min hopplösa situation på mitt sista jobb. Varför släppte jag inte bara taget, gav upp, stack? Varför fastnade jag bara i tanken att jag kan inte gå tillbaks till att jobba som sekreterare nu när jag utbildat mig till journalist? Varför tyckte jag att det då skulle vara som att slänga utbildningen i sjön? Den hade ju ingen kunnat ta från mig. Den hade jag och hade haft även om jag jobbat med nåt annat.

Jag vet svaret på alla dom där frågorna. Man kan inte tänka en rak tanke när man utsätts för mobbning. Och man kan inte heller få ett annat journalistjobb eftersom jobbet, som man är på är det första journalistjobbet man har, och mobbaren alltså är den som en eventuell ny arbetsgivare ringer upp för att få referenser. Hade jag sökt ett sekreterarjobb tror jag att hon inte hade brytt sig om att jävlas med mig. Dessutom hade jag öppet kunnat tala om för en eventuell ny arbetsgivare att jag sökte nytt p g a mobbning - OCH - dom hade trott på mig eftersom jag bytte neråt.

Det jag däremot inte vet svaret på är hur jag ska kunna komma ut ur den berömda väggen som jag drevs i så hårt att jag blev sjuk. Hur gör man för att bli av med det när man aldrig kan få upprättelse eller aldrig kan hämnas. En riktigt fet hämnd kombinerat med att alla skulle erkänna att mobbaren gjorde fel och att det inte var fel på mig, skulle nog få mig att släppa detta.

Sen försvåras ju det hela av att jag hade en mamma som behandlade mig som skit från jag var en liten tjej. Kommer ihåg att jag sisådär i femårsåldern fantiserade om att min RIKTIGA mamma snart skulle komma och hämta mig för hon - den där - kunde ju inte vara det, så elak som hon var mot mig.

Henne kan jag inte heller få rätt emot för hon dog för 24 år sen.

Kan man som 65-åring få en "adoptivmamma" som kan läka såren och ge en en ny, lycklig barndom. Såna där självhjälpsböcker påstår ju att det aldrig är för sent att få en lycklig barndom. Fast jag tror inte på böckerna. Men en ny "mamma" skulle jag kunna tro på.

Livet är jävligt ballt så här i novembermörkertider när allt det mörka i själen bubblar upp.

Benknäckargänget

Vilken förfärlig upplevelse att vakna halv fyra på morgonen och konstatera att det onda beror på att man inte har några ben längre!
Efter en stund, när man vaknat lite mer kommer man på att benen finns men är medvetslösa, dom har alltså inte somnat utan är djupt medvetslösa.

Och så vaknar man lite till och inser att benknäckargänget är framme.

I vår 1,60 breda säng ligger två 80 cm långa, 8 kilo tunga kattlimpor prydligt från min sängkant till där min sänghalva tar slut.

Visserligen är jag kort - bara 1,60 - men när herrarna Keso och Kanel lägger sig ca 30 cm från fotändans nederkant uppåt som två  nästan 30 cm breda limpor på prydlig rad så kan man lätt räkna ut att jag borde vara betydligt kortare.
Sängen är 200 cm lång. 200 - (3 x 30) = 110. Jag borde alltså vara 1,10 kort för att kunna sova i fred för klunsarna.

Men jag är helt övertygad om att om jag så vore hur kort som helst så skulle dom klunsa OVANPÅ mig i alla fall.

Är det det här dom kallar kärlek så vill jag inte längre va med?!!

Chop, chop

Fram med storsaxen. Den himla braiga blomsaxen från Karlstad Redskap. Klipper nästan vad som helst och är lättare att komma åt med än en sekatör.

Klättra upp på stegpall. Den jättebraiga i kraftig plast från Curver som man med ett enkelt handgrepp fäller ihop till en smal en som man stuvar undan i garderoben bredvid makens underklädshyllor från braiga Elfa.
Och sen gå lös på dom här hängpelargonerna som klättrat över hela kortväggen och faktiskt tagit sig ut genom katternas säkerhetsgaller på ett ställe också - nånstans där till vänster utanför bildkant. (Jag vet att jag har en bild på det men att leta bland mina bilder är som att leta efter den där berömda nålen i höstacken.) 

 

Nu till hösten hade allt det där blivit till ett visset virrvarr som hängde längs väggen och såg ledset ut.

 

Chopp, chopp, klipp, klipp! Två hinkar fulla. Och pelargonerna hade fått vinter- och vilofrisyr.

Smakbit

Inte mycket skrivet här. Dock många bilder tagna under sommaren. Under vintern kommer jag att lägga ut nån sorts sammanfattning av den minnesvärda sommaren - nej, regnperioden! - 2012.

Den här bilden kan ni glo på så länge. En broccoliplanta helt ockuperad av kålfjärilslarver. Lustigt nog bara en planta.
Men väldigt larvigt var det.