Sol och regn - och för mycket av båda

Vilken dag! Började med att ringa till tandläkaren supertidigt i morse. Jag är tydligen periodare när det gäller tandisen också. Nu är jag inne i en sån där period då det händer nåt hela tiden med mina tänder så att jag
t o m kan tandisens telefonnummer utantill. Bet sönder min provisoriska brygga i fredags så det var bara att hoppas på en tid idag. Och jag hade tur. Bryggan blev fixad och tänderna under var inte skadade.

Sen hem i ilfart för att käka lite lunch och packa lottväskan med fika. Vädret var strålande och varmt. Men innan lotten "skulle vi bara"... 

Hej å hå! Full fart till Bauhaus för att handla fiberduk och några tegelpannor och sen äntligen till lotten. Vid Bauhaus var det vanvettigt varmt, likaså på lotten när vi kom dit. Men vi hann inte göra särskilt mycket innan dagens åskregn och blåst jagade hem oss.

 Det hade varit 24 grader som varmast i skuggan idag och när vi kom hem hade det droppat ner till 14,5 grader. Vad är det här för sommar? Vanlig svensk sommar, sa nån. Och tillade att det inte regnade alls nere i Tumba.

Nä, det kom inte många droppar i Västra Storvreten - där vi bor - heller, men i Östra - där kolonin ligger - kom det stora droppar med väldig fart! Och himlen var hotfullt rosasvart. Så man visste inte om det var en skur eller om det skulle hålla i sig. Dessutom droppade ju temperaturen med 9,5 grader så vi frös. För ett sånt väderomslag hade vi inte räknat med och hade inte kläder för det med oss.
 
Men borta vid Bauhaus höll vi på att dö av värmeslag! Där är det alltid hett som i h-vetet. Jag ger mig f*n på att om man står precis framför den kåken i december så dånar man av värme då också!!

 

Fyra tvåkupiga tegelpannor köpte jag på Bauhaus för att ha som lock över "snigelgodiset" men hann bara lägga ut en i landet. Närmast sallaten. Fick tipset att använda tegelpannor till det istället för små hemmasnickrade behållare för Snigel Effekt.

 

Det blir nämligen dyrt med att lägga ut dom där små blå pelletsen så fåglarna kommer åt att äta upp dom. Dom är inte det minsta farliga för några andra djur än just sniglarna men fåglarna är väldigt förtjusta i dom så det blir väldans dyrt om dom käkar upp det och inte en endaste snigel gör det. Typ dyrt fågelgodis till ingen nytta. Dessutom gör regnet bara gegga av pelletsen så tegelpannorna funkar som regnskydd åt dom och där kan sniglarna krypa in och ha det riktigt skoj tills dom plötsligt ligger där med bena i vädret. 

 

I långa raden med Rosenbönor utefter stängslet fick jag lov att strö ut medlet utan kupor eftersom raden är så lång. Sniglarna har gått hårt åt dom första bönbladen....

 

Jag som ville ha en blommande "gardin" där för att få lite privacy från alla hundägare, som luftar sina hundar på stigen utanför stängslet och som alltid ska stanna och säga nåt. Visst är det kul att höra att lotten är fin. Men när man hört det den 10:e gången är man rätt trött.

I höst ska jag flytta en hel massa humle dit från min rosenbåge. För rosenbågen klarar nog inte tyngden av humlen. Har redan humle på ett ställe vid stängslet och nu är dom kraftigaste rankorna tjocka som armeringsjärn. Sen växer dom upp över det två meter höga stängslet och väller ner över kanten med alla sina humlekottar.

 

Syrenbersån vid vår sittplats blommar nu. Men hade jag nån kamera med mig? Näedå, så klart! Är det nånting jag alltid glömmer att ta med mig till lotten så är det kameran!

 

Och så skulle frön i jorden, som borde ha såtts för länge sen, och vi skulle lägga fiberduk dubbelt över det så det skulle hålla sig varmt och gro fortare. Men hann jag det då? Näedå, bara nästan. Hann så två rader men sen kom ju regnet och det blev kallt som bara den. Dessutom blåste det så enormt att man skulle inte ha kunnat lägga nån fiberduk nånstans. Möjligen hade vi seglat iväg genom luften bort över Tullingesjön med fiberduken....

 

Eftersom jag alltid glömmer kameran hemma så finns det åtminstone bilder här hemifrån.

 

 

Min helt enorma Dr Westerlund på balkongen

 

Full med blommor

 

Doktorns blommor är väldigt vackra

 

Men titta vad jag hittade här då!! Kameran har varit på lotten! Härligt!

 

 

Plommonträdet, som jag planterade 2010, har blommat för första gången i år. Hoppas det fanns något flitigt bi som hann pollinera dom här blommorna trots att det var ganska kallt och regnigt vid blomingen. Det påstås att just den här plommonsorten, Reine Claude d'Oulins, har helt underbara frukter. Vi får se framåt sensommaren.

 

Och så har jag grävt ur all kompost ur bingen längst till vänster (den röda) och lagt ut det i landet. Sju skottkärror! Hålet i mitten innehöll det som jag sen flyttade över till den röda. Överst där tronar en änglatrumpet som jag fått av goda vännerna Bibbi och Lennart.

Eftersom en av grannlottens nya invånare är en liten tjej på knappt två år tyckte jag att det var bra att sätta trumpeten så högt upp att hon inte smakar på den, giftig som den är.

Alla brädorna till den mittersta bingen är hemtagna för att torka så vi kan olja och måla dom så dom inte ruttnar i vätan. När det är gjort så ska bingen byggas upp igen och innehållet i den längst till höger flyttas till mitten. Sen ska dom plankorna genomgå samma behandling. Och sen får den bingen tjänstgöra som årets binge. Det tar tid för en vanlig trädgårdskompost att förmultna!

Två år i varje klass - nej, jag menar ett år i varje binge!  

 

Den här söta lilla vinbärsbusken klippte jag brutalt ner förra året och sen grävde och grävde och grävde vi för att kunna flytta den. Den brutala klippningen fick maken att deklarera att "den där kommer inte att överleva!" Men det gjorde den ju och har t o m blommat i år redan.

Blir väl bär också!

 

Men när man ser dom här stumparna så kan man förstå hans farhågor. Det är dessutom en rödvinbärsbuske och han älskar röda vinbär. Det gör inte jag. Jag älskar dom svarta.

Därför har jag två buskar av den.

 

Det blommar i Betongen också men eftersom grannarna sabbar så enormt och Botkyrkabyggen försvårat vår hantering av dom pengar, som vi enligt boinflytandeavtalet har rätt till, så skiter jag i trädgårn runt huset mer eller mindre just nu. Varför ska jag göra Botkyrkabyggens jobb när dom inte stöttar oss? Och varför ska jag göra fint på gården när grannarna bara sabbar? Så Betongen får väl i fortsättningen representeras av min balkong!

 

 

Där mina hängpelargoner Viva Carolina...

 

Och våra katter Keso och Kanel härskar!

 

Tittar du noga så ser du att det är vinter

utanför balkongglaset på denna bild!

 

 

 

 

 

Det blommar - aningens för mycket....

Just nu har jag inte mycket ork till att köra en blogg. Det blommar alldeles för många allergipollenspridande växter överallt. Allt blommar samtidigt p g a den kalla våren; fortfarande sälg som är först och redan gräs som är sist (förutom gråbo som kommer på sensommaren). En förfärlig cocktail som tar musten ur en. Känner mig som om jag hade en kraftig influensa.

Såarbetet på lotten har fått läggas på vänt just nu men idag var jag där och planterade en änglatrumpet i den mognaste kompostbingen. Fick ett stort skott av en god vän och skottet behövde komma i jorden.

På balkongen kan jag inte ha änglatrumpet eftersom den är giftig och monsterkatterna tuggar i sig blad hur som helst. Så det fick bli lotten. Att den hamnade uppepå komposten beror på att jag har en ny kolonigranne med en liten flicka på knappt två år. Tänkte att hon också kanske vill tugga på blad på kolonin när hon ser att vuxna smakar på något som växer.

Men det blommar på lotten också. Här lite bilder om hur det ser ut på lotten när jag nu inte orkar skriva så värst.

För övrigt kan jag tillägga att Betong-delen av mitt trädgårdsarbete har lagts lååångt ner på priolistan. När orken tryter, då väljer jag det som är "mitt" framför det som andra i huset (och grannhusen) bara förstör och det som Botkyrkabyggen har gjort så krångligt att vi inte kan handla växter ens..

Nåja, men på lotten blommar det. Rosorna och humlen växer så det knakar. T o m den kraftigt nerklippta och flyttade röda vinbärsbusken blommar. Den som min man sa att den skulle dö av den brutala behandlingen. Den har jag dock ingen bild på. Orkade inte ens gå runt och fotografera ordentligt.

 

Vackra tulpaner men en dålig bild. Min skugga faller på bilden

och i bakgrunden syns något svart och fult.

 

Pampiga kejsarkronor vid sidoentrén.

 

Tänk såna ståtliga blommor kejsarkronorna är!

 

Kritvita, ljuvligt doftande narcisser.

 

Små violer som poppar upp lite här och där, självsådda.

 

Änglatrumpeten uppepå kompostbingen.

Och till höger om den spaljén där snart klematisen kommer att klättra.

 

Lott 33

 

Rosenbågen som förhoppningsvis kommer

att vara helt klädd i rosor och humle snart.

Den där gången behöver lite gräsfrön!

 

Långa jordgubbslandet med några narcisser

mellan varje jordgubbsplanta.

 

Den fula svarta saken som syntes i bakgrunden på tulpanbilden.

En stor murarbalja med våra midsommarpotäter!

Dom i jorden boende potäterna har just kommit upp.

Hur uppstår masshysteri?

Sitter här och funderar på hur masshysteri i en liten grupp uppstår - för den delen en stor grupp också. Hitler fick ju minsann med sig hela tyska folket. För han kom faktiskt till makten genom demokratiska val.

Men åter till små grupper. Hur går det till när en person får fullständigt frispel och får med sig hela gruppen till att fatta ett huvudlöst beslut?

Jag gjorde ju på begäran en skitsnygg (den var faktiskt det!) hemsida åt en förening. Men när jag redovisade årsmötet, och alla där förrättade val, så skrev jag att det var "jättekul med föryngring och fler killar i styrelsen". Då fick hen, som själv bett mig göra hemsidan, spader. Eller rättare sagt; hen blev skogstokig.

Sen slutade hela eländet med att gruppen - i det här fallet beslutshavarna - fattade beslutet att den hemsidan skulle läggas ner. Och beslutet var enhälligt. Var det det? Eller vågade ingen säga nånting? Eller greps allihopa av masshysteri?

Nu finns det en ny hemsida, som görs av den, som hen som frågade mig, skrev så här om vid förfrågan "det finns en annan men jag tror inte det blir så bra." Nä, det hade hen rätt i! Den hemsidan ser ut som hej kom och hjälp mig och ingen kommer. Tunna, små bokstäver i samma färg som bakgrunden t ex. Och inte nog med att den ser illa ut, den kryllar av fel också.

Och den är så snårig att navigera på så jag, som är mycket van hemsidesanvändare, hittar knappt. Hur blir det med dom som är ovana? Och rätt vad det är så ligger sidan nere för den görs om helt (antagligen för att hen som gör den gillar att meka med den) eller folk som har skaffat sig en inloggning bara försvinner; igår var dom nästan dubbelt så många som idag! Alla som var nya igår var borta idag.

Och med tanke på antalet medlemmar så borde antalet, som har skaffat sig en inloggning, ligga mer än tredubbelt mot vad det gör nu. Min slutsats: folk klarar inte att fixa sig en inloggning. T o m jag tyckte det var svinkrångligt jämfört med många näthandelsinloggningar.

Men jag hoppas att hen, den skogstokiga, och resten av gruppen är skitnöjda nu! Mig höll dom på att knäcka totalt med sina elaka mejl under våren.

Men dom verkar ha gripits av nån sorts ånger för - jösses Amalia - vad det fjäskas för mig nu. Försvann grupphysterin lika plötsligt som den kom?

Hysterin som utlöstes av ordet föryngring....

Vårbruk pågår

Just nu blir det inte mycket skrivet här. Vårbruket pågår för fullt på lotten och när jag kommer hem orkar jag inte skriva en rad.

En rosenbåge är köpt och installerad, en till Flammentanz är planterad vid den. Det finns redan en Flammentanz och två andra rosor och humle. Så den bågen lär bågna senare i sommar.

Kompostomgrävningen har kommit halvvägs och det är hard work work!

Potatisen och löken är satt och en del frön är sådda.

Massor av hästskit är körd till lotten. En kolonist fixade ett enormt lastbilslass med hästskit helt gratis så hela området luktar stall (läs: skit). Så nu ska det väl växa så det knakar.

Syrenerna vid sittplatsen och tulpanerna i kantrabatten slår snart ut. Har med flit valt senblommande tulpaner. Vill ju inte ha tulpaner som blommar i början av april. Vill ju se dom själv också. :-)
Bilder kommer senare.

Idag är det "Grek-värme" enligt Aftonbladet och en helvetes massa pollen så jag är inomhus och mår dåligt så nu gick det att skriva lite.

Två strider avklarade

Jag har hela soffbordet belamrat med plastbrickor med sättpotatis på groddning. Dom har grott alldeles utomförträffligt.

Men jag är väldigt trött på denna "bordsdekoration". Monsterkatterna verkar också vara rätt trötta på att behöva kliva bland potatisar när dom går på bordet. Till min förtvivlan lämnar dom fula ler/damm/smuts-märken efter tassarna på bordsytan. Hoppas bordet klarar sig ändå!

Jordtemperaturen på lotten är kollad - det är tillräckligt varmt för att gräva ner potäterna. En sprillans ny potatishacka från Fiskars är inköpt på Hornbach. Det är fullständigt vansinnigt att hålla sig med en egen potatishacka eftersom det är ett verktyg som man använder EN gång per år och det finns en att låna av en annan kolonist. Men efter allt bråket med hemsidan ämnar jag icke att stå och buga och bocka för en av mina värsta antagonister och be om att få låna hens hacka. Nix pix, nu svingar jag min egen och kan låna ut den till dom som är snälla, vänliga och trevliga. Det finns ju - som tur är - såna också.

Jag tror inte att jag har varit med om en blåsigare och kallare vår än årets. Jag hatar blåst! Jag blir nervös av att den sliter i mina kläder och viner i mina öron. Ljudet av vinande blåst kan få mig nästan panikslagen. "Stäng av, stäng av!" vill jag skrika. Till slut måste jag ta mig inomhus för att få slut på vinandet.

När det blåser så här så kommer jag alltid att tänka på den sedelärande finska folksagan som vi fick lära oss i skolan. Solen och blåsten slog vad på våren om vem som först skulle få av människorna vinterkläderna. Blåsten var övertygad om sin vinst och satte igång och blåste värre än värst. Vilket resulterade i att människorna knäppte igen sina kläder noggrannare och tog t o m på sig mera kläder. Sen var det solens tur. Solen sken och det var varmt och av åkte vinterkläderna. Sens moral: med vänlighet kommer man längst.

Nåja, det blåser alltså fullständigt vedervärdigt.

SMHI-rapporter har studerats noggrant varenda dag. Nu ser det ut som att på fredag den 3 maj ska det vara skapligt varmt och framför allt - det ska inte blåsa. Inte så mycket i alla fall. Så då SKA potäterna ner i jorden om jag så ska gå åt på kuppen.

Och då blev ju frågan om den där verktygslådan (en dynbox av plast inköpt Ö&B, Jysk eller nåt) väldigt akut. Min man och jag har stridit om vilket sätt som är smartast att göra ren den inför den stundande odlingssäsongen. Han har förespråkat att spola av den med vattenslang ute på gräsmattan och luta den mot E4-bord på tork.

Jag har hävdat att det inte går att få den ren med kallvatten och har velat ta upp den i badrummet och göra ren den med duschen i badkaret. Mot det har han invänt att den får inte plats i badkaret och annat, i mitt tycke, trams.

Blåsten avgjorde striden till min fördel. Då var en strid avklarad. Sen är ju lådfan upp- och nedfällbar. Himla praktisk när den väl är ihopfälld med handtag och allt. Men varje år roar vi våra kolonigrannar med att fälla upp den till en låda på våren och packa ihop den till ett platt paket med handtag på hösten.

Vi är båda tämligen tekniskt lagda MEN vi tänker helt olika i dylika spörsmål. Och vi kan inte heller kommunicera våra tankar till varandra för ingen av oss förstår vad den andra säger. Det slutar alltid med ett praktgräl. Han säger: "Men lilla gumman, du måste ju ändå tänka på att...." varpå jag kastar handskar eller vad som helst i backen och marscherar därifrån. Eller också frågar jag: "Eru dum i huvet, din jävel?!" varpå han tycker att jag kan görat själv då.

En sådan scen har vi spelat upp idag med bara katterna som åskådare när det platta paketet skulle plockas ner i sina minsta beståndsdelar. Sen gick det alldeles utmärkt att duscha åbäket och torka det någorlunda. Nu står det i hallen lutad mot garderobsdörrar. Då var strid nummer två avklarad.

  
Men, ve och fasa, nu ska alltihopa packas ihop till ett platt paket och byggas upp till en låda igen. Ihoppackningen kommer att ske inom hemmets skyddande väggar. Men lådresningen kommer att ske på kolonin. Jag funderar på om inte morgondagen skulle vara alldeles utmärkt för att forsla både den och trädgårdsmöblerna och alla verktygen till lotten. Så då tar vi strid nummer 3 och 4 om lådfan i morgon nästan på raken. Och hoppas att åskådarskaran inte är så stor. Sen är det frid och fröjd på lådstridsfronten till i höst.

Om inte monsterkatterna välter låddelarna i natt....

Plats för fria tankar

 

Tänk så grått och platt det ser ut på våren på kolonin. Man kan se rakt över hela området vilka som är där och jobbar. I augusti kan en mänska stå en halvmeter ifrån dig och du ser inte henne. Plötsligt - PLUPP! - reser sig personen från sin hukande ogräsställning - och man bli nästan vettskrämd.

Jag gillar det här platta, översiktliga. Man spatserar fram och åter och glor och mumlar för sig själv och fingrarna pekar.
Sen sätter man igång och jobbar, och POFF! - nä, det säger inte POFF! - alldeles stilla kommer det upp saker ur jorden, löv på buskarna. Det går ganska långsamt i början men sen är det som att det ändå HAR sagt POFF en natt. Allt är grönt, allt är högt, man ser inte folk tvärsöver området längre. Man ser inte ens den på lotten bredvid.

Och man sitter på sin stol med kaffekoppen i handen och tittar omkring sig på sin lott och tänker: "Det här har jag gjort! Fan, det är JAG som har gjort allt det här!!" Och lyckan fyller ens bröst.

Nån sorts vår

Första april. Födelsedagen avklarad igår. Jag gillar inte födelsedagar - mina egna alltså - har aldrig gjort.

Påsk är det också men det är förbaskat kallt ute och snön bara ligger och ligger där i tjocka lager.
Och just nu pratar meteorologen på TV om att det ska komma snö och att medeltemperaturen ligger mycket under det normala. Det känns som att det nog inte blir nån vår eller sommar alls i år. Men igår gick vi över till sommartid så det är i alla fall ljust en timme längre på kvällen.

Och fröerna från Impecta har kommit, likaså handskarna från Ejendahls, också beställda från Impecta. Sättpotatis och sättlök är inhandlat på Plantagen. Och odlingsbiblarna är framtagna. Två nummer av Allt om Trädgård Köksspecial - 2011 och 2012. Till min stora förvåning har dom inte gett ut ett sånt nummer i år. Men jag har ju Lena Israelssons behändiga Grönsaksodling. Och hennes tegelsten Handbok för köksträdgården. 
Växelbrukskartan har varit framme länge redan för att jag ska kunna se vad som ska inköpas.

Så vädret till trots inbillar jag mig att det ska komma en vår och en sommar i år också.

Balkongens alla pelargoner har också fått sig en omgång. Allihopa är vårfriserade redan ett tag sen och det kommer nya späda blad på dom.

Rosmaninen, som jag gett mig fan på att den ska blomma, som den jag såg mitt i stan i Paris för några år sen, har fått flytta in i en gigantisk kruka. Det som brukar knäcka rosmarinen på balkongen över vintern, skadedjur, har den sluppit tack vare "giftpinnar" som jag stack ner i krukan i höstas.

När det blir tillräckligt varmt ska rosmarinen få flytta till lotten på sommarviste. Den fick en vit kruka för att det inte ska bli så konstigt hett om rötterna i solen. Gäller bara att hitta vita krukor allteftersom den ska växa. Troligen behöver den byta till en större kruka varje år.

Ja, nu väntar jag på att snön försvinner och våren kommer på riktigt så jag kan sätta igång och odla och sitta med min kaffekopp på kolonilotten och lyssna på fågelsången och snacka med "min" koltrast som varje vår är jättearg på mig när jag plötsligt dyker upp. Han sitter i en björk utanför stängslet och skäller och gapar på mig. Efter ett tag sitter han på stängslet bara en bit ifrån mig och skäller. Framåt efter midsommar studsar han omkring på lotten och drar upp maskar när jag vattnat. Då har han vant sig vid mig så han kan nästan sno runt fötterna på mig.

När ändrades mallen för livet?

När hände det? När ändrades mallen för livet? När blev den enda accepterade mallen för livet att lycka skulle råda oavbrutet?

Tidigare var livet som det var, man strätade framåt och gjorde sitt bästa även om det ganska ofta var väldigt jobbigt att vara människa. Ibland var livet helt underbart, man var lycklig en kortare eller längre stund. Och man var tacksam över dessa lyckostunder även om man visste att dom inte skulle vara för evigt.

Och när det var motigt så visste man att det skulle bli bättre igen och man skulle uppleva fler lyckliga stunder. Livet rullade på som en oförklarlig självklarhet. Något som bara fanns. Inget som vi människor likt ingenjörer kunde bygga om och till. Livet var en virvelvind som man fick lov att följa med i och klara sig bäst man kunde.

 

Men idag är synen på livet precis tvärtom. Lycka är det enda godtagbara tillståndet. Är inte ditt liv lyckligt är det dessutom så bestämt nu (AV VEM?) att det är ditt eget fel att det inte är lyckligt! Det är du själv som gjort ett stort livsfel så att livet inte är så som mallen säger. Du har inte jobbat tillräckligt med dig själv. Du har inte lagt en plan för ditt liv, en bra plan som automatiskt leder till heltidslycka.

Enligt den nya livsmallen ska man inte bara leva det liv man lever utan man ska reflektera, affirmera, jobba fram en strategi för livet. Det är ett navelskådande, terapiserande, analyserande av enorma mått hela tiden. Gör du inte det är du dessutom en ond människa därför att när du inte hela tiden befinner dig i lyckan så påverkar du även dina medmänniskor med dina negativa tankar. Och då passar inte deras liv heller in i lyckomallen!

Du ska inte gå runt och vara sjuk - du ska se positivt på allt så försvinner sjukdomar. Allt i sjukdomsväg, från simplaste förkylning till cancer har du dragit på dig alldels själv - genom att vara negativ. Bli positiv och jobba dig frisk!

Du ska inte gå runt och vara trött på ditt jobb - du ska tänka och reflektera fram vad det är för jobb du vill ha och sen ska du skaffa det.
Du ska inte gå runt och vara missnöjd med var och hur du bor - du ska fixa ditt drömboende.
Du ska inte vara ledsen för att du har ont om pengar - du ska göra en plan och se till att den planen leder till att du får bättre ekonomi.
Du ska inte vantrivas med din partner, du ska inte leva i en relation som inte helt perfekt - det är bara att bryta upp, gå vidare och hitta en ny, bättre. Och du måste verkligen göra det för det finns bara ett liv och du ska inte leva sisådär nöjd. Dessutom gör du din partner olycklig genom att stanna i ett förhållande som inte är det optimala för dig.
Har du ingen partner men skulle vilja ha det - gör då upp en bra plan och skaffa dig den optimala partnern - hela världen, hela nätet är fulla av dom.
Du ska inte vara ledsen för att du inte har så många vänner - du ska kavla upp ärmarna och slänga dig ut på nätet och skaffa dig vänner.
Du ska inte vara ledsen för att förhållandet mellan dig och dina barn inte är så bra - du ska fixa en terapi som löser dom problemen och lyckan infinner sig!
Du ska inte vara ledsen när du drabbas av dödsfall i din allra närmaste närhet - det är bara att spotta upp sig och jobba sig ur sorgen och gå vidare.

Svårt? Nä, för fan! Inget är svårt idag! Allt löser sig genom rejäla, positiva planer för hur livet ska se ut i framtiden.

Allt detta gör mig bara skitförbannad för jag känner att många med mig måste lida under det nya lyckotvånget. Tvånget som gör att vi som inte är lyckliga 24/7 inte har i detta samhälle att göra. Som gör att vi egentligen skulle ta och hänga oss i slipsen eller förorena närmsta vattendrag. Om vi inte vill låta oss slukas av terapi-, reflektions- och strategitänket.

Jag vill inte låta mig malas ner av dessa lyckoprofeter som inte kan erkänna att livet är tufft. Mest hela tiden. För livet är inte en rak väg som du fixar till med en bulldozer om det skulle råka bli en svår kurva i den. För faktum är att många inte ens har en bulldozer att ta till och aldrig nånsin kan komma över en. Och jag vill inte att denna nyordning av livsmallen ska lägga skuldberg på mina axlar.

Jag säger bara: navelludd!

Stormen är över

Nu har jag lagt ner bloggen som skulle vara hemsida för koloniföreningen där jag har min kolonilott. En enda mening i referatet från årsmötet fick en av styrelseledamöterna att gå i taket. Meningen löd: Det är roligt med föryngring och fler killar i styrelsen.

Dom flesta föreningar kämpar hårt med att få till föryngring i just styrelsen för att man ska ha återväxten garanterad. Och dom flesta vill ha en jämnare könsfördelning. Som valberedare uttryckte jag min glädje över att vi i valberedningen hade lyckats med båda sakerna. Men ack, så illa det mottogs! Styrelseledamoten, som gick i taket för den meningen, ansåg att det var åldersdiskriminering.

Hen såg till att få hela styrelsen med sig i ett beslut att omedelbart lägga ner hemsidan. Det var ett upprörande besked från styrelsen som inte ens diskuterade saken med mig. Jag fick ett mejl från hen där hen uttryckte sin ilska. Jag skickade ett mejl till ordföranden och berättade om hens reaktion. Ordföranden svarade att nu hade ledamoten reagerat och att "det hade dom att förhålla sig till". Sen fick jag ett mejl från ordföranden om beslutet att hemsidan skulle läggas ner.

Jag skrev på hemsidan att bara en dryg vecka efter årsmötet, där jag informerade medlemmarna om hemsidan, hade styrelsen beslutat att den skulle bort.
Då kom det ytterligare ett mejl från styrelseledamoten som kände sig kränkt. Mejlet ångade av hat och hot! Hen hotade med att kontakta advokat om jag inte, som hen skrev "slutar med det du håller på med!" Det var fruktansvärt upprörande då.
Men nu kan jag flina åt det och undra om jag får t ex städa här hemma eftersom jag uppmanats att sluta med det jag gör, under hot av advokat.

Hela valberedningsprocessen har varit kantad av tjafs och sen denna hemsidessoppa - så jag har faktiskt inte köpt ett enda frö ännu. Inte ens kollat vilka gamla fröer jag har kvar från förra året. Jag var på väg att säga upp min lott men fick så mycket stöd av andra kolonister med kommentaren att inte göra det för det var precis vad hen ville.

Hela förra veckan och veckoslutet gick i bråkets tecken. Men den här veckan har börjat bra. Både måndag och tisdag har vi haft målare här som målat taket och tapetserat väggarna i köket. Det blev så fint! I morgon ska vi åka till Hornbach och köpa jättesnygga golvsocklar för dom gamla var så vansinnigt fula så vi rev ut dom innan målaren skulle komma.

Och så ska vi jaga tag i en lagom liten och snygg skänk med överskåp och - äntligen - köpa en ny, liten mikrovågsugn. Den gamla är långt över 25 år, funkar hur bra som helst men är megastor och skitful.

Och när köket är klart ska jag sätta mig ner och plöja igenom Impectas frökatalog på nätet och köpa det jag ska ha i fröväg. Och sen är det dags att skaffa hem sättpotatis. Dom har en tendens att ta slut väldigt fort i trädgårdsbutikerna, speciellt dom bästa sorterna. I år ska vi bara köpa delikatesspotatisar och helst tidiga sorter för att slippa drabbas av potatisbladmögel som härjar på vårt område.

 

Yay! Framtiden ser ljus ut och våren är snart här. Krokusarna har kommit upp en bra bit i rabatten utanför huset. Och hen med advokaten mår nog mest illa själv åt allt himla liv som hen åstadkom. Jag bryr mig inte ett vitten!!

Jag väntar på att snön ska försvinna här uppe runt huset. Det gör det nämligen alltid långt innan det försvinner på lotten. Då ska jag städa och fixa alla rabatterna här så får jag lite lagom trädgårdsträning och är fit for fight när jag ska ta itu med vårbruket på lotten. Skitkul!

 

Jag började nynna på en gammal låt av Dr Hook: Storms never last.

 

Storms never last do they, baby

Bad times all pass with the wind...

 

Och det nynnandet fick mig att leta rätt på Dr Hook (denna Guds gåva för musikälskare) på Spotify så nu nynnar jag på allt möjligt av dom. Och minns härliga tider!!

Där borta vid linden....

I fredags, den sista februari, var det både namnsdag och födelsedag för min mamma -  Dagny Maria.
Hon skulle ha fyllt 90 år men dog redan för 25 år sedan.

Det var faktiskt på kvällen på hennes 65-årsdag, efter att vi alla åkt hem till vårt efter födelsedagskalaset hos henne, som hon ringde mig och bad mig komma och följa henne till Huddinge sjukhus för att hon mådde så dåligt.

Hon hade varit krasslig ända sedan slutet av november och fått antibiotika mot en lunginflammation. Men nu åkte vi in och hon blev inlagd och några dagar senare fick vi beskedet att det rörde sig om metastaser efter en cancer som hon opererats och strålats för fyra år tidigare.

Beskedet var också att den här sortens metastaser, som satt inne i lungsäcken - alltså inte inne i själva lungorna utan mellan utsidan av lungorna och det andra lungbladet som fäster mot revbenen - inte var behandlingsbara på något sätt. Och på en rak fråga från mig svarade läkaren lika rakt - det här kommer hon att dö av och det kommer att gå fort, ett halvår kanske.

Min mamma var född i Kaskö i Finland, numera Finlands minsta stad lite söder om Vasa. Min mormor kom från en gård, Benvik, precis på gränsen mellan Kaskö och Närpes. Huset byggdes på 1700-talet av Peter Johan Bladh. Han var något så tjusigt som superkargör hos Ost-Indiska Kompaniet. Businessagent eller finansmäklare skulle vi kanske säga idag - han åkte i alla fall i skytteltrafik som kunglig tjänsteman mellan Sverige och Kina och kom hem med kinesiskt porslin, siden och andra rikedomar.

Av dessa rikedomar finns inget kvar på Benvik. Under svensk-ryska kriget 1809 slog ryssarna sönder allt porslinet, stal allt siden (som dom inte försökte tutta eld på huset med), men elden tog sig aldrig och huset stod sig. Men det är en helt annan story.

Bladh kände sig tydligen superviktig och byggde sig ett stort hus i vinkel bredvid sitt gamla barndomshem. För att visa ståtligheten i huset gjorde han hela övervåningen till två stora balsalar. Han ville ha många stora fönster och dom skulle stå rakt mittemot varandra på bägge långsidor av huset.

Och i trädgården skulle det så klart finnas stora ädelträd. Inte för att jag tror att lindarna, som Bladh planterade, hann bli så värst ståtliga under hans levnad. Men när både mormor, mamma och jag var barn var lindarna gamla och stora. På Närpes-dialekt kallades dom för storbladaträden.

De stora fönstren, mittemot varandra, gjorde att man såg rakt igenom övervåningen. Dessa skrytfönster ledde till att många svalor flög in i dom och bröt nacken av sig. Och det blev många fågelbegravningar under lindarna. När min bror och jag var små brukade jag vara prästen och brorsan fick vara församlingen. Han var ju lillebrorsa så jag bestämde!

Under lindarna satt man också under varma sommardagar i skuggan av dom stora bladen och drack kaffe och saft. Och lyssnade på det bedövande humlesurret när lindarna blommade; lika berusad av lindblomsdoften som humlorna. Dessa träd var väldigt betydelsefulla och starkt förknippade med barndomen för både mormor, mamma och mig.

Mamma och jag på Benviks-trapun.

Jag vet att jag har en gammal bild på kaffekalas

under lindarna nånstans men hittar inte bilden nu.

Superkargörens affärer gick sämre med tiden och både hus och tillhörande marker köptes upp av ett gäng småbönder från närliggande Knåpnäs. Det är från dessa bönder min familj härstammar.

När mamma dog i augusti för 25 år sedan - ett halvår äldre än vad jag är nu - var vi på Tullinge kyrkogård för att titta efter en gravplats åt henne. På Tullinge kyrkogård finns det bara urngravar och en minneslund. Under en enorm lind fanns en gravplats markerad.

En Benviks-lind! Där skulle ju mamma få sin sista viloplats! Men enligt kyrkogårdsvaktmästaren skulle det finnas en stor sten där så det skulle inte gå att gräva en grav där. Jag bönade och bad och dom gjorde en provgrävning. Och det visade sig att det gick att göra en urngrav där.

Dagen, då mammas urna skulle läggas där, låg jag på knä vid den ganska lilla, i diameter, men djupa gropen och försökte lägga ner urnan utan att tappa den den sista biten. Den kvinnliga prästen låg på knä mittemot mig och tillsammans la vi min mor under linden.

Sedan i fredags har jag gått runt och smånynnat på

en ny version av låten "Min far och jag";

 

Där borta vid linden har jag lagt min mor....  

Brev till Fredrik

Hörru, Fredrik Reinfeldt, jag kan berätta en hemlis. Fast jag tror att du känner till detta men väljer att låtsas nåt annat. Men så här är det: du och dina partikamrater är så bekymrade över den höga sjukfrånvaron i Sverige, speciellt långtidssjukskrivningarna.

Så till den milda grad är du bekymrad att du väljer att inte ge sjukpenning till dom sjuka. Du utförsäkrar dom och påstår att dom inte är sjuka. Och att Sverige har en av dom friskaste befolkningar i världen och ändå så många långtidssjukskrivna att det måste helt enkelt bero på fusk, lathet och låg arbetsmoral.

Men vet du, Fredrik, det är just arbetsmoralen det hela beror på att folk är så sjuka. För arbetsmoralen i det här landet är inte låg - en är hög! Och problemet med sjukdomar är inte sjukFRÅNvaron utan sjukNÄRvaron. Folk går till jobbet med förkylningar, folk går till jobbet med influensa, med halsfluss, med bihåleinflammationer, käkandes antibiotika, med ont i ryggen, med alla sorters värkproblematik, dag ut och dag in går sjuka människor till jobbet i dagens Sverige.

Folk går till jobbet när dom borde stanna hemma i sängen den där veckan, så där som vi gjorde förr i tiden. Du vet, den där veckan som man fick stanna hemma utan läkarintyg för att kurera sig. Att det var just en vecka var inte sju dagar tagna ur luften, det var sju dagar därför att förkylningar, och även halsflussar o dyl som man fått medicin för, tar ungefär en vecka att kurera sig ifrån.

Och nu ska jag berätta en till hemlis; människokroppar som gång på gång på gång släpas till jobbet trots att dom skulle behöva ligga i sängen den där veckan - dom går i baklås till slut. Dom slutar att funka. Och en människokropp som har slutat att funka så där helt allmänt visar en massa skumma symtom.

När folk med kroppar som gått i baklås går till doktorn ser doktorn att det nog är nåt som är fel. Är det en bra och ambitiös och empatisk doktor så förstår hen att den här människan har en kropp som gått i baklås, den här människan är helt enkelt utbränd, utsliten, slut, färdig, finito. Och sjukskriver för utbrändhet.

Men då har ju du, Fredrik, talat om för Försäkringskassan att sånt som utbrändhet finns inte, det är bara hittipå av lata människor som vill gå hemma och hasa. Så då ska den där stackarn "rehabiliteras" av arbetsgivaren. Arbetsgivaren!! Det säger sig självt att ingen arbetsgivare är intresserad av rehabilitering av sjuka människor, det ligger liksom i sakens natur, dom jobbar inte i rehabiliteringsbranschen, företagen.

Och då blir den utbrända, sjuka människan plötsligt en börda för sin arbetsgivare som dessutom har lärt sig av dig Fredrik att det bara är hittipå allting.
Och så går det till varenda dag. Sjuka människor går till jobbet, sjuka barn går till dagis, sjuka vuxna och sjuka ungar smittar andra vuxna och ungar, en och samma familj återsmittar varandra så hela familjen är sjuk i månader, fast bara en i taget så där..
And it goes on and on and on.....

Men du Fredrik låtsas att du inget förstår. Du tittar på kurvor på s k ohälsotal och räknar och fnular på nästa drag och funderar ut nåt nytt ny-ord för att beskriva verkligheten ur din förvridna politiska synvinkel. Och du lyckas lura det arma folket.

Vet du, Fredrik, det är det mest häpnadsväckande med alltihopa - som jag ser det i alla fall - att du lyckas lura folket att rösta på dig med dina nyord och löften om lite mera i plånboken. Och dom tänker inte på vad som händer när kroppen bara stannar upp och vägrar till slut.

Nu var jag lite irriterad när jag skrev det här, Fredrik, så du får bortse från eventuella stav- och språkfel för jag orkar inte riktigt korrekturläsa så noga som jag brukar.

Ny vår, nytt utseende

Min blogg har genomgått en ansiktslyftning. Tack Maria Skytt, världens duktigaste layoutare, som fixade det!
Synd att du inte gör ansiktslyftningar på människor också. Om du gjorde det så skulle jag mejla mitt fejs och mitt fjösiga hår för en total make over på en gång!

Januarifunderingar

Frökatalogerna har kommit. Men jag känner att jag sitter en sorts mentalt väntrum och har inte kunnat börja planera min lott. Har inte ens funderat på vad jag ska odla utom att jag med bestämdhet vet att det inte blir några tomater i år.

I detta mentala väntrum funderar jag på oss människor och på hur olika vi är. Jag och mina barn härstammar från en lång rad Grönlundare från Österbotten. Männen i släkten har varit sjömän och fiskare fram till första kvarten av 1900-talet. Kvinnorna var förstås hemma och tog hand om barnen och alla sysslor som det på ett litet bonde/fiskehemman handlade om.

Kan det vara det tuffa livet som lämnat spår hos oss? Min dotter har myntat uttrycket: "En Grönlund glömmer aldrig!" Och det vi inte glömmer är orättvisor, oförrätter och rena kränkningar. Man kan med fog säga att vi, åtminstone min dotter och jag, är långsinta. Sonen, med vallonblod i sig, tar allt lite lättare. Men dotra min och jag med 100 % finskt blod är tjuriga. Och alla tre har vi ett sjuhelvetes temperament.

Men sen ibland stöter man på någon som har sjuhelvetes temperament upphöjt till 10 men som har den underbara förmågan att efter det att ilskeutbrottet lagt sig kunna prata ut - på riktigt, inte bara på låtsas - och gå vidare och lämna allt gammalt groll bakom sig, inte känna av det alls. När saken är utredd så är den det helt och hållet och såna personer riktar hela sin energi på att se framåt.

Vad jag avundas dessa kortsinta personer! Det måste vara så underbart att inte släpa på gammalt groll i bagaget i det oändliga. Jag har många gånger känt mig som en dålig människa eftersom jag inte har den förmågan. Små gräl hemma som blossar upp och reds ut är för min del också utagerade. Men dom större, dom som sårar på djupet eller gör en mer än arg för stunden.

Men sen stöter man på någon som får begreppet "En Grönlund glömmer aldrig" att blekna helt. Nån som är så långsint att jag själv känner mig som varande av den mest ädelmodiga sorten av människa. Som är så långsint att själva ordet långsint inte ens räcker till. Den där sorten som aldrig nånsin brusar upp och som man tar för den lugna, trygga sorten. Men plötsligt skakar marken till och man inser att den sortens människor i själva verket är sovande vulkaner, inte trygga svenska granitberg. Och vulkanutbrotten luktar svavel, precis som riktiga vulkaner gör, men också gammalt ruttet mök som den sovande vulkanen spart på sig i det oändliga. Då blir man rädd.

Ja, man blir rädd för det plötsliga utbrottet innehåller så mycket hat. Men man blir också rädd för sin egen långsinthet. Är det en sovande vulkan jag själv är trots att jag exploderar med jämna mellanrum?

Här kommer därför ett försenat nyårslöfte. Jag ska jobba med mig själv allt vad jag orkar för att benämningen "En Grönlund glömmer aldrig" inte ska passa så bra på mig längre. Jag ska försöka bli en mycket kortsint person!