Våren är här!

Det är vår i betongen! Krokusarna blommar för fullt och jag och gubben har rensat i rabatterna. Det tar en himlans lång tid för jag låter alltid alla perenner ligga kvar vissna över vintern.
I år kom våren så tidigt att nu har jag äntligen - efter ett par års tid - möjlighet att hinna med att klippa ner alla lavendelbuskar. Ett angenämt doftande arbete som jag satte gubben på. Själv tog jag mig an lite krångligare perenner.
Idag var krokusarna fulla av bin! Dom låg i botten av blomkalkarna och vältrade sig och hade byxbenen fulla med gult frömjöl, som värsta äppelknyckarbyxorna såg det ut.
Nu gäller det att få humleholken på plats på lotten fort som attan. Synd bara att jag inte får tag på nån som har nån sorts rådisar hemma så jag kunde få lite nerkissat strö av dom. Har gjort ett flertal upprop på Facebook men inte fått nåt napp.
Ska öppna holken nu och kolla om det finns nån doft kvar sen förra året. Om man blöter ner det gamla ströet i holken så kanske att man får doften att framträda. Då gäller det väl att gnida in ingången med rikligt med doft.
Det är tredje gången nu som jag ställer ut holken och om det inte blir gillt nu så struntar jag i det sen. I år kanske att chansen är större för jag är tidigt ute. Men å andra sidan har jag inget färskt kiss...

Mår jag?

Hur mår man egentligen när det känns så här:

- rumpan och benen sitter fast i ryggraden precis där "Mumindalen" (= lilla skåran) börjar, med en tunn tråd. Så när man går så är det "kroppen" som går och rumpan och benen hänger efter i den där tråden - och värker som attan.

- huvet känns som en frökapsel som snart ska öppna sig längst upp så där tjusigt med fyra fina flikar utåt och hela innehållet spridas ut med vinden som nån sorts fjösdamm.

Ja, inte vet jag hur man mår eller varför man mår - men så mår jag.