Läste en kompis blogg igår och drog en djup suck av lättnad. Och så började jag fnittra. Lättnadssucken därför att jag insåg att jag inte är ensam om att vara galen. Fnittret därför att det hon skrev beskrev så på pricken hur galen jag är också.
Minsta lilla fras kan få igång min inbyggda MP3 i huvet. Vad som helst kan välla fram, ibland utan att jag ens märker det förrän en låång stund senare. "Var f*n kom den låten ifrån?", tänker jag och trallar vidare och - DÄR - kom den där frasen som triggade igång det.
Tack, då vet jag i alla fall varifrån det kom. Men jag vet inte hur jag ska bli av med det...Säg inte hammare och spik till mig för då har jag Povels kokosnöt i huvet i flera dar. Nämn ingenting om att må illa för då jäklar kommer Uggla. Jag aktar mig för att säga att jag har ont för då är Lena Ph där ögonblickligen en stund på natten men inget på dan och förresten blir det alltid värre framåt natten och så kan man ju ooa hela natten också och natten har tusen ögon och så blir det svarta ögon på finska eller - tamefan - på RYSKA! Om och om igen och förresten - finns det inte en låt som heter så också....Hjälp!!!
Ser jag en fjäril så nog blir det till den vingade som syns vid Haga. Säger jag till kisse Kanel att hans päls är blank så är jag strax ute på fjärden som ligger blank som ett nybonat golv.
Jag gräver på lotten men nej, nej, det är inte lera jag gräver i - jag gräver guld i USA! Törstig efter grävandet störtar jag fram till vattenposten och fyller min mugg med vatten och - åh, nej - stan är full av vatten!
Och på TV-nyheterna säger nån att nån är befälhavare och jag gapar att han var befälhavare på boxerbåten han på Ångermanälven.
Och så där fortsätter det i det oändliga. Jag har en enorm låtskatt i huvet.... eller är det en förbannelse?
torsdag 27 januari 2011
måndag 24 januari 2011
Vänskap - gränsskap
Jag har en nyfunnen vän som jag gillar mer och mer. Hon har en härlig humor, gillar ungefär samma saker som jag fast hon gör mycket mer roliga grejer än jag. Läser skitkul böcker. Ger mig goda råd och härliga skratt, gör mig på gott humör. Hon har en bedårande liten sommarstuga. Jag känner att jag skulle vilja bli närmare kompis med henne. Gå på en och annan utställning eller konsert med henne. Sitta i den där mysiga sommarstugan eller dess underbara syrenberså och dricka vin och fnittra och snacka om allt och ingenting.
Men jag undrar vad våra gemensamma vänner skulle säga om vi gjorde allt det ovanstående. Jag undrar vad min man skulle säga.
Och varför undrar jag allt det där? Varför skulle nån ha nåt att säga om att jag var väninna med henne?
Därför att det är inte en hon jag berättar om. Det är en han. Varför är allt i samhället så förtvivlat könsstyrt att jag inte kan bli bästa väninna med en kille?? Och när blir det ändring på det?? Eller är det bara i min åldersgrupp detta problem finns? Kanske dom yngre är väninnor med vem dom vill?
Men jag undrar vad våra gemensamma vänner skulle säga om vi gjorde allt det ovanstående. Jag undrar vad min man skulle säga.
Och varför undrar jag allt det där? Varför skulle nån ha nåt att säga om att jag var väninna med henne?
Därför att det är inte en hon jag berättar om. Det är en han. Varför är allt i samhället så förtvivlat könsstyrt att jag inte kan bli bästa väninna med en kille?? Och när blir det ändring på det?? Eller är det bara i min åldersgrupp detta problem finns? Kanske dom yngre är väninnor med vem dom vill?
torsdag 6 januari 2011
Bokslut för 2010
Trettondagen och snöstormen yr utanför. Snö och is rinner utför fönstret och vinden piskar. Dags att göra bokslut för 2010.
Min trädgårdssäsong började med en försening. En försening av allvarligt slag men med ett lyckligt resultat. Min man blev hjärtopererad - en trippel bypass - i slutet av april. Hans hjärta var räddat!
Men jag tog igen förseningen rätt bra. Eftersom Trädgård20 nu är så pass uppvuxet så kunde jag slarva med skötseln av den i år och koncentrera mig på skötseln av min gubbe och kolonilotten. Vissa dagar gjorde jag 12-timmarspass på lotten. Med mobilen i fickan och avbrott för mat och ringa hem och kolla läget.
Fast det där med mat på kolonin är en historia för sig själv. Jag packar en ordentlig matsäck, sen sätter jag igång och jobbar och glömmer bort att äta dom tider som jag ska. Väl sittandes på min trevliga "uteplats" (ja, vad ska man kalla en uteplats som är ute mitt i ute?) med bekväma trädgårdsmöbler utrustad med mackor och kaffe ser jag genast något som måste ryckas upp, flyttas på eller åtgärdas på något annat sätt. Då trycker jag in halva mackan i munnen och tänker att "jag kan väl jobba och tugga samtidigt!" Yeah man, I can! I am a W-O-M-A-N!! Simultankapacitet!!
Det jag glömmer då är att hur mycket woman jag än är så kan jag inte tugga, jobba och - sitta och vila - samtidigt. Jag har testat att sitta och käka och blunda... Det är för mycket för min simultankapacitet! Jag kan bara inte blunda. Nä, inte där och då. Ögonen spanar över lotten som värsta radarstationen och ser vartenda ogrässtrå som finns. Och trots att jag klagar över att jag ser så dåligt så ser jag alldeles utmärkt på lotten! Ogräsen är stora som tallplantor och måste avlägsnas genast, pronto, NU!
Och jag tuggar och far runt som en skållad råtta på lotten. På kvällen får jag min belöning; en överjävlig fibromyalgivärk. Men frågan är om det inte är värt att få en överjävlig värk då och slippa känna den ständigt malande värken under hela långa dagen. Den finns ju där men medan jag far runt som den där arma råttan, som alltid ska vara skållad - kraken, känner jag den inte. Jag märker inte att det gör ont. Jag gräver, jag kryper på knä, jag rensar, jag binder upp, jag bär, jag vattnar, jag plockar, jag hör fåglarna, jag känner solen - jag mår bra!
Nu yr snön och på lotten ligger ett tjockt lager av den allra mjukaste och vitaste snö. Och där under ligger frön och lökar och väntar på våren.
Och under detta fina, tjocka, varma täcke har sorkarna hallaballoo! Dom rackarna gräver gångar i mina fina gräsmattor, dom käkar allt som smakar gott. Så vad som kommer upp av mina lökar har jag ingen aning om. Kanske allt blir sorkmat?
Jag satte visserligen dit en sorkskrämma som gör obehagliga ljud som sorkarna ska tycka illa om och flytta nån annanstans - kanske till grannens lott. Och jag la en uppochnervänd hink över den som skydd. Men den går på batteri och batterier tenderar att lägga av när det blir kallare än ett par minusgrader. Och vi har haft mängder av minusgrader!
Och satte jag verkligen gnagskydd på mitt plommonträd så här högt upp eller kalasar hararna på det nya, lilla trädets bark just nu i denna sekund?
Nåja, jag planerar i alla fall för sommaren och har redan köpt dom frön som ska ner när "jorden reder sig". Vilket härligt uttryck! När jorden reder sig. Man går och frågar jorden på våren: "Hej, hur är det?" och jorden svarar "Jo tack, jag reder mig!"
I sommar ska denna otroligt vackra solros, Purpursolros "Moulin Rouge", stå högrest (två och en halv meter) och grann på min lott! Eller rättare sagt, flera såna, så många det nu blir av dom frön som petas ner i jorden som reder sig.
Och stockrosorna vid stängslet ska bli lika höga och humlen ska klättra ända upp till överkanten av stängslet och sen vräka sig ner i kaskader av gröna blad och fina humlekottar.
Och jag ska sitta med min kaffemugg och njuuta av stillheten och titta på allt som växer - tills jag störtar iväg till nåt som ska ryckas upp, grävas bort, flyttas eller t o m dödas!!
En liten bildkavalkad i väntan på sommaren. Och jo, både maken och monsterkatterna mår bra, och jag med. Tills monsterkatterna börjar tugga i sig mina späda gurkplantor som snart ska stå på hyllorna på min balkong där pelargonerna just nu ser tämligen ledsna ut men som kommer att fröjdas när ljuset återvänder. Precis som alla vi nordbor gör. Bleka och glåmiga idag (utom solariefuskarna och Thairesenärerna) men lyckliga som små barn när blåsipporna täcker skogsbackarna.
Jag bor dessutom i en betongförort där det är enorma mängder med blå- och vitsippor i alla backar. Och backar har vi så det räcker och blir över!! Storvretsbackarna är världsberömda i hela ... Botkyrka. Och Botkyrka är ju långt ifrån lagom och det är Storvretsbackarna ett levande bevis för. Dom är way out lååångt ifrån lagom!!
I stort sett hela lotten i bild med fänkål i pallkragen närmast. Sittplatsen med sina vita möbler skymtar långt borta. Och längst upp i högerkant av bilden syns hallonhäcken.
Klätterrosen Symphatíe som ska bilda en ingångsportal till lotten. Själva stommen till portalen ska vi bygga själva. Har sett alltför många rankiga köpeportaler. Dom riktigt stabila köpeportalerna är apdyra!
Vresrosen Hansa som kantar ena sidan av sittplatsen tillsammans med lavendel. Där blandas rosdoft och lavendeldoft. På nästa sida doftar liljor och kaprifol. Alla dessa blommar i stort sett samtidigt så doften är helt underbar. Dom två återstående sidorna ramas in av väldoftande syrener som än så länge är väldigt små. Dom ska dessutom bli fler när jag breddat sittplatsen.
Rosen Madame Boll som vi köpte till minne av vår förra katt Emma som var en tämligen korpulent dam. Vi brukade kalla henne Bolla-Bolla så denna ros var given som minnesros för henne.
På höstkanten hann jag ändå lite med Trädgård20 också. Jag fixade till två av våra många rabatter där.
Körsbärsrabatten minskade jag ner och sådde nytt gräs i båda ändorna. Jag flyttade alla liljor från kolonin till Körsbärsrabatten för deras växtplats på kolonin kommer att flyttas ca en meter vid breddningen av sittplatsen. När det är klart köper jag nya liljor till lotten.
Alla tre kompostbingarna ska grävas om och flyttas ett steg till vänster, den med galler ska också bli träbinge. Hela spaljén med kaprifol och klematis ska flyttas också och framför dem, mot sittplatsen, ska liljorna växa.
Den andra rabatten, som jag fixade i Trädgård20, är en svårjobbad slänt där jag brukar vara tvungen att ta av mig skorna och gå barfota för att inte vricka fötterna. Men om det är kallt får man lov att krypa runt i strumplästen. Skitiga fötter och skitiga strumpor blir det men vad gör det - både fötter och strumpor går ju att tvätta! Och det är rätt trevligt med jord mellan tårna också, inte bara under fingernaglarna.
Och så kom dagen då kolonisommaren var slut. Det var den 15 oktober, en strålande solig men kall dag. Dagen efter skulle kommunen stänga av vattnet till området. Nu var det dags att packa ihop alla sina möbler, verktygslådan, verktygen och allehanda andra pinaler och stuva in dom i bilen för hemtransport. Men först skulle stuveriarbetarna ha sommarens sista lottfika.
Hejdå lotten! Vi syns när jorden reder sig!
Min trädgårdssäsong började med en försening. En försening av allvarligt slag men med ett lyckligt resultat. Min man blev hjärtopererad - en trippel bypass - i slutet av april. Hans hjärta var räddat!
Men jag tog igen förseningen rätt bra. Eftersom Trädgård20 nu är så pass uppvuxet så kunde jag slarva med skötseln av den i år och koncentrera mig på skötseln av min gubbe och kolonilotten. Vissa dagar gjorde jag 12-timmarspass på lotten. Med mobilen i fickan och avbrott för mat och ringa hem och kolla läget.
Fast det där med mat på kolonin är en historia för sig själv. Jag packar en ordentlig matsäck, sen sätter jag igång och jobbar och glömmer bort att äta dom tider som jag ska. Väl sittandes på min trevliga "uteplats" (ja, vad ska man kalla en uteplats som är ute mitt i ute?) med bekväma trädgårdsmöbler utrustad med mackor och kaffe ser jag genast något som måste ryckas upp, flyttas på eller åtgärdas på något annat sätt. Då trycker jag in halva mackan i munnen och tänker att "jag kan väl jobba och tugga samtidigt!" Yeah man, I can! I am a W-O-M-A-N!! Simultankapacitet!!
Det jag glömmer då är att hur mycket woman jag än är så kan jag inte tugga, jobba och - sitta och vila - samtidigt. Jag har testat att sitta och käka och blunda... Det är för mycket för min simultankapacitet! Jag kan bara inte blunda. Nä, inte där och då. Ögonen spanar över lotten som värsta radarstationen och ser vartenda ogrässtrå som finns. Och trots att jag klagar över att jag ser så dåligt så ser jag alldeles utmärkt på lotten! Ogräsen är stora som tallplantor och måste avlägsnas genast, pronto, NU!
Och jag tuggar och far runt som en skållad råtta på lotten. På kvällen får jag min belöning; en överjävlig fibromyalgivärk. Men frågan är om det inte är värt att få en överjävlig värk då och slippa känna den ständigt malande värken under hela långa dagen. Den finns ju där men medan jag far runt som den där arma råttan, som alltid ska vara skållad - kraken, känner jag den inte. Jag märker inte att det gör ont. Jag gräver, jag kryper på knä, jag rensar, jag binder upp, jag bär, jag vattnar, jag plockar, jag hör fåglarna, jag känner solen - jag mår bra!
Nu yr snön och på lotten ligger ett tjockt lager av den allra mjukaste och vitaste snö. Och där under ligger frön och lökar och väntar på våren.
Och under detta fina, tjocka, varma täcke har sorkarna hallaballoo! Dom rackarna gräver gångar i mina fina gräsmattor, dom käkar allt som smakar gott. Så vad som kommer upp av mina lökar har jag ingen aning om. Kanske allt blir sorkmat?
Jag satte visserligen dit en sorkskrämma som gör obehagliga ljud som sorkarna ska tycka illa om och flytta nån annanstans - kanske till grannens lott. Och jag la en uppochnervänd hink över den som skydd. Men den går på batteri och batterier tenderar att lägga av när det blir kallare än ett par minusgrader. Och vi har haft mängder av minusgrader!
Och satte jag verkligen gnagskydd på mitt plommonträd så här högt upp eller kalasar hararna på det nya, lilla trädets bark just nu i denna sekund?
Nåja, jag planerar i alla fall för sommaren och har redan köpt dom frön som ska ner när "jorden reder sig". Vilket härligt uttryck! När jorden reder sig. Man går och frågar jorden på våren: "Hej, hur är det?" och jorden svarar "Jo tack, jag reder mig!"
I sommar ska denna otroligt vackra solros, Purpursolros "Moulin Rouge", stå högrest (två och en halv meter) och grann på min lott! Eller rättare sagt, flera såna, så många det nu blir av dom frön som petas ner i jorden som reder sig.
Och stockrosorna vid stängslet ska bli lika höga och humlen ska klättra ända upp till överkanten av stängslet och sen vräka sig ner i kaskader av gröna blad och fina humlekottar.
Och jag ska sitta med min kaffemugg och njuuta av stillheten och titta på allt som växer - tills jag störtar iväg till nåt som ska ryckas upp, grävas bort, flyttas eller t o m dödas!!
En liten bildkavalkad i väntan på sommaren. Och jo, både maken och monsterkatterna mår bra, och jag med. Tills monsterkatterna börjar tugga i sig mina späda gurkplantor som snart ska stå på hyllorna på min balkong där pelargonerna just nu ser tämligen ledsna ut men som kommer att fröjdas när ljuset återvänder. Precis som alla vi nordbor gör. Bleka och glåmiga idag (utom solariefuskarna och Thairesenärerna) men lyckliga som små barn när blåsipporna täcker skogsbackarna.
Jag bor dessutom i en betongförort där det är enorma mängder med blå- och vitsippor i alla backar. Och backar har vi så det räcker och blir över!! Storvretsbackarna är världsberömda i hela ... Botkyrka. Och Botkyrka är ju långt ifrån lagom och det är Storvretsbackarna ett levande bevis för. Dom är way out lååångt ifrån lagom!!
I stort sett hela lotten i bild med fänkål i pallkragen närmast. Sittplatsen med sina vita möbler skymtar långt borta. Och längst upp i högerkant av bilden syns hallonhäcken.
Klätterrosen Symphatíe som ska bilda en ingångsportal till lotten. Själva stommen till portalen ska vi bygga själva. Har sett alltför många rankiga köpeportaler. Dom riktigt stabila köpeportalerna är apdyra!
Vresrosen Hansa som kantar ena sidan av sittplatsen tillsammans med lavendel. Där blandas rosdoft och lavendeldoft. På nästa sida doftar liljor och kaprifol. Alla dessa blommar i stort sett samtidigt så doften är helt underbar. Dom två återstående sidorna ramas in av väldoftande syrener som än så länge är väldigt små. Dom ska dessutom bli fler när jag breddat sittplatsen.
Rosen Madame Boll som vi köpte till minne av vår förra katt Emma som var en tämligen korpulent dam. Vi brukade kalla henne Bolla-Bolla så denna ros var given som minnesros för henne.
På höstkanten hann jag ändå lite med Trädgård20 också. Jag fixade till två av våra många rabatter där.
Körsbärsrabatten minskade jag ner och sådde nytt gräs i båda ändorna. Jag flyttade alla liljor från kolonin till Körsbärsrabatten för deras växtplats på kolonin kommer att flyttas ca en meter vid breddningen av sittplatsen. När det är klart köper jag nya liljor till lotten.
Alla tre kompostbingarna ska grävas om och flyttas ett steg till vänster, den med galler ska också bli träbinge. Hela spaljén med kaprifol och klematis ska flyttas också och framför dem, mot sittplatsen, ska liljorna växa.
Den andra rabatten, som jag fixade i Trädgård20, är en svårjobbad slänt där jag brukar vara tvungen att ta av mig skorna och gå barfota för att inte vricka fötterna. Men om det är kallt får man lov att krypa runt i strumplästen. Skitiga fötter och skitiga strumpor blir det men vad gör det - både fötter och strumpor går ju att tvätta! Och det är rätt trevligt med jord mellan tårna också, inte bara under fingernaglarna.
Och så kom dagen då kolonisommaren var slut. Det var den 15 oktober, en strålande solig men kall dag. Dagen efter skulle kommunen stänga av vattnet till området. Nu var det dags att packa ihop alla sina möbler, verktygslådan, verktygen och allehanda andra pinaler och stuva in dom i bilen för hemtransport. Men först skulle stuveriarbetarna ha sommarens sista lottfika.
Hejdå lotten! Vi syns när jorden reder sig!
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)