Partyparty

Jag antar att sniglarna har partyparty just nu mest överallt och steppar runt som Gene Kelly och vrålar för full hals: "I´m singing in the rain, what a glorious feeling, I´m happy again..."

Och dom som har partyparty på kolonin tillägger i kör: "Let the stormy clouds chace everyone from the place..." för dom äger ju plejset när det öser ner.

Finns det något kvar på lotten när vattnet sjunkit undan och man kan ta sig dit utan roddbåt? Lite ruttna tomater kanske, angripna av potatisbladmögel. Ja-a, tomater angrips av potatisbladmögel i sånt här pissväder eftersom dom är släkt med potatis.

För dom här stackarna - stora och fina men ack så gröna - lär ju aldrig mogna i det här vädret, utan sol men med massor av vatten. Skit!

Lite knäpp kanske

Jag har skitsvårt att sätta på påslås på plastpåsar eller förpackningar om påslåsets färg krockar totalt med innehållets eller förpackningens färg.

Så numera letar jag bland påslåsen tills jag hittar ett som funkar i färg. Helt knäppt eftersom påsar och förpackningar ligger i antingen kylen eller skafferiet och ingen ser dom. Men jag ser dom varje gång jag tar fram dom eller när jag sätter dit påslåset. Och en färgkrock skriker i mig ungefär som den berömda kritan på svarta tavlan.

Så pedanten jag färgmatchar påsar och påslås! Måste meddela min kompis Katarina F att även detta införts. Hon brukar ibland ta upp en ny prydnadssak för att titta närmare på den och sen ger hon den till mig och säger: Ställ dit den du, för den ska ju stå på millimetern.

Jodu, Katarina, nu har det gått ännu längre med knäppgöken!

Man tager vad man haver

När min potatisskörd var tvättad, lufttorkad och sorterad kom jag plötsligt på att det skulle ha varit väldigt bra att ha jutesäckar att förvara potäterna i.

Men jag hade ju inga såna så vad göra. Sy tygpåsar? Näe, jag hatar att sy och förresten så hade jag inget tyg. Men, jösses, jag har ju massor av tygpåsar i linneskåpet! Dom är dessutom i olika färger så jag kan känna igen potatissorterna på färgen på tygpåsen.

Sagt och gjort - där ligger dom nu, en del i källaren och en del i kallskafferiet som i och för sig inte är ett dugg kallt just nu.

Men tygpåsar har jag! Även kallade örngott eller kuddvar. VAR låter inge vidare men ÖRNgott, vad är det? Godis för örnar? På finska heter det ungefär så här i översättning: kudd-duk. Och det funkar ju på hur örngotten såg ut förr; öppna i båda ändorna med band att stänga med. Men dom moderna örngotten borde ju egentligen heta kuddpåsar.
Om man nu inte har dom som potatispåsar!

Näbbgädda

När jag nu ändå är inne på Memory Lane och berättar om observanta, näbbiga ungar så kan jag ju dra den här också.

Det hände sig när jag var ca 4 år att jag näbbade mig lite. Nåja, rätt mycket faktiskt... Kommer inte själv ihåg detta men har fått det berättat för mig av så många så det känns som att jag faktiskt kommer ihåg det.

Jag var med mamma och mormor på landet i Benviks by i Närpes, strax utanför Kaskö i finska Österbotten, i mormors barndomshem, ett gigantiskt hus som en gång tillhört superkargören på Ostindiska kompaniet Peter Johan Bladh som var en av grundarna av Finlands numera minsta stad Kaskö; Kaskinen på finska.

I detta stora hus fanns en hel massa spännande saker men denna gång var jag mest intresserad av lite mänskligt umgänge och knatade in i det gigantiska bondköket i södran ändan där min mammas småkusiners (=finska för syssling) mormor Réne höll till.

Jag kommer in, Réne står vid den gigantiska spisen med en gigantisk brödugn. På den väggfasta bänken som löper utefter hela ena kortsidan sitter en annan kvinna.

Samtalet mellan tanterna avstannar och Réne säger åt mig att gå ut för hon städar. Jag läser av situationen snabbt och inser att här serveras ju färskt byskvaller och vill inte alls gå ut och tittar från den ena tanten till den andra och säger barskt, med händerna i sidorna på typiskt finskt kvinnomanér:
"Städar och städar, varför sitter Johanna här då?"

Ut åkte jag ändå och inget skvaller fick jag mig till livs men denna berättelse blev en klassiker bland alla i Benvik, hos min mormor och hos min mamma.

Och jag undrar om jag ändå inte kommer ihåg det för jag ser för mitt inre öga Johanna sitta där på bänken med huckle på huvet.

Mamma och jag på Benviks-trappon. Fönstret längst till vänster på nedervåningen är ett av köksfönstren. Vid den löpte den väggfasta bänken där Johanna satt den gången.

Det luktar illa

Varje gång jag konstaterar att nånting luktar illa hamnar jag ca 40 år bakåt i tiden.

Jag hade hämtat sonen på dagis. Vi stretade uppför backen med vår granne strax framför oss med sin dotter i barnvagn. Klämde ihop oss med två sittvagnar i hissen. Ungarna gick på samma avdelning på dagiset men grannkillen brukade inte ens heja på mig.

Där står vi bredvid varandra, med sonen och grannens Linda i varsina barnvagnar. Sonen synar grannen ingående, tittar på mig och återgår sen till att syna grannen ingående. Jag ber en tyst bön om att sonen ska hålla inne med sina iakttagelser under sju våningars uppfärd.

Framme på sjuan kör grannen ut först, håller inte upp hissdörren för mig och hinner därmed in till sig innan sonen öppnar munnen.

När grannens ytterdörr stängts kommer det: "Lindas pappa luggar illa!" Amen! Och tack för bönhörelsen!

Min mamma har berättat att jag brukade syna folk noga på spårvagnen och sen öppna näbben och högljutt deklarera vad jag kommit fram till. Hon tog till knep att, när hon såg att jag var på väg att säga nånting, tyst väsa till mig: "Det där får vi prata om hemma!"

En dag betraktade jag någon intressant person, pekade rakt på denne och sa högt och ljudligt: "Det där ska vi prata om hemma!" Eller på finska, eftersom detta utspelade sig på spårvagn i Åbo: "Siitä puhutaan kotona!"

Mamma tyckte inte om att åka spårvagn med mig. Hehee, vad kan det ha berott på??

Snart är den blommande sommaren slut.

Det blir mörkt så tidigt på kvällarna nu. Kom nyss in i vardagsrummet och tyckte det var vansinnigt var det var mörkt. Jo, just det, det är den 15 augusti idag. Nu blir kvällarna kyliga och sena.

Idag är det 24 år sen som jag började min praktiktermin på Råd & Rön och min mamma åkte in på Huddinge sjukhus för sista gången. På måndag är det 24 år sen mamma dog. På mammas begravning spelades Tove Janssons och Erna Tauros Höstvisa:

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.
 Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.

Mamma blev bara 65 år - ett år äldre än vad jag är nu. När vi la ner hennes urna i graven på Tullinge kyrkogård slängde min då 17-åriga son sitt SL-kort i den lilla gropen så mormor skulle ha en bild på honom med sig.

Jag förstår inte hur jag överlevde praktikterminen. Eller jo, jag förstår faktiskt det, dom jag jobbade med stöttade mig till 100 %.
Sen kom den jobbiga sista terminen på Journalisthögskolan då jag flydde till toan för att gråta mitt i mina ångestattacker.

Det fixade sig ändå. Jag fick jobb. Jag jobbade på. Jag gick med i Viktväktarna och gick ner 17 kilo på mycket kort tid. Jag tyckte att konsulenterna hos Viktväktarna ofta var så himla opedagogiska och jag så himla mycket bättre (hahaa!!) så jag sökte jobbet som konsulent vid sidan om mitt ordinarie jobb. Två kvällar i veckan peppade jag andra att gå ner i vikt. Det var en härlig känsla att få så mycket tacksamhet från mina "elever"!
Kommer ihåg mitt bravurnummer då jag tog på mig mina kära Levi´s 501:or från tiden före tjocktiden och byltade på mig allt möjligt annat så att mina allra största jeans från tjocktiden satt uppe.
Sen gjorde jag en Per Oskarsson medan jag berättade något om hur man ska äta klokt. Plagg efter plagg skalade jag av mig tills jag stod där i en snygg skjorta och mina Levi´s.

I tre år jobbade jag på den jävla blaskan samtidigt som jag kämpade med en depression, kom ur den och sen fick börja kämpa mot en accelererande mobbning från chefen. Okej, hon hade kört det stuket från dag 1 men jag klarade mig rätt länge. Till slut gick jag rakt in i väggen. Och där är jag väl fortfarande. Med fibro och trasiga nerver.

Så skynda dej älskade, skynda att älska, dagarna mörknar minut för minut. Man vet aldrig hur morgondagen ser ut.

Men jag är övertygad om att hon Mobbar-Åsa hamnar på den särkilda platsen som finns i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra.



 

Jag är så himla spännande

Jag är en fantastiskt spännande person. Jodå, det är sant! Om jag bara kunde vara det på ett bättre sätt. Ett sätt som fick min omgivning också att tycka att jag är spännande.

Men nejdå, jag spänner mig till en tennsoldat när jag sover. Och när jag vaknar mitt i min mardröm så är jag så tennsoldatig att mannen min får hjälpa mig ur sängen som värsta hemtjänstpersonal. Tur att jag inte behöver ha en larmknapp på armen för att få hemtjänsten till sovrummet. Det räcker med att pipa: "Erwin" med den lilla ynkliga rösten som jag lyckas få ur mig. Då kommer han; hjälper upp mig, fixar kaffe och mackor åt mig och hönsar lite med mig.

Jo, det är alltså mitt i en mardröm jag brukar vakna så där spännande. Himla detaljerad och ja, spännande mardröm. Då önskar jag att jag skulle ha Ctrl s nånstans dolt vid hårfästet så jag kunde spara hela drömmen. Och sen skulle jag ha en liten USB-port bakom örat så jag kunde tanka över hela drömmen till datorn.

Jäklars, vad pengar jag skulle tjäna då!! Jag skulle redigera den röriga men spännande drömmen och sälja den som manus till Hollywood och så skulle dom göra spännande filmer på mina spännande drömmar och jag skulle bli jäkligt spännande i min omgivnings ögon. Hon, dendära, svinrika manusförfattaren.

Och jag skulle akta mig jävligt noga för att använda mina pengar till en psykoterapeut för då kunde min inkomstkälla sina. Men nu har jag ingen Ctrl s eller USB-port i huvet så det enda jag får i lön för mitt rika inre liv är en värkande kropp. Hur jävla ospännande som helst.

Idag ska jag försöka tvinga denna värdelösa kropp att ta upp en himla massa potatis på kolonilotten. Detta evinnerliga regnande hotar hela skörden.

Att ta upp potatis kan vara väldigt spännande också - på många olika vis: hur mycket potatis är det? hur många har redan ruttnat? när kroknar ryggen? när börjar jag gallskrika åt mannen? när ruttnar han på skrikande, värkande mig?

Ni har ett eget val!

Rapport har ett inslag om en ny nätdrog som flera unga dött av. Man intervjuar Låt-oss-kalla-honom-magnus som berättar om att han höll på att dö av preparatet. Hela intervjun lutar plötsligt åt Plus-hållet. Man bara väntar sig att reportern ska ställa tillverkare och försäljare till svars för att smörjan är så svårdoserad att ungarna tar för mycket och dör. "Ska det va så? Ska det va så??" Men reportern frågar inte Låt-oss-kalla-honom-magnus varför han köper skiten och trycker i sig den. Polisen som intervjuas ser med oro på detta. Jo, jag förstår det. Unga människor har dött. Man måste komma åt att skiten säljs. Men det jag inte begriper är varför ingen begär ett eget ansvar av Låt-oss-kalla-honom-magnus och dom andra som vi Låt-oss-kallar. Hur vore det om ungjävlarna gav fan i att köpa än det ena, än det andra på nätet för att "känna nåt i huvet" som Låt-oss-kalla-honom-magnus kallar det? Kanske dags att ta lite ansvar för sitt eget och sina kompisars liv, alla Låt-oss-kalla-honom-magnusar!!??

Det är inte bögarnas fel - det är flatornas förtjänst!

Sitter och kollar på damfotboll i OS och tänker på en episod för länge sen. Min dotter, som nu är 46 år, (herrrrejävlar, hur gammal är jag då??) var 14 eller 15 år. Hon hade spelat fotboll i flera år och var skitduktig. Tyvärr hade hon varit tvungen att sluta eftersom hennes knän var så överrörliga. En dag mötte jag en mamma till en klasskompis till dottern. Denna morsa frågade mig om min dotter fortfarande spelade fotboll. "Nä, hon har slutat..." och så skulle jag tala om varför men hann inte innan mänskan sa: "Så skönt för dig!!" Jag stod och tittade på henne som en fågelholk en bra stund innan jag förstod varför det skulle vara skönt för mig att min dotter varit tvungen att sluta spela fotboll. Mänskan menade att då var ju inte ungen flata ändå - suck av lättnad för mig alltså. Så förbjudet, absolut tabulagt var det för tjejer att spela fotboll då. Det gjorde tjejer bara INTE! No, no, NO!! Och gjorde dom det så var dom såna där konstiga, nja ni vet, lagda åt andra hållet... Och så var det faktiskt då. Flatorna, som ändå hade brutit mot alla tabun, sket i att en tjej inte fick spela fotboll. Dom spelade av hjärtans lust! Dom bröt ner tabut och idag spelar tjejer fotboll i OS utan att klasskamraters mammor kastar förstulna blickar på tjejernas mammor. Hurraa för min flata till dotter och hurraa för dom andra flatorna som gjorde det möjligt för tjejer att joxa med trasan!! Och fy skämmes mänska som tyckte att det var skönt att min unge var tvungen att sluta med fotbollen!!

En liten rapport

Det här måste vara världens mest misskötta blogg. Kolonisäsongen pågår för fullt, likaså trädgården i Betongen. Potatisarna i murarbaljan vittjades på midsommaraftonsmorgonen och det fanns massor av jättegoda nypotäter där. Annars har kolonijobbet löpt bra. Jag har hunnit massor och min lott är en fröjd för ögat, knappt något ogräs alls. Men framåt hösten blir det en hel del stora grävjobb. Har flyttat hallonhäcken och kan bara konstatera att hallonrötter är inte att leka med. Dom är skitsvåra att få upp och alltid blir det nån bit kvar och så dyker det upp ett hallonskott flera meter ifrån ursprungsplatsen. Dom är ingenting annat än ett besvärligt rotogräs helt enkelt, ungefär i klass med kirskål. Men kirskål producerar ju inget ätbart så den hatar man bara. Hallon suckar man åt. En bautastor rödvinsbärsbuske ska flyttas och likaså tre kameleontbuskar (även kallade minikwi). Det blir ryggbryteri. Men som tur är finns det snälla kollokompisar som har lovat hjälpa till med grävandet. Starka killar, betydligt yngre än jag. Mördarsniglar har vi haft gott om i år. Och dom har vi mördat i parti och minut. Det mesta har stått och stampat under den kalla och regniga juni. I mitten av juli tog allting plötsligt väldig fart och nu hinner man knappt med att skörda. Som vanligt har kolonin drabbats av potatisbladmögel. Jag har klippt av all blast på potatisen men känner att tomaterna kan vara i riskzonen; släkt som dom är med potatis så drabbas dom av bladmöglet också. Jag har lovat dyrt och heligt att jag ALDRIG, ALDRIG mera ska odla tomater. Det är ett sånt otroligt jobb med dom. Och tyvärr är allt plockandet med tjuvskott och allt bindandet av tomatplantorna mot stödpinnar rena rama ryggmordet. Och det tar tid, oändligt mycket tid. Och är skittråkigt! Och så får jag väl alldeles förtjusande underbara tomater och glömmer mitt löfte... Balkongen ser inte ut som en balkong utan liknar mer en pelargondjungel där det bor två stora tigrar - mina monsterkatter. Vi har frossat i supergoda jordgubbar och jag har restaurerat gräsgången och fixat "entrén". Ja, det var den rapporten. Och här kommer ett gäng bilder och eftersom det är så jobbigt att layouta snyggt på blogger så blir det som det lir. Kan bara konstatera att tomaterna är typ en meter högre nu än när bilden togs.