När ändrades mallen för livet?

När hände det? När ändrades mallen för livet? När blev den enda accepterade mallen för livet att lycka skulle råda oavbrutet?

Tidigare var livet som det var, man strätade framåt och gjorde sitt bästa även om det ganska ofta var väldigt jobbigt att vara människa. Ibland var livet helt underbart, man var lycklig en kortare eller längre stund. Och man var tacksam över dessa lyckostunder även om man visste att dom inte skulle vara för evigt.

Och när det var motigt så visste man att det skulle bli bättre igen och man skulle uppleva fler lyckliga stunder. Livet rullade på som en oförklarlig självklarhet. Något som bara fanns. Inget som vi människor likt ingenjörer kunde bygga om och till. Livet var en virvelvind som man fick lov att följa med i och klara sig bäst man kunde.

 

Men idag är synen på livet precis tvärtom. Lycka är det enda godtagbara tillståndet. Är inte ditt liv lyckligt är det dessutom så bestämt nu (AV VEM?) att det är ditt eget fel att det inte är lyckligt! Det är du själv som gjort ett stort livsfel så att livet inte är så som mallen säger. Du har inte jobbat tillräckligt med dig själv. Du har inte lagt en plan för ditt liv, en bra plan som automatiskt leder till heltidslycka.

Enligt den nya livsmallen ska man inte bara leva det liv man lever utan man ska reflektera, affirmera, jobba fram en strategi för livet. Det är ett navelskådande, terapiserande, analyserande av enorma mått hela tiden. Gör du inte det är du dessutom en ond människa därför att när du inte hela tiden befinner dig i lyckan så påverkar du även dina medmänniskor med dina negativa tankar. Och då passar inte deras liv heller in i lyckomallen!

Du ska inte gå runt och vara sjuk - du ska se positivt på allt så försvinner sjukdomar. Allt i sjukdomsväg, från simplaste förkylning till cancer har du dragit på dig alldels själv - genom att vara negativ. Bli positiv och jobba dig frisk!

Du ska inte gå runt och vara trött på ditt jobb - du ska tänka och reflektera fram vad det är för jobb du vill ha och sen ska du skaffa det.
Du ska inte gå runt och vara missnöjd med var och hur du bor - du ska fixa ditt drömboende.
Du ska inte vara ledsen för att du har ont om pengar - du ska göra en plan och se till att den planen leder till att du får bättre ekonomi.
Du ska inte vantrivas med din partner, du ska inte leva i en relation som inte helt perfekt - det är bara att bryta upp, gå vidare och hitta en ny, bättre. Och du måste verkligen göra det för det finns bara ett liv och du ska inte leva sisådär nöjd. Dessutom gör du din partner olycklig genom att stanna i ett förhållande som inte är det optimala för dig.
Har du ingen partner men skulle vilja ha det - gör då upp en bra plan och skaffa dig den optimala partnern - hela världen, hela nätet är fulla av dom.
Du ska inte vara ledsen för att du inte har så många vänner - du ska kavla upp ärmarna och slänga dig ut på nätet och skaffa dig vänner.
Du ska inte vara ledsen för att förhållandet mellan dig och dina barn inte är så bra - du ska fixa en terapi som löser dom problemen och lyckan infinner sig!
Du ska inte vara ledsen när du drabbas av dödsfall i din allra närmaste närhet - det är bara att spotta upp sig och jobba sig ur sorgen och gå vidare.

Svårt? Nä, för fan! Inget är svårt idag! Allt löser sig genom rejäla, positiva planer för hur livet ska se ut i framtiden.

Allt detta gör mig bara skitförbannad för jag känner att många med mig måste lida under det nya lyckotvånget. Tvånget som gör att vi som inte är lyckliga 24/7 inte har i detta samhälle att göra. Som gör att vi egentligen skulle ta och hänga oss i slipsen eller förorena närmsta vattendrag. Om vi inte vill låta oss slukas av terapi-, reflektions- och strategitänket.

Jag vill inte låta mig malas ner av dessa lyckoprofeter som inte kan erkänna att livet är tufft. Mest hela tiden. För livet är inte en rak väg som du fixar till med en bulldozer om det skulle råka bli en svår kurva i den. För faktum är att många inte ens har en bulldozer att ta till och aldrig nånsin kan komma över en. Och jag vill inte att denna nyordning av livsmallen ska lägga skuldberg på mina axlar.

Jag säger bara: navelludd!

Stormen är över

Nu har jag lagt ner bloggen som skulle vara hemsida för koloniföreningen där jag har min kolonilott. En enda mening i referatet från årsmötet fick en av styrelseledamöterna att gå i taket. Meningen löd: Det är roligt med föryngring och fler killar i styrelsen.

Dom flesta föreningar kämpar hårt med att få till föryngring i just styrelsen för att man ska ha återväxten garanterad. Och dom flesta vill ha en jämnare könsfördelning. Som valberedare uttryckte jag min glädje över att vi i valberedningen hade lyckats med båda sakerna. Men ack, så illa det mottogs! Styrelseledamoten, som gick i taket för den meningen, ansåg att det var åldersdiskriminering.

Hen såg till att få hela styrelsen med sig i ett beslut att omedelbart lägga ner hemsidan. Det var ett upprörande besked från styrelsen som inte ens diskuterade saken med mig. Jag fick ett mejl från hen där hen uttryckte sin ilska. Jag skickade ett mejl till ordföranden och berättade om hens reaktion. Ordföranden svarade att nu hade ledamoten reagerat och att "det hade dom att förhålla sig till". Sen fick jag ett mejl från ordföranden om beslutet att hemsidan skulle läggas ner.

Jag skrev på hemsidan att bara en dryg vecka efter årsmötet, där jag informerade medlemmarna om hemsidan, hade styrelsen beslutat att den skulle bort.
Då kom det ytterligare ett mejl från styrelseledamoten som kände sig kränkt. Mejlet ångade av hat och hot! Hen hotade med att kontakta advokat om jag inte, som hen skrev "slutar med det du håller på med!" Det var fruktansvärt upprörande då.
Men nu kan jag flina åt det och undra om jag får t ex städa här hemma eftersom jag uppmanats att sluta med det jag gör, under hot av advokat.

Hela valberedningsprocessen har varit kantad av tjafs och sen denna hemsidessoppa - så jag har faktiskt inte köpt ett enda frö ännu. Inte ens kollat vilka gamla fröer jag har kvar från förra året. Jag var på väg att säga upp min lott men fick så mycket stöd av andra kolonister med kommentaren att inte göra det för det var precis vad hen ville.

Hela förra veckan och veckoslutet gick i bråkets tecken. Men den här veckan har börjat bra. Både måndag och tisdag har vi haft målare här som målat taket och tapetserat väggarna i köket. Det blev så fint! I morgon ska vi åka till Hornbach och köpa jättesnygga golvsocklar för dom gamla var så vansinnigt fula så vi rev ut dom innan målaren skulle komma.

Och så ska vi jaga tag i en lagom liten och snygg skänk med överskåp och - äntligen - köpa en ny, liten mikrovågsugn. Den gamla är långt över 25 år, funkar hur bra som helst men är megastor och skitful.

Och när köket är klart ska jag sätta mig ner och plöja igenom Impectas frökatalog på nätet och köpa det jag ska ha i fröväg. Och sen är det dags att skaffa hem sättpotatis. Dom har en tendens att ta slut väldigt fort i trädgårdsbutikerna, speciellt dom bästa sorterna. I år ska vi bara köpa delikatesspotatisar och helst tidiga sorter för att slippa drabbas av potatisbladmögel som härjar på vårt område.

 

Yay! Framtiden ser ljus ut och våren är snart här. Krokusarna har kommit upp en bra bit i rabatten utanför huset. Och hen med advokaten mår nog mest illa själv åt allt himla liv som hen åstadkom. Jag bryr mig inte ett vitten!!

Jag väntar på att snön ska försvinna här uppe runt huset. Det gör det nämligen alltid långt innan det försvinner på lotten. Då ska jag städa och fixa alla rabatterna här så får jag lite lagom trädgårdsträning och är fit for fight när jag ska ta itu med vårbruket på lotten. Skitkul!

 

Jag började nynna på en gammal låt av Dr Hook: Storms never last.

 

Storms never last do they, baby

Bad times all pass with the wind...

 

Och det nynnandet fick mig att leta rätt på Dr Hook (denna Guds gåva för musikälskare) på Spotify så nu nynnar jag på allt möjligt av dom. Och minns härliga tider!!

Där borta vid linden....

I fredags, den sista februari, var det både namnsdag och födelsedag för min mamma -  Dagny Maria.
Hon skulle ha fyllt 90 år men dog redan för 25 år sedan.

Det var faktiskt på kvällen på hennes 65-årsdag, efter att vi alla åkt hem till vårt efter födelsedagskalaset hos henne, som hon ringde mig och bad mig komma och följa henne till Huddinge sjukhus för att hon mådde så dåligt.

Hon hade varit krasslig ända sedan slutet av november och fått antibiotika mot en lunginflammation. Men nu åkte vi in och hon blev inlagd och några dagar senare fick vi beskedet att det rörde sig om metastaser efter en cancer som hon opererats och strålats för fyra år tidigare.

Beskedet var också att den här sortens metastaser, som satt inne i lungsäcken - alltså inte inne i själva lungorna utan mellan utsidan av lungorna och det andra lungbladet som fäster mot revbenen - inte var behandlingsbara på något sätt. Och på en rak fråga från mig svarade läkaren lika rakt - det här kommer hon att dö av och det kommer att gå fort, ett halvår kanske.

Min mamma var född i Kaskö i Finland, numera Finlands minsta stad lite söder om Vasa. Min mormor kom från en gård, Benvik, precis på gränsen mellan Kaskö och Närpes. Huset byggdes på 1700-talet av Peter Johan Bladh. Han var något så tjusigt som superkargör hos Ost-Indiska Kompaniet. Businessagent eller finansmäklare skulle vi kanske säga idag - han åkte i alla fall i skytteltrafik som kunglig tjänsteman mellan Sverige och Kina och kom hem med kinesiskt porslin, siden och andra rikedomar.

Av dessa rikedomar finns inget kvar på Benvik. Under svensk-ryska kriget 1809 slog ryssarna sönder allt porslinet, stal allt siden (som dom inte försökte tutta eld på huset med), men elden tog sig aldrig och huset stod sig. Men det är en helt annan story.

Bladh kände sig tydligen superviktig och byggde sig ett stort hus i vinkel bredvid sitt gamla barndomshem. För att visa ståtligheten i huset gjorde han hela övervåningen till två stora balsalar. Han ville ha många stora fönster och dom skulle stå rakt mittemot varandra på bägge långsidor av huset.

Och i trädgården skulle det så klart finnas stora ädelträd. Inte för att jag tror att lindarna, som Bladh planterade, hann bli så värst ståtliga under hans levnad. Men när både mormor, mamma och jag var barn var lindarna gamla och stora. På Närpes-dialekt kallades dom för storbladaträden.

De stora fönstren, mittemot varandra, gjorde att man såg rakt igenom övervåningen. Dessa skrytfönster ledde till att många svalor flög in i dom och bröt nacken av sig. Och det blev många fågelbegravningar under lindarna. När min bror och jag var små brukade jag vara prästen och brorsan fick vara församlingen. Han var ju lillebrorsa så jag bestämde!

Under lindarna satt man också under varma sommardagar i skuggan av dom stora bladen och drack kaffe och saft. Och lyssnade på det bedövande humlesurret när lindarna blommade; lika berusad av lindblomsdoften som humlorna. Dessa träd var väldigt betydelsefulla och starkt förknippade med barndomen för både mormor, mamma och mig.

Mamma och jag på Benviks-trapun.

Jag vet att jag har en gammal bild på kaffekalas

under lindarna nånstans men hittar inte bilden nu.

Superkargörens affärer gick sämre med tiden och både hus och tillhörande marker köptes upp av ett gäng småbönder från närliggande Knåpnäs. Det är från dessa bönder min familj härstammar.

När mamma dog i augusti för 25 år sedan - ett halvår äldre än vad jag är nu - var vi på Tullinge kyrkogård för att titta efter en gravplats åt henne. På Tullinge kyrkogård finns det bara urngravar och en minneslund. Under en enorm lind fanns en gravplats markerad.

En Benviks-lind! Där skulle ju mamma få sin sista viloplats! Men enligt kyrkogårdsvaktmästaren skulle det finnas en stor sten där så det skulle inte gå att gräva en grav där. Jag bönade och bad och dom gjorde en provgrävning. Och det visade sig att det gick att göra en urngrav där.

Dagen, då mammas urna skulle läggas där, låg jag på knä vid den ganska lilla, i diameter, men djupa gropen och försökte lägga ner urnan utan att tappa den den sista biten. Den kvinnliga prästen låg på knä mittemot mig och tillsammans la vi min mor under linden.

Sedan i fredags har jag gått runt och smånynnat på

en ny version av låten "Min far och jag";

 

Där borta vid linden har jag lagt min mor....