Lathet lönar sig i längden

Förra sommaren tvingade jag min käresta att åka med mig ända till Jakobs-
berg för jag skulle minsann köpa en förtitalsskänk som jag hittat på Blocket och behövde en chaufför. Säljaren visade några vattenskador i lacken på ovansidan men det brydde jag mig inte alls om.

Den skulle nämligen målas vit. Jag hade helt snöat in i den vita inrednings-
trenden som kallas Shabby chick. Allt skulle vara vitt, gammalt och lite lagom avskavt. Och var det inte avskavt och hade den rätta patinan så kunde man fixa det själv med sandpapper och diverse annat.

Tanken var också att jag skulle måla alla andra möbler i vardagsrummet vita. Soffbordet skulle ju inte bli nån större match - men vitrinskåpet kändes som en mardröm. Nåväl, lata jag kom inte igång och sa dessutom upp prenumera-
tionen på den mest tongivande inredningstidningen i Shabby chick-träsket.

Det kändes som om alla vita hem var precis likadana och så överlastade med en massa prydnadssaker som fanns i alla hem i exakta kopior och helst skulle det inte finnas nåt så fult som en TV i dessa hem. Hemmen såg ut som museer för Shabby chick-eran.

Jag hade blivit övermätt på allt detta vita och lika. Sen läste jag inte dom andra inredningstidningarna heller på ett tag. Och plötsligt när jag började läsa dom igen (utom shabby chick-oraklet) såg jag att mörkt trä, mörka skinn-
soffor och engelska bibliotek, ni vet såna där med nedsuttna härliga fåtöljer i knarrande läder där man kan sitta med en bok i ena handen och en whisky i ett vackert slipat kristallglas i den andra handen med sin gorgiflock dekorativt draperad runt fötterna, hade blivit populärt. Dessutom skulle man blanda färger hejvilt.

Så nu har den gamla skänken fått sig en omgång polishborttagare, som luktade alldeles förjävligt starkt. Sen tvättade jag den med vatten och diskmedel ett par varv och lät ytan torka. Sen tog jag fram burken med den ljuvligast doft-
ande möbelpolishen nånsin. Rent bivax.

Man kan lugnt säga Åh, vad en gumma får gno. Men nu är skänken en fantastisk pjäs som räddats undan våra tiders avlutning - vitmålningen.


Och vår skomakare har lovat beställa hem en fantastisk skokräm i mörbrunt, en skokräm som är gjord av bivax och luktar så där underbart. Så snart kom-
mer vår, ack så bekväma, men gamla soffa få sig en ansiktslyftning och vårt vardagsrum kommer att gå i engelsk biblioteksstil - åtminstone om jag får säga det. Och det får jag!
Det är ju mitt och mina tre killars vardagsrum - i engelsk biblioteksstil!

Tjock-TV med tjock-tiger

Monsterkatten Kanel, Kanelo Bello, Bello Bellissimo älskade att sitta på vår tunga tjock-TV. Det knakade i TVn av den tunga katten.

När vi köpte en platt-TV var vi rädda för att 6-kilosbjässen (nåja, nästan 7 kilo) skulle välta den lätta TVn när han hoppade upp på den. Men vår Tiger var klokare än så. Han ställde sig på bakbenen med framtassarna uppe på TVn och konstaterade att detta var en väldigt smal TV som han inte skulle kunna sitta ovanpå.

Och så var det problemet ur världen.

Long and winding road

Mellan min och grannens lott går det en gång som är 12 meter lång. Det låter ju inte så farligt. Men jag lovar, det är lååångt!


Jag hade en plan i höstas att stenlägga gången. Jag började mycket ambitiöst med att fästa markduk i grannens trädäck och plankan som löper längs vår gräns. Markduken kändes ganska nödvändig eftersom grannen INTE la mark-
duk under sitt däck när han byggde det i våras.

Det innebär att ogräs som har sina rötter under hans däck nära däckkanten kommer upp i min gång men jag kan inte gräva upp dom eftersom rötterna ligger under däcket. Jag köpte ungefär en miljon stenplattor, häftpistolade markduk och la sten. När jag lagt alla stenarna såg jag hur eländigt krokigt allt blivit.


Då gav jag upp - för i år. Nästa år börjar projekt stenläggning på nytt. Men då måste först alla stenarna tas bort, gången grävas ordentligt, sand läggas i botten och allt jämnas till så noga att ett vattenpass godkänner det. Sen ska mera markduk häftas fast och en miljon nya stenar inköpas och allt läggas fullständigt spikrakt.

Som pedant får man lida pin.

What´s in a name?

Jag startade min blogg efter att ha läst en massa trädgårds- och inrednings-
bloggar. Eftersom jag är journalist men inte jobbar längre p g a sjukdom så fanns suget att skriva. Jag tänkte att min blogg kunde bli som en trädgårds-
dagbok för mig. Om nån annan också läste den så skulle det bara vara ett extra plus.

Till en början tyckte jag att jag skrev på ett styltigt sätt, precis som om jag skrev för eventuella läsare. Men sen la jag av med det. Jag skrev mina tankar, på mitt sätt, inklusive svordomar. Jag svär som en borstbindare privat och min blogg skulle vara jag och inte nån tillrättalagd historia.

Häromdan fick jag reda på att rätt många, som jag inte hade en aning om, läste min blogg. Kollade statistiken och såg att oj, det var många. Och dom mest uppskattade inläggen handlade inte alls om mina trädgårdar.

Nej, det var ett inlägg från den 18 juni men namnet "Helt annat" där jag berättade om hur det känns att vara finsk invandrare och ett inlägg från valdagen den 19 september med namnet "Ett delat land".

På inlägget "Helt annat" har jag fått en hel del uppskattande kommentarer. Men inlägget "Ett delat land" ledde till en brytning mellan mig och en vän. Hon skrev ett långt, vansinnigt aggressivt mejl till mig där hon frågade mig vad för sorts mamma jag är som lämnade ut min son och sonson precis när sonen genomgick en kris i sitt liv, nämligen sin skilsmässa. Hon hade helt missupp-
fattat min förtvivlan över det delade landet Sverige.

Det är ganska ointressant att i detalj redovisa turerna runt den konflikten med den vännen, jag kan bara konstatera att hon inte är min vän längre. Tyvärr. För jag saknar henne ibland men kan leva utan hennes mästrande.

Och nu till rubriken på det här inlägget. Först funderade jag på att starta en till blogg där jag lägger texter av den sorten som dom ovannämnda och behåller den här bloggen som trädgårdsblogg. Men då började det kännas för journalis-
tiskt och planerat. Jag skulle förlora spontaniteten att skriva det som råkade komma ut ur mig för tillfället om jag först skulle börja kategorisera det i den ena eller den andra bloggen.

Då började jag fundera på ett namnbyte på den här bloggen för att signalera att den handlar om mer än trädgård. Och då blev det genast väldigt svårt. Jag har alltid varit väldigt förtjust i fyndiga rubriker, gärna med nån form av bok-
stavsrim eller motsättning.

Den här bloggen skulle från början heta Betong & Blomkål för melodin i dom orden lät så bra. Men det stupade på att jag inte hade nån bra bild på blomkål. Så det fick bli broccoli. Och underrubriken Två världar.

Det är nu det blir riktigt svårt. Mina två trädgårdar, den runt betonghuset och min kolonilott är verkligen två olika världar. Så att nu bara ändra namnet och lägga till nåt som passar ihop med orden betong och broccoli och ändå behålla två världar, det funkar inte.

Shakespeares fundering om What´s in a name i Romeo och Julia var av betyd-
ligt svårare karaktär än mina namnfunderingar. Där hade ju Romeos och Julias släktnamn en avgörande betydelse för deras liv. Det har inte namnet på min blogg för mitt liv.

Men pedant som jag är så vill jag att namnet ska vara perfekt. Så vad blir det? Betong, broccoli & bludder med underrubriken Min värld?? Jag vet inte. Är det nån av er, som läser min blogg, som har förslag så tar jag tacksamt emot. Fast det blir jag som hittar på namnet ändå i slutändan. Men era förslag kan få mina grå att röra sig lite snabbare och kreativare.