Jag skulle kunna skriva om löken som äntligen blivit satt, om pelargonerna som blommar fantastiskt på balkongen. Men jag gör inte det.
Jag skriver inte om min man heller trots att det finns mycket att skriva om hans hälsa och all oro vi haft under denna vår och försommar.
Jag skriver om nåt helt annat. Att jag skriver om nåt helt annat beror på att jag läste en väns blogg häromdan. En vän som är från Chile och som beskrev sitt utanförskap i Sverige. Och plötsligt – efter nästan fyrtifem år i Sverige – kände jag den där känslan igen. Den att inte riktigt veta vem eller vad man är.
Mina tankar vandrar till flaggan med det blå korset mot det bländande vita. Jag ser hela mitt underbara Finland med sina sjöar, vita björkar, stolta furor och vackra städer.
Tänker på min föräldrageneration och deras fäder som kämpade mot stora Sovjet för det lilla landets frihet. Jag tänker på filmen Okänd soldat och hör slutrepliken med galghumorn:
”Sovjetunionen vann, men lilla, sega Finland kom i mål som en god tvåa.”
Och varje 6 december, på självständighetsdagen, tänder jag ett ljus i fönstret, ett ljus som hemma lyser från ett fönster till nästa och nästa och nästa. Här lyser mitt ljus rakt ut i mörkret.
Och jag ser skogar med mosippor. Städer med jugendhus bredvid låga trähuslängor. Torgmadammer som säljer strömming, lingon, potatis från alldeles nära. Och folk som köper en hel liter sockerärter i en papperspåse och äter dom rakt ur ärtskidorna. Jag ser dom tomma ärtskidorna ligga på torgets ojämna gatsten.
Jag ser mig själv som treåring sitta nyvaken i morgonrock i trädgårdssoffan på mormors gård. Ett barn som varenda tant i de två trähuslängorna, som omger gården, tycker mycket, mycket om. En liten, näsvis unge som fortfarande tror att alla människor är goda.
Nu bor någon annan i mormors hus, min fasta punkt i livet så länge. Syrenbersåerna på gården är borta. Dom nya männi-
skorna har gjort om dom två huslängorna, där mormor bodde i femtitvå år, till något nytt och främmande inför mina ögon.
Jag ser mina kompisar och honom, som jag älskar, stå på kajen och vinka till mig där jag står på däcket med tårar i ögonen. Och när båten kommit så långt att jag inte längre ser dom, står jag kvar och ser den vackra vita flaggan med sitt blåa kors fladdra i aktern. Och jag gråter.
Och detta ska upprepas varje gång båten lämnar Åbo hamn, år efter år.
Jag börjar flyga dit istället för att slippa smärtan att lämna hamnen men överraskas av att börja gråta plötsligt och oväntat, ohejdbart när planet gör en gir vid inflygningen så att jag från mitt fönster ser Domkyrkans höga torn. Domkyrkotornet som hälsar mig välkommen hem.
Nu åker jag inte dit längre. Dom gamla är döda, dom levande bor här. Min man har sett allt; mitt dagis, mormors hus, min skola, var vi brukade hänga, mina minnens gator. Men han kan inte känna det jag känner när han ser allt detta.
Mina barn vill inget se. För dom betyder detta ingenting. Dom är svenskar; födda här, hör hemma här.
Det finns inget kvar för mig i Finland. Allt det där finns inne i mig istället. Och ibland väller smärtan upp. Som när jag läste min väns blogg.
Dom kallar det "invandraridentitetskris", dom som tror sig veta vad det handlar om. Men vi invandrare har inget namn på det.
Bara en stark, sorgsen känsla av att ha förlorat något som vi aldrig kan få tillbaka. För det landet vi lämnade för länge sedan finns inte idag, annat än i våra minnen.
Fosterlandet har blivit ett annorlunda land, språket har nya ord som vi inte vet vad dom betyder. Allting springer ifrån oss.
Vi står här mitt i Sverige men samtidigt nån annanstans. Och det värker i hjärtat och är ett sår i själen.
Men kalla det inte identitetskris! Ni som tror att ni vet vad det handlar om. För ni vet - absolut ingenting!
