Potatisblasten växte och växte. Blev en meter, blev till slut en meter och tjugo centimeter. Skulle det finnas någon potatis där under över huvud taget eller var det bara blast jag hade odlat i flera månader?
Nu var det upp till bevis, nu skulle midsommaraftonens sillunch fixas med egenodlad nypotatis. Förväntasfulla som små barn på julafton klippte vi av blasten och jag fick famnen full av grönska.
Sedan började jag dra i stumparna och pyttesmå potatisar dök upp. Skulle det inte bli bättre än så?
Men, hurra, till slut blev det ändå potatis till ett kok för två personer! Wow, sillunchen var räddad!!
Det var ett experiment att odla midsommarpärer i kruka på balkongen. Ett experiment som jag verkligen inte tänker upprepa! Denna kruka med sin enorma mängd blast har varit i vägen, varit hopplös att vattna. Ja, det har helt enkelt varit mycket skrik för lite ull, som kärringen sa som rakade grisen. Nästa år blir det köpepotatis till midsommar och så väntar vi på nypärerna från lotten.
Nu har vi bland annat fyra olika sorters franska delikatess-
potatisar på lotten och dom ska vi njuta av när det är dags. Det är bäst att skynda långsamt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar