Betong & broccoli

Jobbigt, jobbigt

2012-02-02T19:21:00.003+01:00

Fortfarande deppig men har åtminstone börjat tänka på tomatfrön.
Och så har jag tagit tag i en jättejobbig grej i mitt liv. Nej, jag ska inte skiljas, inte flytta eller nåt sånt stort och synligt. Det är stort och helt osynligt för alla som inte vet vad det är. Och dom som vet är bara tre personer. Jag ska berätta mer sen nån gång.
Önska mig bara massor av lycka till i fortsättningen!

Dödeprimerad

2011-12-17T23:13:00.003+01:00

Och jag orkar inte blogga ett dugg.Den här skitvintern har tatt dö på mig helt och hållet. Inte ens ljusterapilampa har hjälpt!
Men den 22 är det vintersolstånd och då vänder det. Och jag har fått frökataloger. Så sakta ska väl livsandarba vakna till liv.Fast jut nu är jag helt under isen.
Vill inte, kan inte, orkar inte ett jävla dugg.

Tipsa mig om ett nytt blogginstrument!

2011-11-20T20:39:00.002+01:00

Att jag skriver så sällan beror på att blogger.com är så tungrott när man vill lägga in bilder och göra en snygg layout.
Ge mig tips om nåt annat ställe att blogga på så jag kan flytta min blogg dit!

Ur led är tiden

2011-11-20T20:11:00.006+01:00

Förra året kom snön innan björkarna hade hunnit fälla sin löv.

I år blommar allt möjligt i rabatterna, bland annat den här härliga vallmon.

Och i går planterade jag vårlökar i en rabatt som jag passat på att helrenovera - nu i november!

Men rubriken i DN häromdagen: "Extremvädret här för att stanna" och artikeln, som berättade om ändringar i vädret över hela vårt lilla klot, var skrämmande och förtog glädjen över den trotsiga vallmon.

Men vacker är den!

Orka

2011-10-26T22:26:00.000+02:00

Min blogg vilar tungt för jag har inte orkat och orkar inte nu skriva något.

En tomatsaga

2011-07-09T20:43:00.026+02:00

Inga tomater skulle jag odla i år, som jag berättat tidigare. Men fan flög ju i mig när jag käkade supergoda pyttesmå pärltomater i våras.

Jag glodde på fröna i en liten, liten tomat och tänkte att kanske...
Sagt och gjort, klämde ut fröna från flera små tomater och smetade kladdet på kaffefilter så att fröna skulle torka.

Sen var det dags att rigga "kuvösen" på fönsterbrädan i köket - säkrad mot kattvältor med tving.

Och en dag tittade dom små plantorna upp. Jag var nu långt inne i ett experiment som jag inte visste om den skulle bära frukt :)
Jag hade ju ingen aning om hur tomaterna behandlats i Spanien innan dom hamnade på mitt matbord. Skulle plantorna vissa sig vara sterila? Men nu fanns ingen återvändo.

Sen kom den riktigt jobbiga fasen i odlandet. Plantorna skulle omskolas till en bytta var och ställas på balkongen för att få maximalt med sol och samtidigt stå svalt.
Har man då två monsterkatter som tror att allt i plantväg är till för dom att ätas, gäller det att ställa brickorna högt upp på hyllor. Speciellt då tomatplantor som är giftiga för katter att äta. Och den som tror att en hemmakatt på något "naturligt" sätt vet vad som är farligt att äta, den tror fel.
Och så skulle brickorna säkras med tvingar. Varje gång det skulle vattnas fick man lossa alla tvingar och bära in brickorna i köket, vattna, bära ut och "tvinga" igen.

Sen planterades dom ynkliga småttingarna ut med fiberdukstunnel över sig för att inte dö av chock över att plötsligt ha hamnat oskyddade på en stooor kolonilott istället för den trygga balkongen och den dagliga vandringen mellan balkongen och köket.

Och dom klarade sig och satte igång och växa och växa. Det var en enorm växtkraft i dom små rackarna och det sköt ut tjuvskott i vartenda bladveck.

Så det blev till att sitta mellan tomatraderna på liten pall och klippa bort tjuvar och binda fast plantorna vid bambupinnar. Och det hann jag inte göra riktigt i tid så dom hade blivit krokiga som ormar. Men fastbundna blev dom.

Det är kul att tvätta händerna efter att man hållit på med tomatplantor. Tvållöddret blir gulgrönt och lite småäckligt gallfärgat.

Plötsligt en dag, närmare bestämt den 5 juli, utropade min man: "Kolla! Det finns små tomater här!"
Och ja, det fanns massor av små tomater och då visste jag att plantorna inte var sterila.

Det kunde man ju skåla för med en kopp kaffe! Typiskt mig - en ståfika på språng nånstans :) SKÅL!

Nu återstår bara att känna efter hur dom smakar när dom mognat. Är dom lika goda som sina anmödrar? Så än är inte sagan om tomaterna slut för i år.

Det händer nu

2011-07-04T12:05:00.012+02:00

Min favorit haiku-dikt utspelar sig just nu vid husväggen nedanför min balkong.

Och blåeld, blåeld
reser sig ur asfalten
som en tiggare.

Tomas Tranströmer

Och på berget framför balkongen växer det fullt av dom mest bedårande klöver som finns, harklöver.

Som små, ulliga hartassar är deras blommor.

Trädgårdar pågår

2011-07-01T22:04:00.005+02:00

Det händer saker i båda trädgårdarna men det händer alldeles för mycket sjukdomar på oss båda två också så bloggen får vila tills sjukdomarna försvinner eller tar paus.

En intressant nyhet på sjukdomsfronten är i alla fall att jag aldrig hade borrelia. Det har specialisterna på Infektionskliniken på Huddinge sjukhus konstaterat.

När jag berättade det för min husläkare sa hon att "Man ska aldrig säga aldrig." Tänk, jag hade tyckt att det hade varit rätt klädsamt av henne att erkänna att hon ställt fel diagnos. Då hade jag litat på henne bra mycket mer än nu när hon ljuger för att skyla över sitt misstag.

Min man säger att hon är ju så trevlig. Då säger jag att det är korna i hagen också. Om jag vill prata med någon som är trevlig så kan jag gå och snacka med korna. Och dom ställer nog säkert lika bra diagnoser som min husläkare.

Muuu!

Jag ska bara....

2011-06-13T19:55:00.007+02:00

Snart, snart är vårbruket klart! Om man nu kan kalla det vårbruk när vi är inne på 13 juni. Det är två odlingsbäddar som ska göras i ordning, persilja som ska sås i kryddlandet, gräsmattan repareras efter sorkarnas ihärdiga gångande under vintern.
Sen är det klart...tror jag.
Jag ska bara bryta ny mark också. Gräva upp en plätt gräsmatta som är sisådär 2 gånger ½ meter. Bara och bara. Lerjord och kompakta kvickrotsrötter och andra gräsrötter. Det kommer nog att ta en hel dag och jag kommer nog att bryta annat än ny mark, nämligen min rygg.
Jo, och sen ska jag bara göra gräsgången in till lotten smalare. Hmmm, och hur lång är den nu?? 10 meter sisådär och 20 cm på varje sida ska bort. Sen är det nog klart.
Jag ska bara fixa en fastsättningsanordning för parasollet och så var det den där rabatten med lavendel och och och...
Men jag är nog nästan färdig. Och då kommer jag att fotografera allt det som blommar och växer.

Tulpanerna har just tappat alla sina kronblad och vallmon är på väg att slå ut, likaså rosorna.

Omyndigförklarad - igen

2011-06-07T20:46:00.003+02:00

På Bauhaus kan man köpa allehanda jordprodukter 5 säckar för 99 kronor. Det gör vi ofta. Idag köpte vi 5 säckar täckbark. När man köper 5 såna säckar använder man en speciell sorts kundvagn. Den är lång och platt och det är lätt att lasta säckarna på den. Vagnen är dock svårkörd om man inte kan tricket. Dess framhjul är nämligen låsta så att dom bara går framåt eller bakåt; dom svänger alltså inte i alla riktningar som vanliga kundvagnshjul gör. Det är bara bakhjulen som gör det. Alltså ska man kunna tricket att köra och framför allt svänga denna långa vagn med låsta framhjul.

Det kan jag. Det viktigaste är att köra vagnen lugnt och långsamt och ha en ordentlig svängradie när man ska köra tillbaka vagnen till "stallet". Då inträffar följande scen varje gång. Där kommer jag, ett fruntimmer, körande med vagnen lugnt och fint och vet exakt hur stor svängradie jag behöver för att komma rätt. Och där kommer en karl, olika åldrar (även om lite äldre är vanligast) och olika modeller. Och alla ska dom hjälpa det arma, korkade fruntimret att köra denna vagn!

Där kommer jag med skitiga jobbarbrallor med jord på knäna - jag skulle alltså kunna vara anställd på ett trädgårds- eller anläggningsföretag, ett proffs alltså men lik förbannat är jag inte kapabel att köra in den jävla vagnen in i stallet anser dessa män!! Vem har gett dom mandat att omyndigförklara mig när jag kör en kundvagn vid ett byggföretag istället för vid en livsmedelsaffär??

Endera dan tar jag med mig en hammare i min hammarhank eller en morakniv i min knivficka på mina jobbarbrallor och går till anfall mot dessa imbecilla män som inte klarar av att se en kvinna köra en STOR kundvagn vid ett byggföretag!
Satan i gatan, jag gör slarvsylta av dom!

Och detta, kära män och alla mina medsystrar är bara ett litet exempel på hur män varje dag omyndigförklarar oss kvinnor för att vi är - kvinnor!

Den sjuka våren

2011-05-31T19:04:00.008+02:00

Mina trädgårdar går på kryckor. Dom hankar sig fram utan större hjälp av mig. Ogräset frodas i rabatterna här hemma och på kolonilotten sprider sig hallonskotten precis som det rotogräs hallon är.

Hela denna vår har min man och jag varit sjuka ikapp. Man skulle kunna tro att vi tävlar om vem som är värst. Vem som vinner är svårt att säga. Min man har nog haft dom värre sjukdomarna men jag leder på poäng på att vara svårdiagnostiserad. Sen den 18 februari har jag feber och ingen läkare kan hitta felet på mig. Eller feber och feber, det kallas att vara subfebril - alltså ha en förhöjd temp men inte över 38 grader eller kanske nån enstaka gång åka några tiondelar över 38 grader. Det kan vara den fula fästingen och borrelian, som jag fick av den, som spökar. Men det kan vara nåt helt annat. Vad det än är så är jag skittrött och ämlig och två antibiotikakurer har inte hjälpt.

Min man däremot har haft allvarliga sjukdomar som har varit lätta att diagnostisera och behandla men dom har tärt på honom. Så när han är sjuk, skärper jag mig till tusen för att stötta honom och känner inte ens hur trött och ämlig jag är. När han är okej igen, klappar jag ihop och orkar ingenting.

Så här går vi och stöttar varandra och ingen orkar med några trädgårdar. Men faktiskt! - i en lucka mellan två sjukhusvistelser för gubben lyckades jag sätta mina potäter! Det var en ljuvlig seger och förbannat skönt att bli av med potäterna som låg i äppelkartonger (såna där platta med gropar för varje äpple) på groddning på soffbordet av alla ställen.

Och en annan dag fick jag ut alla tomat- och gurkplantor i fiberdukstunnlar! Hurraa!

Just nu sitter jag här och försöker uppamma ork nog att åka upp till lotten för att kolla mina tunnlar. Det är en inre strid. Jag är trött och vill gå och lägga mig men jag hör hur tomaterna och gurkorna skriker på mig. Jag kan inte heller vänta till i morgon bitti och ta det då för så ska det vara dåligt väder.

Skit för denna sjuka vår!! Nu vill jag ha en frisk, lagom varm sommar med sköna, lugna stunder på lotten!

Inga tomater i år!

2011-04-25T11:15:00.007+02:00

I höstas bestämde jag mig. Inga tomater denna sommar! Det är mycket skrik för lite ull, som kärringen sa som rakade grisen. Det ska sås i förväg, det ska vårdas ömt, det ska tjuvas, det ska bindas upp på stöd.
Men så tog experimentlustan över.

På Ica hade jag under en längre period köpt dessa supergoda pärltomater, ungefär lika stora som vindruvor, ibland t o m mindre. Nyfikenheten vaknade. Kan jag ta frö ur dom här och få plantor av dom?

Skrapade ur frön som jag la på hushållspapper för att allt kladdet runt om skulle torka bort. Efter ett par veckor sådde jag dom.

Och, ja, dom grodde fint! Och växer jättebra nu. Jag har ingen aning om hur stora dom här plantorna blir, om dom ska tjuvas eller behandlas som busktomater. Jag har ingen aning om vilken sorts tomater det blir på dom. Blir det så där små fina pärltomater eller blir det nånting helt annat?

Och det mest spännande av alltihopa är att jag vet inte ens om plantorna kommer att ge några tomater eller om dom är sterila.

Men det ska bli roligt att följa deras utveckling.
Sens moral: Never say never!

Konstig förkylning var lunginflammation

2011-04-09T19:51:00.008+02:00

Min man blev väldigt, väldigt sjuk och jag fick ringa efter ambulans dagen efter jag sist skrev här. Infektionskliniken, isolerad på rummet tills svar på alla odlingar kommit så han inte skulle sprida mysko smitta på nån annan. Det var måndag morgon. Röntgen visade att han hade dubbelsidig lungin-
flammation. Han fick stark antibiotika intravenöst.

Själv gick jag här hemma och hade pyttelite feber men mådde som en ulmenkott. Men går man till doktorn när man har 37,5 och känner sig "konstig"? Nej, inte jag i alla fall.

På onsdan kom min mans odlingssvar och det visade sig vara "bara vanliga" pneumokocker - såna bakterier som man får lunginflammation av. Då kunde man byta sprutantibiotikan mot tabletter. På torsdan fick han komma hem. Helt klart på bättringsvägen.

Men jag blev bara ämligare och ämligare. Till slut, igår fredag, pratade jag med min husläkare och hon sa att "vi kan väl utgå ifrån att du har bakterier i samma bransch som maken". Och så skrev hon ut antibiotika.

Så här går vi nu och knaprar antibiotika ikapp. Och jag kollade i almanackan när det var jag blev sjuk och kunde konstatera att det var fem dagar innan min man blev det. Alltså var det jag som hade fått dom vanliga pneumo-
kockerna först, inte blivit så märkvärdigt sjuk och smittat min man som blev väldigt, väldigt märkvärdigt sjuk.

Både betongträdgårn och kolonilotten är det hur mycket jobb som helst på just nu. Men jag är däckad! Det var som om luften och all kvarvarande energi gick ur mig när det stod klart för mig att jag faktiskt är sjuk. Jag som är så duktig annars behövde en läkares ord på att jag är sjuk och nästan som hennes tillåtelse att få vara det också. Så nu orkar jag inte ens lägga ut bilderna från kolonin här, bilderna som jag tog i onsdags när vi var där och tittade hur det ser ut.

Men det var en underbar känsla att sätta foten på "min" stig från lilla bil-
vägen mot kolonins grind. Jag älskar den där stigen! Jag kan komma dit skitsur, på pissdåligt humör, arg, ledsen, vad som helst - och så fort jag tar mitt första steg in på stigen rinner allt det där av mig och jag fylls av en lycka som inte går att beskriva.

Snart, snart har våra piller gjort sitt jobb mot den alldeles vanliga pneumo-
kocken och jag lägger ut dom första bilderna. Och sen orkar jag ta hand om min arma lott där sorkarna levt hallabaloo hela vintern.

Snart - men inte idag eller i morgon eller övermorgon heller...

Sommartider hej hej

2011-03-27T21:01:00.016+02:00

I natt gick svenska folket man ur huse och ställde fram sina grillar på gården. Sen gick dom man i huse och ställde fram sina klockor. Nä, skulle inte tro det.
Dom ordentliga gick runt och ställde om alla sina klockor innan dom gick och la sig och häpnade över att klockan var så mycket när dom vaknade i morse. Dom halvordentliga ställde om klockorna i morse. Dom slarviga glömde bort alltihopa och har idag missat en massa tider dom skulle passa.

Så nu är det sommartid och ute blåser nordanvind. Och i hyreshuset bredvid mitt har en man legat död i tre år utan att någon har saknat honom. Jag vet inte vem han var men jag ser hans balkong om jag vrider på huvudet och tittar ut genom fönstret bredvid min dator. Fast jag vet inte vilken av dom sju balkongerna i den raden det är.

Tids nog kommer jag få mig skvallret serverat; vilken lägenhet, vad han hette, beskrivning på hur han såg ut och så hela det makabra hur han hittades av dom som drog in bredband i huset och hur hyresvärden var tvungen att vädra ur huset genom att öppna rökluckorna.

Rökluckorna som det gjordes en ordentlig översyn på efter den stora branden i Rinkeby då flera personer omkom i trapphuset när dom försökte fly från huset där det brann på nedersta våningen. Hade dom stannat inne i sina lägenheter så hade dom inte dött. "Rök dödar, stanna i lägenheten!" står det numera på ett anslag i vår port.

Jag kommer att få höra hur den döde mannen hade legat där i tre år helt död och stilla och inte luktat det minsta lilla förrän polisen kom och vände på honom. Då kom stanken som fick hyresvärdens personal att rycka ut och öppna rökluckorna.

Eftersom både jag och min man är sjuka och inte rör oss ute slipper vi dom mest hysteriska berättelserna när alla måste försöka avbörda sig skuld-
känslan över att dom inget visste. Och vi slipper höra övertonerna om hur hemskt det är att nån kan ligga död i TRE ÅR.

Jag har dock sett socialnämndens ordförande ställas till svars i TV:s lokalnyheter. "Har ni ingen koll på gamla människor i kommunen?" frågade reportern. "Jo, vi har koll på dom som behöver socialnämndens hjälp och dom som behöver hjälp med vård och omsorg men vi kan inte tränga oss på och hålla koll på varje kommuninnevånare som inte har bett om hjälp" svarade socialnämndens ordförande.

Det jag tycker är så sorgligt med detta är inte hur länge han låg död utan att han faktiskt dog alldeles oerhört ensam och det faktum att hans ytterdörr var olåst. Hade han låst upp den för att försöka få hjälp? Jag tycker inte att det är så hemskt att han låg död i tre år innan han hittades. Men jag tänker mycket på hur länge han låg och dog. Led han, var han rädd, vad tänkte han på? Jag hoppas att han inte dog länge.

Ute blåser nordanvind och i grannhuset mår folk lite dåligt just nu för att dom inte märkte att mannen saknades. Dom trodde att han kommit på sjukhus för han var gammal och hade besvär med hjärtat.

Jag undrar hur brevbäraren/bärarna som lagt post i hans brevinkast i tre års tid, till en enorm hög innanför dörren, känner sig nu. Borde inte dom ha märkt nåt? Eller har brevbärare idag inte tid att öppna brevinkastluckan utan låter breven bara glida ner genom glipan? Han måste ha haft en skylt med "Reklam, nej tack!" på sin dörr. Posten delar ju ut minst två kilo reklam varje vecka så hade han inte haft det så hade post- och reklamhögen blivit så stor så den borde ha nått upp till långt över brevinkastet.

Mina sättpotatisar ligger på förgroning på soffbordet (soligaste bordet i lägenheten) i äppeltråg från Ica (ni vet, dom där tunna mellanläggen i äppellådorna, dom som är av samma material som äggkartonger). Killarna som drog bredbandet hos oss dagen efter dom hittat den döda mannen flinade åt potäterna.

Dom var från Serbien, hade inte varit så länge i Sverige, kunde inte speciellt mycket svenska och kunde inte fråga mig varför jag så chickt hade potatis på soffbordet; inte lite heller - nio kilo. Undrar varför min kommun och mitt bostadsföretag har killar från Serbien som bredbandsdragare. Det kan väl aldrig bero på att det blir billigare, att det handlar om lönedumpning? Nä, inte i min rödgrönstyrda kommun...

Jag undrar också vad dom tänker om ett land där någon kan ligga död så länge att han i det närmaste måste ha varit mumifierad, åtminstone på den sidan som inte låg mot golvet. Han måste ha legat på golvet, annars hade han luktat... Eller kan man dö så i Serbien också? Är ensamheten något universellt som finns i varje land i varje tid och inget vi just i Sverige, just i dessa tider behöver skämmas extra för?

Mina frösådder växer i snabb takt, monsterkatten Keso tuggar i sig mina plantor precis som förra våren.

Och min man ligger sjuk - precis som förra våren. Och jag är rädd för vad som kan hända med honom. Förra lördan fyllde han 75 år och hyllades med sång på Botkyrka Arbetarekommuns årsmöte. Han var mycket rörd och generad.

På tisdag morgon vaknade jag med en kraftig förkylning. Ända till idag har jag undrat vad det är för sorts konstig förkylning för den har inte känts som en förkylning ska. Idag, när min man plötsligt började hacka tänder och skaka av frossa under dubbla täcken, förstod jag. Det är inte en förkylning. Vi har fått influensa.

Och det skrämmer mig att min man, 75 år gammal, trippel bypass-opererad för ett år sen och med KOL nu ligger med nästan 40 graders feber i sin säng och knappt orkar få i sig lite vatten. Jag tänker på svininfluensa och ECMO-apparater. Jag är sån, jag tar alltid i det värsta som finns när nåt farligt händer.

Jag vet - I am a worrying kind och det är larvigt - men det hjälper inte. Jag är ändå rädd för vad som ska hända. Men jag är glad att han inte ligger här ensam med posthögen växande innanför dörren.

Han kunde ha gjort det. Hans förra fru är död och dom hade inga barn. Om jag inte hade stormat in i hans liv med mina ungar - eller för all del nån annan kvinna - så hade han varit en ensam man.
Skulle alla dom som sjöng "Ja, må han leva" i lördags ha märkt att han inte syntes till?

Att bryta en norm

2011-03-09T22:36:00.004+01:00

Idag har folk på Facebook uttryckt sin beundran över Anton Hysén, fotbollsspelaren som kommit ut ur den berömda garderoben. Han har alltså offentligt talat om att han är homosexuell. Bra gjort, Anton! All min beundran till dig! Inte lätt att göra det i den machokultur du lever i.

Det som retar mig är hur folk har uttryckt sin beundran för honom. Det har hetat att han har brutit mot normer och att han har gått mot strömmen.

Men för bövelen, det handlar om hans liv, om hela hans existens, om hans själ, om att han är han!

Inte om att "Hej hopp, nu tar jag och bryter mot en liten norm här och är lite bög ett tag!" eller "Idag känner jag nog för att gå mot strömmen lite grann!" Så där bara lite på skoj för att se vad som händer och visst är det kul att skruva till det lite, bryta en och annan norm så där bara i förbifarten.

Nej, det handlar om att få vara sig själv, leva sitt liv som man själv vill, utan att nån hallelujakör ens skulle behöva uppmärksamma det hela. Inte ens behöva öppna nån garderobsdörr utan bara få vara den man är. Utan etiketter.

Och när en kändis går öppet ut med sin homosexualitet bildas det genast en Facebook-grupp som heter "Vi som gillar XX". Men i det faktiska livet, i den "grå massan" av vanliga icke-kändishomosexuella ökar faktiskt hatbrotten. Då bildas det inga grupper på FB.

Och när jag säger "min dotter och hennes fru" studsar folk och säger: "Vad sa du? Fru?" Ja, min dotters fru!!

När slutar vi sätta etiketter på varandra och se varandra som dom människor vi allihopa är? När slutar vi trycka in varandra i mallar, normer och gå i strömmar? När börjar vi leva fria och låta andra också leva fria?
När..

Teknisk idiot

2011-02-27T16:58:00.003+01:00

Häromdagen hittade jag något som heter "Kommentarer" i manöverraden här på bloggen. Och där hittade jag ett antal kommentarer. En del av dom släppte jag iväg till respektive inlägg, en del tog jag bort på en gång.

Sen skulle jag minsann vara ordentlig och städa i vad jag då trodde var nån sorts Inkorg för kommentarer genom att tömma den Inkorgen. Med resultatet att jag tog bort varenda kommentar från hela bloggen. Och det var inget man kunde ångra. Fast det gör jag - ångrar alltså.

Så skriv en massa nya kommentarer vettja! Nu kommer jag inte att göra om misstaget att ta bort dom jag publicerar. Jag lovar!

Små djur på kolonin

2011-02-26T16:20:00.017+01:00

På försommaren har jag ofta besök av urgulliga små harpaltar (=harungar) på min lott. Eftersom min lott ligger längst ut vid viltstängslet mot skogen och ängen kommer dom oftare till mig än till dom som har sina lotter närmare stora ingången. Dom är så små att dom tar sig in genom maskorna i stängslet som ingenting. Det gör förresten även dom stora hararna. Maskorna håller nog egentligen bara borta rådjur och större odjur.

Förra vintern hade hararna ställt till stor skada på fruktträden. Snön låg så hög (eller djup) att hararna hade suttit ovanpå min kompost och knaprat på min kaprifol. Det såg jag på att det låg bajspluttar överst på komposten.

Jag tycker att dom små harpaltarna är fullständigt bedårande söta och skulle aldrig jaga iväg nån av dom. När jag ser en så håller jag tyst om min upptäckt så inte dom andra kolonisterna börjar jaga bort paltarna. Dom är så vanvettigt rädda om sina grönsaker att det blir bokstavligen en klappjakt på haren. Gapandes och klappandes högt med händerna jagar man den därifrån. Jag bjuder gärna på det lilla dom käkar på sommaren men får bannor av dom andra. "Nu lär dom ju sig att komma hit och käka även på vintern!" Som om dom inte hittade dit ändå. Till hösten gäller det bara att skydda sina fruktträd ordentligt.

Sorkar har jag också i mängder på min lott. Oj, vad dom hade haft guldruschens glada dagar under snön förra vintern! Dom hade grävt gångar precis i skarven mellan jorden och snön så man kunde se deras framfart i gräsmattan som ringlande mönster. Det var bara att lägga på jord i spåren och så på nytt gräs. På dom ytorna där jag odlar grävde jag runt i deras högar och gångar. Efter en månad syntes inte ett spår av dom.

Jag hade under min första kolonisommar fått veta att det finns mycket sork på kolonin och fått rådet att sätta mycket vitlök och kirgislök, ni vet dom där ståtliga lila bollarna som säljs under namnet Allium fast Allium bara är släktnamnet på lök. Hej, vad jag satte vitlök och kirgislök överallt för att mota sorkarna. Och, hej, vad sorkarna sket i det!

I somras såg vi en sork vid ett tillfälle. Han/hon satt och tryckte bakom komposten under några störar. Söt som en guldhamster även om den inte hade så guldljus pälsfärg. Hann tyvärr inte betrakta den så värst länge för den tyckte inte att vi såg ett dugg gulliga ut utan kutade iväg som ett skott.

Katter från villorna i närheten kommer och gör razzior bland sorkarna och dom är alltid välkomna av alla kolonisterna

Hela sommaren kan jag njuta av fågelsången blandad med vindsus och tystnad. På sensommaren och hösten får jag alltid extra mycket besök av fåglar. Då finns det nämligen lite olika frön åt dom att käka på mina växter. I somras hade jag en koltrast som var väldigt fientligt inställd till mig. Han började med att sitta i ett träd utanför kolniområdet och skrika åt mig ganska argsint. Sen kom han och satte sig på stängslet och fortsatte att vara argsint. Jag småpratade med honom och visslade. Han tittade på mig med huvet på sne och sen tyckte han att jag var rätt okej. Till slut hoppade han omkring bara 20 centimeter ifrån mig, han sysselsatt med sitt och jag med mitt.

Gulsparvarna är inte ett dugg rädda eller fientliga, dom bara spatserar omkring på lotten och bryr sig inte ett dugg om mig. En gång, när en gulsparv kom väldigt nära, slutade jag att jobba och stod helt stilla. Till slut satt gulsparven på min stortå och tittade sig omkring.

Ormar finns det också på kolonin. Det brukar bli ett stort hallå över hela vårt område när nån ser en orm. Det spelar ingen roll vad det är för sort, folk (läs fruntimren)skriker OOORM! i högan sky. Jag bryr mig inte. Jag har stor respekt för huggormar och vet att det är väldigt allvarligt att bli huggormsbiten. Men det finns så enkla sätt att undvika det. Man går aldrig in i snår eller högt gräs utan stövlar. Skulle man mot förmodan vara tvungen att gå in en sväng i sitt hallonsnår t ex och inte har stövlar på sig eller med sig, är det bara att stampa hårt i backen, ruffsa runt med en käpp i snåret och vänta tills eventuell orm hinner ta sig därifrån.

En tidig morgon förförra sommaren, när jag kom till kolonin, såg jag en orm på grusgången genom området. Stannade på fläcken för att den inte skulle ringla iväg p g a mina steg och bara tittade. Det var en otroligt stilig helt svart huggorm. Jag stod stilla en lång stund för att kunna titta på den. Så fort jag började gå igen så ringlade den iväg. En orm går aldrig till attack mot en människa om den inte råkar bli överraskad av människan. Vi är inga bytesdjur för ormar men en trängd orm försvarar sig mot oss.

Sniglar har vi också, så klart. Men det är inte mycket att orda om. Då gäller bara döda, döda, DÖDA! Dom stora stampar jag ihjäl, dom små nästan genomskinliga klämmer jag ihjäl med fingrarna. It´s a dirty job but someboby - no, everybody - has got to do it!

Men dom lömskaste och farligaste djuren ser vi knappt. Och det beror inte på att dom skulle vara sällsynta utan på att dom äcklena är så små. Vi är vaccinerade mot den ena sjukdomen dom sprider eftersom det är ett virus. Men den andra sjukdomen får man hålla koll på. Vid hemkomst från lotten får man klä av sig spritt språngande och be sin man undersöka vartenda veck på kroppen på en; kolla bakom öronen, under tuttarna, ja, en total kroppsvisitering. Min man och jag är duktiga på att visitera varandra och ta bort dom som vi hittar. Och nu förstår ju varenda läsare (om det finns nån som läser min blogg) att jag pratar om fästingplockning.

Och ändå sitter jag här nu i slutet av februari med en tämligen nyupptäckt borrelia! Jag var hos husläkaren i måndags om nånting helt annat och tänkte att jag kan ju ta och fråga henne vad hon trodde att dom två konstiga röda fläckarna, som jag haft ett tag, kunde vara. Den ena sitter långt nere på magens högra sida och den andra, mycket mindre, sitter längst upp på vänster lår. Jag hade inte alls tänkt söka läkare för dom där fläckarna. Man kan ju inte springa hos doktorn för ett par röda fläckar, tyckte jag.

Doktorn tittade på dom och så sa hon "Det ser ut som borrelia". "Va? Nu? Mitt i vintern?" frågade jag tämligen högljutt. Och fick veta att fästingar är aktiva långt in på hösten bara det är tillräckligt varmt och tillräckligt för dom är 4-5 plusgrader. Och så fick jag veta att det kan vara en mycket lååång inkubationstid på borrelia. Sent på hösten med bara 4 grader varmt och med massor av kläder trodde vi att kroppsvisitationerna inte längre behövdes.

Men tji fick jag! En sån där äcklig rackare hade tagit sig in bland mina kläder och hittat ett trevligt ställe att borra in sin snabel på. För att en fästing ska kunna smitta en människa med borrelia måste den få sitta kvar så länge att den hinner äta sig proppmätt, så proppmätt att det äcklet kräks. Det proppmätta fanskapet spyr sina baciller in min kropp!! Sen ramlar den av och försvinner nånstans bara. Innan den blir så proppmätt att den drar in sin snabel och lossnar, sitter den så ordentligt att man kan duscha hur mycket som helst utan att den lossnar.

Så nu går jag här nerspydd av en sån här och har värk, frossa, är in i döden trött och käkar en dunderkur av antibiotika.

Har redan käkat halva 10-dagarskuren och mår fortfarande helpyton och fläckarna har inte minskat det lilla minsta. Och mitt gymkort tickar tid utan att jag kan gå på gymmet.

Titta på den!! Uäck! Ful, läskig, med hår på ryggen och gift i magen! I hate!!

Nej! Ge mig harar, ge mig sorkar, ge mig ormar! Ge mig rådjur, älgar, vargar och lodjur också! Men ta bort fästningjävlarna från MIN lott! Dom kan skaffa sig en egen lott on another planet in another galaxy far, far away!

Bara ett vanligt namn...

2011-02-14T16:17:00.038+01:00

Jag tycker inte om namnet Åsa. Faktum är att jag hatar namnet Åsa. När jag precis flyttat till Sverige och hörde det namnet för första gången (trots min finlandssvenska bakgrund hade jag aldrig hört det tidigare) så tyckte jag att det lät enormt fult.

Men att börja ogilla ett namn för att sen börja hata det krävs lite mer. Under årens lopp har jag inte en enda gång träffat en Åsa som har varit trevlig. Tvärtom har jag träffat många, många Åsor som varit gräsligt otrevliga. Så jag ogillade namnet Åsa.

Tills jag som nybakad journalist började på mitt första jobb. Min chef hette Åsa. Vi var i stort sett jämnåriga. Hon hade jobbat ett tag som journalist men båda två hade vi två tidigare yrken bakom oss.

Vi kunde ha haft väldigt kul tillsammans med att diskutera innehållet i tidningen, lägga upp vilka artiklar vem av oss skulle ta, vilka reportage vi skulle göra. Vi kunde ha haft skitkul när vi ritade upp layouten för varje nummer, när vi kollade igenom vilka bilder vi hade att välja mellan, när vi planerade våra temanummer.

Men det hade vi inte. Hon ville inte ha mig där. Det var tidningens ägare som hade bestämt att vi skulle vara två därför att det kändes lite för riskabelt att bara ha en journalist på tidningen ifall hon skulle bli sjuk.

Jag kände vibbarna vid anställningsintrevjun men sa till mig själv att jag skulle låta bli att fåna mig, "det kan ju inte spela nån roll vad mänskan heter". Men jag var tvungen att få ett jobb. Inte drömjobbet, inte drömtidningen men nånstans måste jag ju börja. Det var svårt att få jobb som journalist i Stockholm redan då. Dessutom var jag med mina 39 år något överårig och var nybörjare trots att jag jobbat på Råd & Rön ett halvår under min praktiktermin.

Åsa diskuterade aldrig en enda text med mig, hon pratade aldrig om layouten med mig, vi valde aldrig några bilder tillsammans. Hon tog emot mina texter, gick igenom dom och slängde dom på mitt skrivbord med sina korrekturtecken i kanten.

Vår tidning var inte datoriserad när jag började utan vi skulle fixa layouten för hand. En tidning i magasinsform trycks inte på såna ark som sidorna sen blir utan stora ark där det ryms flera sidor på varje ark, ibland 36 sidor. Och ju fler sidor det ryms på ett ark, desto billigare blir det i tryckeriet. Men det hela måste ju gå ihop på slutet. Det går inte att ha tomma sidor eller ens luckor.

Åsa skulle lära mig att räkna hur många si och så stora ark varje nummer skulle bestå av. Hon skulle lära mig att räkna ut på vilka ark vi skulle ha färgsidorna. Färg kostar mycket mer än svartvitt så det gällde att hushålla med färgsidorna samtidigt som det måste finnas färg i tidningen så den inte blev trist. Hon tragglade och tragglade detta med arken och sidantalet med mig och jag fattade aldrig vad hon sa. Jag kände mig totalkorkad. Efteråt har jag förstått att det inte var meningen att jag skulle fatta det där med arken. Efteråt har jag nämligen fått det där förklarat för mig och jag fattade på en gång.

Sen, äntligen, ett år efter att jag började, datoriserades tidningen och vi fick börja göra sidorna i våra mackar i PageMaker. Wow, vilken känsla! Plötsligt hade jag en sida framför mig dit jag placerade bilderna och sen skrev jag texten "på mått" så den platsade exakt. En extra mellanrubrik här och där om det inte gick jämnt ut eller dra bilden lite större.

När vi gick PageMaker-utbildningen fattade Åsa ingenting. Hon skällde och gapade på den arma människan som höll i utbildningen. Talade om för henne att hennes utbildningsmetoder var undermåliga. Och hon blängde på mig som fattade direkt. Och fortfarande två år senare skrev hon sina artiklar först med penna och block för att sen skriva in dom i Word och klistra in texten därifrån till PageMaker. Och då bli tvungen att korta eller förlänga.

Ett tag efter datoriseringen, då jag hela tiden fått visa henne hur PageMaker funkade, kom hon in på mitt rum och talade om att hon ville att jag skulle ha 1 000 kronor mer i lön per månad för att jag var så duktig på datorer. Jiihaa, tänkte jag, äntligen ett erkännande! Men snart fick jag reda på genom ekonomipersonalen att hon begärt 2 000 kronor mer för egen del därför att datoriseringen gjorde att det blev en massa extraarbete, tyckte hon. Hon hade använt min lönehöjning för att trissa upp sin egen lön!

På den här arbetsplatsen hade vi inga fikaraster. Vi hade ju kunnat börja dagen med ett litet redaktionssammanträde med fika eller tagit en brejk och fikat med dom på kontorssidan. Nej, fikaraster hade inte Åsa tid med, hon var där för att jobba!!

När hon nån gång var ute på reportage passade vi på som små råttor att fika medan katten var borta. Och när vi hörde hennes nyckel i dörren, "Hjälp, hon kommer tidigare än beräknat!", stelnade vi till som små skolflickor som snattat och blivit påkomna.

Trots att vi inte hade några fikaraster med vanligt arbetsplatssnack så talade hon ofta om för oss att hon skulle inte jobba kvar på tidningen så länge till. Hon skulle bli informatör på ett storföretag. Det var där dom stora pengarna fanns! En snabbtitt på nätet visar att hon jobbar där fortfarande, nu ganska nära pensionsåldern...

Varje morgon när hon kom - hon började en halvtimme senare än jag - slängde hon sin nyckelknippa på närmsta bord innan hon hängde av sig ytterkläderna. Det ljudet träffade mig som ett knivhugg mellan skulderbladen. Det ljudet talade om för mig att jävulen kommit.

Jag sökte andra jobb hela tiden men har efteråt fått reda på från några att när dom ringt Åsa så hade hon talat om att jag var värdelös och saknade arbetsmoral. Jag har astma och mina förkylningar kan bli till bronkiter och då behöver jag antibiotika och kortison. Jag var ofta förkyld med bronkiter under dom åren jag jobbade på denna tidning. Numera är jag förkyld i vanlig utsträckning som alla andra människor men inte särskilt ofta och har inte haft en bronkit på tre år.

När jag vid ett tillfälle talade om att "Nu har jag fått antibiotika och kortison" så stirrade hon på mig och utbrast "KORTISON! Det har man ju vid ledbesvär!" Den dumma, obildade människan visste inte ens att kortison används mot alla sorters inflammationer! Och mina förklaringar lyssnade hon inte på utan vände på klacken och gick. Jag hade dålig arbetsmoral och var låtsassjuk!

Jag har också dålig rygg och hade ungefär fem år tidigare haft ett diskbråck i ländryggen. Jag hade ofta så mycket besvär av min rygg att jag inte kunde ta mig till jobbet, än mindre sitta där hela dan. Hon talade om att hennes man som jobbade på slakteri hade huuur mycket ryggont som helst men hade inte varit hemma en enda dag. Om inte annat så kröp han till jobbet, så det så! Ännu mera dålig arbetsmoral hos mig alltså!!

Vid ett flertal tillfällen när jag kom till jobbet efter att ha varit hos frissan, tittade hon på mig, hissade sitt ena ögonbryn upp till hårfästet och sa "Ojdå!". Där satt jag med min nya frisyr och var fulast i hela världen. Likadant kommenterades mina kläder.

Vi hade, som sagt, kunnat ha riktigt roligt när vi planerade våra temanummer för då hade vi externa skribenter som skrev dom tunga vetenskapliga artiklarna och så skulle jag och Åsa göra några artiklar som var mer populärvetenskapliga. Vi skulle planera hur det hela kunde "förpackas" lite trevligt, vi skulle hålla efter gästskribenterna så att dom höll deadline, skrev så långa artiklar som vi bestämt, höll sig till ämnet osv.

Men när temanumren började planeras tog Åsa hand om hela planeringen och alla kontakterna med gästskribenterna. Jag visste inte ens vilka alla skribenterna var. Medan numret växte fram tog hon semester två veckor och drog utomlands eftersom hon inte behövde skriva sina artiklar förrän gästartiklarna kommit in. Jag skulle svara på alla frågor som gästskribenterna hade om hur långa deras artiklar skulle vara, om dom fick bli kortare/längre och vad deras deadline var.

Varje gång det gjordes temanummer och Åsa dragit utomlands "försvann" mappen med hela planeringen konstigt nog från Åsas rum. Folk ringde och jag letade febrilt i hennes papper för att kunna svara vettigt på deras frågor. Det fanns inte ett enda papper, inte en enda ledtråd som hade kunnat hjälpa mig. Hon hade tagit hela planeringen med sig hem. När hon kom tillbaka och jag sa att jag inte kunnat svara på nånting för planeringen var borta sa hon bara "Hoppsan, jag tog visst hem mappen". Sen ringde hon upp alla gästskribenterna och lämnade klara besked och deadline, längd på artikel och att hennes kollega tyvärr var oduglig. Det ingick i hennes plan att inför sin chef visa att det inte funkade att ha en till journalist inblandad. Fast det förstod jag långt, långt senare.

Vid det här laget var jag så knäckt att jag hade börjat gå hos en psykolog för att över huvud taget orka.

Hon attackerade mig om än det ena, än det andra för att få mig att sluta men eftersom jag inte fick annat jobb hade jag ingenstans att ta vägen. Nästsista gången hon skulle "diskutera" med mig tänkte jag att nu jävlar tänker jag inte stillatigande sitta och ta emot skit. När hon slängt ur sig allt hon hade att säga talade jag om för henne punkt för punkt hur hon uppträdde och varför det inte funkade på denna arbetsplats. Hon lyssnade och när jag var klar sa hon att "Det var bra att få veta hur du känner det" med vänlig röst. Yes, tänkte jag, nu fattade hon äntligen!

Sen var det lugnt ganska länge men ingenting hade egentligen ändrats. Plötsligt en dag kom hon in till mig, satte sig i besöksstolen och sa att nu hade hon och tidningens ägare bestämt att så här skulle det vara i fortsättningen:

- Du går ner i arbetstid och är ledig på fredagarna så att du kan lägga alla dina läkar- och tandläkarbesök och gud vet allt där istället för på arbetstid.
- Du ska också få ta över lite kontoristuppgifter så att ca 25 procent av din arbetstid ska bestå av det och därför kommer lönen att sänkas eftersom det inte är lika kvalificerat arbete.

Sen gick hon. Jag stängde min dörr och bröt ihop. Jag ringde gråtande upp min psykolog och frågade vad jag skulle göra. Han rådde mig att gå hem omedelbart och aldrig sätta min fot där igen. Åsa hade alltså till slut hittat ett sätt att bli av med mig.

Jag sjukskrev mig, kontaktade facket, och en sen kväll åkte min man och jag och hämtade alla mina privata prylar och mina påbörjade artiklar och min research. Jag tog ett kuvert som jag skrev ÅSA på, låste dörren efter mig, la nycklarna i kuvertet och slängde ner det i brevinkastet.

Under dessa tre år hade jag trots allt skrivit mängder av bra artiklar (har läst dom långt, långt efteråt och häpnat över att jag kunnat prestera under dom förhållandena), gjort reportageresor kors och tvärs Sverige och till både Finland och Tyskland, tagit massor av bra bilder, gått på Viktväktarna och gått ner allt och lite till (smalare än jag är idag), själv börjat jobba hos Viktväktarna och fått enormt mycket beröm för min pedagogiska förmåga av både deras utbildare och av medlemmarna som jag coachat.

Nej, jag fick ingen hjälp av facket för arbetsplatsmobbning. Nej, jag fick inget nytt jobb. Har ringt några ställen och frågat varför jag inte kom till intervju ens och på några av dom fått svaret att min förra chef inte var nöjd med mig.

Nej, det jag fick var en långvarig depression och fibromyalgi. Nu har jag suttit och skrivit det här i ungefär en timme och har så ont att jag skulle kunna skrika. Men det nyttar föga att skrika, värken släpper inte för det. Den släpper inte av värktabletter heller. Inte ens morfin biter på det. Jag har testat. Min man fick morfin efter sin bypass-operation. En dag, när jag hade överjävligt ont, tog jag en av dom snabbverkande morfinkapslarna. Jag kände tydligt hur morfinet kickade in genom att jag blev obehagligt konstig i huvet - men värken lindrades inte det minsta.

Så här står det på nätet på Vårdguiden om fibromyalgi:
"Smärtsystemet är en del av kroppens nervsystem. När smärtnerverna i musklerna retas, skickas signaler till nervcellerna i ryggmärgen. Där kan smärtsignalerna gå vidare oförändrade eller dämpas och bli svagare, eller förstärkas och bli kraftigare. Från ryggmärgen går smärtsignalerna till hjärnan. Det är först när signalen når hjärnbarken som man medvetet upplever smärta. Man känner hur stark smärtan är, hur obehaglig den är, och var den sitter.
Signaler skickas också till de delar av hjärnan som ger upphov till känslomässiga reaktioner på smärta. Långvarig smärta handlar i stort sett alltid både om kropp och själ.
Det finns flera orsaker till ökad smärtkänslighet när man har fibromyalgi. Den vanligaste orsaken är långvarig muskelsmärta lokaliserad till ett område, till exempel smärta i ryggen eller nacken och skuldrorna. En annan vanlig orsak är långvarig uttalad stress."

Långvarig uttalad stress med axlarna uppdragna till öronen med smärtor i nacken och skuldrorna i tre års tid.

Så tack för allt Åsa L!
Om jag kunde smitta ner dig med min fibromyalgi så skulle jag göra det. Tyvärr kan jag inte det men det gläder mig att du sitter kvar på den där skitblaskan, du som skulle bli informatör och vältra dig i pengar!

Och förlåt alla ni som heter Åsa men ni kanske förstår varför jag hatar namnet Åsa.

MP3 i huvet

2011-01-27T19:50:00.006+01:00

Läste en kompis blogg igår och drog en djup suck av lättnad. Och så började jag fnittra. Lättnadssucken därför att jag insåg att jag inte är ensam om att vara galen. Fnittret därför att det hon skrev beskrev så på pricken hur galen jag är också.

Minsta lilla fras kan få igång min inbyggda MP3 i huvet. Vad som helst kan välla fram, ibland utan att jag ens märker det förrän en låång stund senare. "Var f*n kom den låten ifrån?", tänker jag och trallar vidare och - DÄR - kom den där frasen som triggade igång det.

Tack, då vet jag i alla fall varifrån det kom. Men jag vet inte hur jag ska bli av med det...Säg inte hammare och spik till mig för då har jag Povels kokosnöt i huvet i flera dar. Nämn ingenting om att må illa för då jäklar kommer Uggla. Jag aktar mig för att säga att jag har ont för då är Lena Ph där ögonblickligen en stund på natten men inget på dan och förresten blir det alltid värre framåt natten och så kan man ju ooa hela natten också och natten har tusen ögon och så blir det svarta ögon på finska eller - tamefan - på RYSKA! Om och om igen och förresten - finns det inte en låt som heter så också....Hjälp!!!

Ser jag en fjäril så nog blir det till den vingade som syns vid Haga. Säger jag till kisse Kanel att hans päls är blank så är jag strax ute på fjärden som ligger blank som ett nybonat golv.

Jag gräver på lotten men nej, nej, det är inte lera jag gräver i - jag gräver guld i USA! Törstig efter grävandet störtar jag fram till vattenposten och fyller min mugg med vatten och - åh, nej - stan är full av vatten!

Och på TV-nyheterna säger nån att nån är befälhavare och jag gapar att han var befälhavare på boxerbåten han på Ångermanälven.

Och så där fortsätter det i det oändliga. Jag har en enorm låtskatt i huvet.... eller är det en förbannelse?

Vänskap - gränsskap

2011-01-24T20:40:00.003+01:00

Jag har en nyfunnen vän som jag gillar mer och mer. Hon har en härlig humor, gillar ungefär samma saker som jag fast hon gör mycket mer roliga grejer än jag. Läser skitkul böcker. Ger mig goda råd och härliga skratt, gör mig på gott humör. Hon har en bedårande liten sommarstuga. Jag känner att jag skulle vilja bli närmare kompis med henne. Gå på en och annan utställning eller konsert med henne. Sitta i den där mysiga sommarstugan eller dess underbara syrenberså och dricka vin och fnittra och snacka om allt och ingenting.

Men jag undrar vad våra gemensamma vänner skulle säga om vi gjorde allt det ovanstående. Jag undrar vad min man skulle säga.

Och varför undrar jag allt det där? Varför skulle nån ha nåt att säga om att jag var väninna med henne?

Därför att det är inte en hon jag berättar om. Det är en han. Varför är allt i samhället så förtvivlat könsstyrt att jag inte kan bli bästa väninna med en kille?? Och när blir det ändring på det?? Eller är det bara i min åldersgrupp detta problem finns? Kanske dom yngre är väninnor med vem dom vill?

Bokslut för 2010

2011-01-06T14:21:00.094+01:00

Trettondagen och snöstormen yr utanför. Snö och is rinner utför fönstret och vinden piskar. Dags att göra bokslut för 2010.

Min trädgårdssäsong började med en försening. En försening av allvarligt slag men med ett lyckligt resultat. Min man blev hjärtopererad - en trippel bypass - i slutet av april. Hans hjärta var räddat!

Men jag tog igen förseningen rätt bra. Eftersom Trädgård20 nu är så pass uppvuxet så kunde jag slarva med skötseln av den i år och koncentrera mig på skötseln av min gubbe och kolonilotten. Vissa dagar gjorde jag 12-timmarspass på lotten. Med mobilen i fickan och avbrott för mat och ringa hem och kolla läget.

Fast det där med mat på kolonin är en historia för sig själv. Jag packar en ordentlig matsäck, sen sätter jag igång och jobbar och glömmer bort att äta dom tider som jag ska. Väl sittandes på min trevliga "uteplats" (ja, vad ska man kalla en uteplats som är ute mitt i ute?) med bekväma trädgårdsmöbler utrustad med mackor och kaffe ser jag genast något som måste ryckas upp, flyttas på eller åtgärdas på något annat sätt. Då trycker jag in halva mackan i munnen och tänker att "jag kan väl jobba och tugga samtidigt!" Yeah man, I can! I am a W-O-M-A-N!! Simultankapacitet!!

Det jag glömmer då är att hur mycket woman jag än är så kan jag inte tugga, jobba och - sitta och vila - samtidigt. Jag har testat att sitta och käka och blunda... Det är för mycket för min simultankapacitet! Jag kan bara inte blunda. Nä, inte där och då. Ögonen spanar över lotten som värsta radarstationen och ser vartenda ogrässtrå som finns. Och trots att jag klagar över att jag ser så dåligt så ser jag alldeles utmärkt på lotten! Ogräsen är stora som tallplantor och måste avlägsnas genast, pronto, NU!

Och jag tuggar och far runt som en skållad råtta på lotten. På kvällen får jag min belöning; en överjävlig fibromyalgivärk. Men frågan är om det inte är värt att få en överjävlig värk då och slippa känna den ständigt malande värken under hela långa dagen. Den finns ju där men medan jag far runt som den där arma råttan, som alltid ska vara skållad - kraken, känner jag den inte. Jag märker inte att det gör ont. Jag gräver, jag kryper på knä, jag rensar, jag binder upp, jag bär, jag vattnar, jag plockar, jag hör fåglarna, jag känner solen - jag mår bra!

Nu yr snön och på lotten ligger ett tjockt lager av den allra mjukaste och vitaste snö. Och där under ligger frön och lökar och väntar på våren.

Och under detta fina, tjocka, varma täcke har sorkarna hallaballoo! Dom rackarna gräver gångar i mina fina gräsmattor, dom käkar allt som smakar gott. Så vad som kommer upp av mina lökar har jag ingen aning om. Kanske allt blir sorkmat?

Jag satte visserligen dit en sorkskrämma som gör obehagliga ljud som sorkarna ska tycka illa om och flytta nån annanstans - kanske till grannens lott. Och jag la en uppochnervänd hink över den som skydd. Men den går på batteri och batterier tenderar att lägga av när det blir kallare än ett par minusgrader. Och vi har haft mängder av minusgrader!

Och satte jag verkligen gnagskydd på mitt plommonträd så här högt upp eller kalasar hararna på det nya, lilla trädets bark just nu i denna sekund?

Nåja, jag planerar i alla fall för sommaren och har redan köpt dom frön som ska ner när "jorden reder sig". Vilket härligt uttryck! När jorden reder sig. Man går och frågar jorden på våren: "Hej, hur är det?" och jorden svarar "Jo tack, jag reder mig!"

I sommar ska denna otroligt vackra solros, Purpursolros "Moulin Rouge", stå högrest (två och en halv meter) och grann på min lott! Eller rättare sagt, flera såna, så många det nu blir av dom frön som petas ner i jorden som reder sig.
Och stockrosorna vid stängslet ska bli lika höga och humlen ska klättra ända upp till överkanten av stängslet och sen vräka sig ner i kaskader av gröna blad och fina humlekottar.

Och jag ska sitta med min kaffemugg och njuuta av stillheten och titta på allt som växer - tills jag störtar iväg till nåt som ska ryckas upp, grävas bort, flyttas eller t o m dödas!!

En liten bildkavalkad i väntan på sommaren. Och jo, både maken och monsterkatterna mår bra, och jag med. Tills monsterkatterna börjar tugga i sig mina späda gurkplantor som snart ska stå på hyllorna på min balkong där pelargonerna just nu ser tämligen ledsna ut men som kommer att fröjdas när ljuset återvänder. Precis som alla vi nordbor gör. Bleka och glåmiga idag (utom solariefuskarna och Thairesenärerna) men lyckliga som små barn när blåsipporna täcker skogsbackarna.

Jag bor dessutom i en betongförort där det är enorma mängder med blå- och vitsippor i alla backar. Och backar har vi så det räcker och blir över!! Storvretsbackarna är världsberömda i hela ... Botkyrka. Och Botkyrka är ju långt ifrån lagom och det är Storvretsbackarna ett levande bevis för. Dom är way out lååångt ifrån lagom!!

I stort sett hela lotten i bild med fänkål i pallkragen närmast. Sittplatsen med sina vita möbler skymtar långt borta. Och längst upp i högerkant av bilden syns hallonhäcken.

Klätterrosen Symphatíe som ska bilda en ingångsportal till lotten. Själva stommen till portalen ska vi bygga själva. Har sett alltför många rankiga köpeportaler. Dom riktigt stabila köpeportalerna är apdyra!

Vresrosen Hansa som kantar ena sidan av sittplatsen tillsammans med lavendel. Där blandas rosdoft och lavendeldoft. På nästa sida doftar liljor och kaprifol. Alla dessa blommar i stort sett samtidigt så doften är helt underbar. Dom två återstående sidorna ramas in av väldoftande syrener som än så länge är väldigt små. Dom ska dessutom bli fler när jag breddat sittplatsen.

Rosen Madame Boll som vi köpte till minne av vår förra katt Emma som var en tämligen korpulent dam. Vi brukade kalla henne Bolla-Bolla så denna ros var given som minnesros för henne.

På höstkanten hann jag ändå lite med Trädgård20 också. Jag fixade till två av våra många rabatter där.

Körsbärsrabatten minskade jag ner och sådde nytt gräs i båda ändorna. Jag flyttade alla liljor från kolonin till Körsbärsrabatten för deras växtplats på kolonin kommer att flyttas ca en meter vid breddningen av sittplatsen. När det är klart köper jag nya liljor till lotten.

Alla tre kompostbingarna ska grävas om och flyttas ett steg till vänster, den med galler ska också bli träbinge. Hela spaljén med kaprifol och klematis ska flyttas också och framför dem, mot sittplatsen, ska liljorna växa.

Den andra rabatten, som jag fixade i Trädgård20, är en svårjobbad slänt där jag brukar vara tvungen att ta av mig skorna och gå barfota för att inte vricka fötterna. Men om det är kallt får man lov att krypa runt i strumplästen. Skitiga fötter och skitiga strumpor blir det men vad gör det - både fötter och strumpor går ju att tvätta! Och det är rätt trevligt med jord mellan tårna också, inte bara under fingernaglarna.

Och så kom dagen då kolonisommaren var slut. Det var den 15 oktober, en strålande solig men kall dag. Dagen efter skulle kommunen stänga av vattnet till området. Nu var det dags att packa ihop alla sina möbler, verktygslådan, verktygen och allehanda andra pinaler och stuva in dom i bilen för hemtransport. Men först skulle stuveriarbetarna ha sommarens sista lottfika.
Hejdå lotten! Vi syns när jorden reder sig!

Nytt namn på bloggen

2010-12-09T20:35:00.006+01:00

Den här bloggen började som en trädgårdsblogg. Eftersom mina två trädgårdar var så olika till sin karaktär fick bloggen namnet Betong & Broccoli. Men efter ett tag drog texterna iväg utanför trädgårdarna.

Jag funderade på att lägga till nåt på namnet och ändra underrubriken lite. Men efter lång tids funderande insåg jag att ett namnbyte var det enda rätta.

Så nu heter min blogg Maskrosbarn. Mer om bakgrunden till namnet kan du läsa under rubriken Välkommen i högerspalten.

Tyvärr är jag så värdelös på datorer att jag inte lyckas omregistrera namnet på www. Så där heter bloggen fortfarande Betong & Broccoli - tills nån Lisbeth Salander kommer och fixar det åt mig...

Lathet lönar sig i längden

2010-11-16T23:10:00.013+01:00

Förra sommaren tvingade jag min käresta att åka med mig ända till Jakobs-
berg för jag skulle minsann köpa en förtitalsskänk som jag hittat på Blocket och behövde en chaufför. Säljaren visade några vattenskador i lacken på ovansidan men det brydde jag mig inte alls om.

Den skulle nämligen målas vit. Jag hade helt snöat in i den vita inrednings-
trenden som kallas Shabby chick. Allt skulle vara vitt, gammalt och lite lagom avskavt. Och var det inte avskavt och hade den rätta patinan så kunde man fixa det själv med sandpapper och diverse annat.

Tanken var också att jag skulle måla alla andra möbler i vardagsrummet vita. Soffbordet skulle ju inte bli nån större match - men vitrinskåpet kändes som en mardröm. Nåväl, lata jag kom inte igång och sa dessutom upp prenumera-
tionen på den mest tongivande inredningstidningen i Shabby chick-träsket.

Det kändes som om alla vita hem var precis likadana och så överlastade med en massa prydnadssaker som fanns i alla hem i exakta kopior och helst skulle det inte finnas nåt så fult som en TV i dessa hem. Hemmen såg ut som museer för Shabby chick-eran.

Jag hade blivit övermätt på allt detta vita och lika. Sen läste jag inte dom andra inredningstidningarna heller på ett tag. Och plötsligt när jag började läsa dom igen (utom shabby chick-oraklet) såg jag att mörkt trä, mörka skinn-
soffor och engelska bibliotek, ni vet såna där med nedsuttna härliga fåtöljer i knarrande läder där man kan sitta med en bok i ena handen och en whisky i ett vackert slipat kristallglas i den andra handen med sin gorgiflock dekorativt draperad runt fötterna, hade blivit populärt. Dessutom skulle man blanda färger hejvilt.

Så nu har den gamla skänken fått sig en omgång polishborttagare, som luktade alldeles förjävligt starkt. Sen tvättade jag den med vatten och diskmedel ett par varv och lät ytan torka. Sen tog jag fram burken med den ljuvligast doft-
ande möbelpolishen nånsin. Rent bivax.

Man kan lugnt säga Åh, vad en gumma får gno. Men nu är skänken en fantastisk pjäs som räddats undan våra tiders avlutning - vitmålningen.

Och vår skomakare har lovat beställa hem en fantastisk skokräm i mörbrunt, en skokräm som är gjord av bivax och luktar så där underbart. Så snart kom-
mer vår, ack så bekväma, men gamla soffa få sig en ansiktslyftning och vårt vardagsrum kommer att gå i engelsk biblioteksstil - åtminstone om jag får säga det. Och det får jag!
Det är ju mitt och mina tre killars vardagsrum - i engelsk biblioteksstil!

Tjock-TV med tjock-tiger

2010-11-16T22:08:00.004+01:00

Monsterkatten Kanel, Kanelo Bello, Bello Bellissimo älskade att sitta på vår tunga tjock-TV. Det knakade i TVn av den tunga katten.

När vi köpte en platt-TV var vi rädda för att 6-kilosbjässen (nåja, nästan 7 kilo) skulle välta den lätta TVn när han hoppade upp på den. Men vår Tiger var klokare än så. Han ställde sig på bakbenen med framtassarna uppe på TVn och konstaterade att detta var en väldigt smal TV som han inte skulle kunna sitta ovanpå.

Och så var det problemet ur världen.

Long and winding road

2010-11-16T21:43:00.007+01:00

Mellan min och grannens lott går det en gång som är 12 meter lång. Det låter ju inte så farligt. Men jag lovar, det är lååångt!

Jag hade en plan i höstas att stenlägga gången. Jag började mycket ambitiöst med att fästa markduk i grannens trädäck och plankan som löper längs vår gräns. Markduken kändes ganska nödvändig eftersom grannen INTE la mark-
duk under sitt däck när han byggde det i våras.

Det innebär att ogräs som har sina rötter under hans däck nära däckkanten kommer upp i min gång men jag kan inte gräva upp dom eftersom rötterna ligger under däcket. Jag köpte ungefär en miljon stenplattor, häftpistolade markduk och la sten. När jag lagt alla stenarna såg jag hur eländigt krokigt allt blivit.

Då gav jag upp - för i år. Nästa år börjar projekt stenläggning på nytt. Men då måste först alla stenarna tas bort, gången grävas ordentligt, sand läggas i botten och allt jämnas till så noga att ett vattenpass godkänner det. Sen ska mera markduk häftas fast och en miljon nya stenar inköpas och allt läggas fullständigt spikrakt.

Som pedant får man lida pin.

What´s in a name?

2010-11-16T17:08:00.011+01:00

Jag startade min blogg efter att ha läst en massa trädgårds- och inrednings-
bloggar. Eftersom jag är journalist men inte jobbar längre p g a sjukdom så fanns suget att skriva. Jag tänkte att min blogg kunde bli som en trädgårds-
dagbok för mig. Om nån annan också läste den så skulle det bara vara ett extra plus.

Till en början tyckte jag att jag skrev på ett styltigt sätt, precis som om jag skrev för eventuella läsare. Men sen la jag av med det. Jag skrev mina tankar, på mitt sätt, inklusive svordomar. Jag svär som en borstbindare privat och min blogg skulle vara jag och inte nån tillrättalagd historia.

Häromdan fick jag reda på att rätt många, som jag inte hade en aning om, läste min blogg. Kollade statistiken och såg att oj, det var många. Och dom mest uppskattade inläggen handlade inte alls om mina trädgårdar.

Nej, det var ett inlägg från den 18 juni men namnet "Helt annat" där jag berättade om hur det känns att vara finsk invandrare och ett inlägg från valdagen den 19 september med namnet "Ett delat land".

På inlägget "Helt annat" har jag fått en hel del uppskattande kommentarer. Men inlägget "Ett delat land" ledde till en brytning mellan mig och en vän. Hon skrev ett långt, vansinnigt aggressivt mejl till mig där hon frågade mig vad för sorts mamma jag är som lämnade ut min son och sonson precis när sonen genomgick en kris i sitt liv, nämligen sin skilsmässa. Hon hade helt missupp-
fattat min förtvivlan över det delade landet Sverige.

Det är ganska ointressant att i detalj redovisa turerna runt den konflikten med den vännen, jag kan bara konstatera att hon inte är min vän längre. Tyvärr. För jag saknar henne ibland men kan leva utan hennes mästrande.

Och nu till rubriken på det här inlägget. Först funderade jag på att starta en till blogg där jag lägger texter av den sorten som dom ovannämnda och behåller den här bloggen som trädgårdsblogg. Men då började det kännas för journalis-
tiskt och planerat. Jag skulle förlora spontaniteten att skriva det som råkade komma ut ur mig för tillfället om jag först skulle börja kategorisera det i den ena eller den andra bloggen.

Då började jag fundera på ett namnbyte på den här bloggen för att signalera att den handlar om mer än trädgård. Och då blev det genast väldigt svårt. Jag har alltid varit väldigt förtjust i fyndiga rubriker, gärna med nån form av bok-
stavsrim eller motsättning.

Den här bloggen skulle från början heta Betong & Blomkål för melodin i dom orden lät så bra. Men det stupade på att jag inte hade nån bra bild på blomkål. Så det fick bli broccoli. Och underrubriken Två världar.

Det är nu det blir riktigt svårt. Mina två trädgårdar, den runt betonghuset och min kolonilott är verkligen två olika världar. Så att nu bara ändra namnet och lägga till nåt som passar ihop med orden betong och broccoli och ändå behålla två världar, det funkar inte.

Shakespeares fundering om What´s in a name i Romeo och Julia var av betyd-
ligt svårare karaktär än mina namnfunderingar. Där hade ju Romeos och Julias släktnamn en avgörande betydelse för deras liv. Det har inte namnet på min blogg för mitt liv.

Men pedant som jag är så vill jag att namnet ska vara perfekt. Så vad blir det? Betong, broccoli & bludder med underrubriken Min värld?? Jag vet inte. Är det nån av er, som läser min blogg, som har förslag så tar jag tacksamt emot. Fast det blir jag som hittar på namnet ändå i slutändan. Men era förslag kan få mina grå att röra sig lite snabbare och kreativare.

Sandaltork och tomatsolarium

2010-09-28T10:56:00.010+02:00

Sandalerna tvättade i maskin och torkade i solen på kattgallret på balkongen - och undanstuvade för i år i skoskåpet där skor åker ut och in säsongsvis. Nu är det bara gummistövlar och allt tjockare strumpor som gäller.

(Grannhuset på bilden är inte krokigt! Det är bara kameran som ljuger.)

Tomatodlingen fick ett radikalt slut. Tjopp, tjopp klippte jag av alla tomat-
plantor längs med marken för att få plantorna på en bra arbetshöjd på bordet. Lösgjorde alla snören från bambukäpparna som stöttat tomatplantorna.

Jag hade knutit dom med rosetter så jag kunde knyta upp dom och spara snörbitarna. Återanvändning. Är det ett ekologiskt koloniområde så är det! Vi ska få bronspeng för att vi kommit ett snäpp högre i våra ekologiska strävanden.

Sen klippte jag av kvistarna med tomater på och öppnade tomatsolarium på balkongen. Det var minst sagt pilligt att hänga upp tomatgrenarna i snörena till balkongens persiennsnören.

Kändes också spännande att se om monsterkatterna skulle låta tomaterna hänga i fred. Men pojkorna Pojkorna har skött sig exemplariskt när det gäller dom. Inte en tomat nerdragen.

Det är bara att konstatera att sommaren är slut. Men min kolonisäsong fortsätter.

Ett delat land

2010-09-19T10:20:00.018+02:00

Min son ska rösta på Moderaterna. "Ni i Socialdemokraterna röstar ju bara på en ideologi.", säger han till mig.

Han är inte en förvirrad förstagångsväljare. Han är en snart fyrtiårig far till en snart elvaårig son. Han har en bra lön från sitt jobb och han har dessutom ett eget företag.

Men han tar också för givet att det nu, när han behöver det, ska finnas två hyresrätter nära varandra och nära sonens skola eftersom han och hans fru ska skiljas. Han trodde också att allmännyttan hade regler för förtur för skilsmässopar.

Han vill inte rösta på nån ideologi utan på verkligheten.

Verkligheten för honom är mera pengar i plånboken med hjälp av jobbskatte-
avdrag, verkligheten för honom är att kunna anlita en Rut-städerska för att han ska hinna med två jobb och sin son.

Verkligheten för honom är att han på sin bostadsort känner en "jävla massa folk som är förtidspensionärer men som jobbar ändå".

Verkligheten för honom är att "ungdomar är lata och inte vill jobba när dom kan leva på bidrag". Såna ungdomar känner han också ”jättemånga”. Så han vill inte rösta på en ideologi.

När jag säger att Moderaterna också har en ideologi vill han inte lyssna. När jag försöker berätta om att Moderaternas ideologi går ut på att urholka anställ-
ningstryggheten, vill han inte lyssna. Det är bara sossedravel, säger han.

När jag säger att Moderaterna vill skapa ett nytt proletariat; människor som inte har någon trygghet på arbetsmarknaden utan används av denna Marknad tills det bästa är utsuget och sen spottas ut på en allmän sophög och så tar man bara ut några nya från proletärhögen och mal sönder dom, ja, då säger han att jag kör sossarnas skrämselpropaganda.

Och, förresten, tycker han, hur ska han kunna våga anställa nån i sitt företag om anställningstryggheten betyder att han måste dras med ”en oduglig slashas utan att kunna bli av med honom?” Sån trygghet i arbetslivet vill han som företagare inte ha.

Men för sin egen del tar han för givet att anställningstryggheten ska funka i det företag där han har sitt huvudsakliga jobb i.

Jag orkade inte säga mer för det känns som det är ett stort sår i min familj. En oöverstiglig reva som vi aldrig nånsin kommer att kunna laga.

Hade jag orkat så hade jag kunnat säga till honom att jag är lika rädd för en borgerlig seger i detta val som min mors och mormors generation var när ryssarna marscherade över den finska gränsen 1939.

Jag hade kunnat berätta att för mig är en borgerlig seger samma som en ny fyraårig ockupation av det Sverige jag älskar. Och att ockupanter brukar förstöra det dom ockuperade har byggt upp, våldta de ockuperade, skaffa sig egna fördelar på de ockuperads bekostnad.

Men min son vill inte lyssna på mig när jag säger att all politik är ideologi, att även Hitler hade sin ideologi, Pol Pot likaså, ryssarna som ockuperade de baltiska länderna hade en ideologi. ”Men, morsan, det där har väl ingenting med svensk valrörelse att göra”, säger han.

Jo, Reinfeldt har nu lanserat de "nya" Moderaterna som Sveriges enda arbetarparti. När jag hör det, hör jag också stöveltramp och ser skylten över grinden till Auschwitz, grinden där fångtågen kördes in; Arbeit macht Frei!

Hitler tog inte makten genom en kupp utan valdes i demokratiska val med sitt parti Die Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei. Märk väl – arbetarparti!

Min man är född i Wien 1936. När Hitler 1938 annekterade Österrike till Tyskland, alltså inte ockuperade det med våld, stod folk vid gatorna och välkomnade honom. Dom trodde på hans ideologi. På hans enorma lögner om vad han ville göra, hans löften om arbete och välstånd. Dom såg inte hans dolda agenda.

Från det att min man var tre år till han var nio år var det krig. Hans far var en vanlig österrikisk arbetare som hatade nazismen men han var ändå tvungen att dra på sig en tysk uniform och gå ut i ett krig som han inte ville delta i. Ett krig som han aldrig efteråt berättade nånting om. Han klarade inte av att prata om det.

Under slutstriderna av Wien, när de allierade befriade Wien från tyskarna, satt min man, hans syskon och mamma med flera andra familjer i flera veckor i en källare för att undgå bomberna. På nätterna smög vuxna ut från källaren för att leta efter mat åt dom. Det var inte precis till Ica dom gick för att fylla sina varukorgar. Det var gatorna som var deras mataffär. Och maten var hundar, katter och en och annan råtta.

För mig är det så självklart att all politik handlar om ideologi. Men det gäller också att lyssna ordentligt på vad partierna säger när dom presenterar sin ideologi.

Vad ligger t ex bakom Kristdemokraternas budskap: ”Eget sparande är också välfärd”? För mig betyder det att man själv ska spara till den välfärd som vi så länge har tagit för given i Sverige. Man ska kunna visa upp sin betalnings-
förmåga vid sjukhusdörren innan man får komma in. Man ska ha privata försäkringar som träder in när man blir arbetslös eller sjuk.

Jag är en av dom förtidspensionärer som omgivningen tror sig veta att vi inte är sjuka på riktigt. Efter den massiva kampanjen om ”fuskare” började till slut tvivlet växa hos mig själv också. Är jag verkligen arbetsoförmögen? Jag kanske kan jobba lite i alla fall?

Jag anmälde mig till att jobba med valet, en hel vecka skulle jag delta i bemanningen av sosse-expen i min egen kommun, obetalt frivilligarbete. Det kanske kunde funka som arbetsträning. Av veckan blev en halv dag. Dagen därpå kom jag inte upp ur sängen p g a värk.

Ändå tänkte jag inte att ”jag är nog sjuk i alla fall” utan jag kände att jag svek mina kompisar. Ett par försök till med att stå vid valstugan och dela ut papper och rosor. Samma sak igen.

Igår, lördan före valdagen, var det sängläge och på kvällen när jag äntligen orkade röra mig och när huvet klarnat så jag kunde tänka, kollade jag på Facebook vad kompisarna gjort.

Dom hade varit ute i tolv timmar och knackat dörr, pratat politik med väljare som inte vet hur dom ska rösta. Väljare som undrar vari skillnaden ligger mellan blocken när moderaterna kallar sig för ”enda arbetarpartiet”.

Och jag var ledsen, besviken på mig själv och rädd. Fruktansvärt rädd.

Jag är så rädd för att ett parti, som kallar sig för arbetarparti, men som har en dold agenda som går ut på att skapa ett nytt proletariat i Sverige, ska lyckas lura svenska folket att tro att dom tar ansvar för det här landet, att dom värnar om välfärden.

Men märk väl: dom pratar om välfärdens kärna – vad är en kärna annat än det som blir kvar när frukten är uppäten? Ett parti som vill att alla ska ha möjlig-
het att jobba (t o m dom som är för sjuka för att jobba ska jobba).

Jag är rädd för att folk väljer en ideologi som är så grumlig att folk inte ser igenom den till dess innersta väsen. Precis om min son väljer, trots att han inte ens är medveten om att det är en ideologi.

Jag är inte rädd för min egen försörjning. Jag är snart 63 år och ska nog kunna hanka mig fram till ”riktiga” pensionsåldern även om Försäkringskassan skulle knacka på min dörr och säga åt mig att gå till Arbetsförmedlingen.

Jag är rädd för den framsida som Dagens Nyheter hade för några dagar sedan. Det stod med stora bokstäver "Ett delat land" och längs hela sidan gick en linje som delade sidan i två delar.

Jag är rädd för ett Sverige där vi inte längre bryr oss om varandra. Där vi inte bär varandras bördor, där vi inte längre bidrar med våra skatter när vi jobbar och får när vi behöver hjälp, där alla bara frågar dom olika partierna: ”What´s in it for me om jag röstar på dig?”

Jag är rädd att behöva vakna med en sån regering i Sverige i morgon bitti.
Jag är rädd att det delade landet aldrig kan bli ett igen.

Och jag är rädd att såret i vår familj aldrig kan läka.

Gräsrötter

2010-09-06T11:41:00.019+02:00

Värmeböljan höll oss i sitt grepp i flera veckor. Alla flämtade, svettades och hoppades på lite regn. Gräsmattan utanför mitt köksfönster förvandlades till Kalahari-öknen.

Jag väntade mig att se ett lejon komma smygandes ur buskarna när som helst. Så när jag såg grannens Nasse, en siamesfärgad katt, komma släntrandes över det torra gräset fick jag rena rama värmehallucinationer och trodde ett ögon-
blick att det faktiskt var lejonet som kom!

Sen kom regnet. Oj, vad det regnade! Rent bibliska syndafall! Och bara efter den första dagens regn kunde man se hur gräset började skifta i färg. Det blev grönare och grönare och satte igång och växte.

Gräsrötter är fantastiska! Man kan trampa på gräset, klippa det, "svälta" det och när man ger det vatten så BOOM, där kommer det igen!

Med mitt sossehjärta kan jag inte låta bli att tänka att gräsmattan i Kalahari-version är som alla sjuka, utförsäkrade, arbetslösa och andra som Modera-
terna kallar "tärande" när dom delar upp oss människor i två grupper: samhällsbärare och tärande.

Vi kunde inte ge vatten åt gräsmattan av kostnadsskäl. Men vi visste att den skulle klara sig och grönska igen. Men att svälta ut människor ger ingen vidare utdelning i ett samhälle.

Att inte ge en människovärdig tillvaro åt dom, som har det tufft, får inte dom att grönska. Man blir inte friskare av att bli fattigare. Man hittar inte ett jobb lättare för att man inte har ett tillräckligt bra a-kasseskydd; och dom fattigaste av oss har inte det. Dom fattigaste gick ur facket och a-kassan när Alliansen höjde avgifterna till omänskliga nivåer.

Det Kalahari som stora delar av Sverige har blivit kan bli lika grönskande och välmående igen som vilken gräsmatta som helst i Djursholm eller Saltsjöbaden genom att vi byter regering!

Och den höstrodnande oxbärsbusken i bakgrunden ser jag just nu som sosseröd istället för som ett tecken på höst!

Tänd ett ljus

2010-09-04T10:46:00.005+02:00

- Hur galen på en skala från ett till fem är man egentligen när man börjar klip-
pa gräsmattorna också runt sitt hyreshus, tänkte jag häromdan när jag slet hund med en tung gräsklippare i fuktigt gräs. Och konstaterade att det hamnar nog på tio ungefär.

Men sen började jag tänka efter. Varför började vi med att klippa gräset? Jo, för det såg för jävligt ut när Botkyrkabyggen farit fram med sina alldeles för stora åkklippare. Det såg inte klippt ut, det såg mer ut som plöjt.

Att klaga hade inte varit ett dugg positivt, bara att stämma in i den allmänna gnällkören. Så vi tänkte: klipp själv då!

Eller som det kinesiska ordspråket säger: "Förbanna inte mörkret, tänd ett ljus!"

Så nu tänder jag små ljus vad jag än gör i Betongen, rensar, planterar, klipper...

Ur led är tiden

2010-09-04T10:16:00.008+02:00

För någon vecka sedan upptäckte jag att en av mina amaryllisar i källaren hade en stor knopp. Jag hade tänkt gräva ner amaryllislökarna på lotten så att de skulle få bli vårblommande för jag lyckas aldrig få dom att blomma till jul i alla fall. Så icke nu heller! Denna tok ville blomma NU och fick därför följa med upp till köksfönstret en sväng.

Någon av dom sista dagarna i augusti slog den ut. Konstig känsla att se en amaryllis i full blom mellan två vita Mårbackor och med full grönska utanför köksfönstret. Den är ju så förknippad med jul. Men vill en växt blomma så är inte jag den som står i vägen för den ambitionen.

Och så här i valtider värmer denna röda, praktfulla blomma mitt röda hjärta lite extra!

När den blommat klart får den och kompisen ändå flytta ner till kolonin. Antagligen kommer den inte att blomma till våren eftersom den är så totalt ur faskommen.

Akta dig för rika män...?

2010-08-17T21:55:00.006+02:00

Fritjof Andersson varnade Carmensita för rika män. Men jag varnar dig för värre fasor än en rik man. Om du när drömmar om torp och mormorsblommor i ditt bröst så ska du se upp. Vad du gör - plantera INTE såpnejlikor!!

Någon i vårt betonghus har nån gång för länge sen hyst en mormorstäppedröm och planterat såpnejlikor vid Södergavel. Där gjorde dom inget större väsen av sig inträngda mellan väggen och berberisbuskarna som dom var.

Sen grävdes alla berberisbuskar bort. Och en liten bobcat tog alla rötter och minst tjugo centimeter jord därifrån också. Yes, det var dom berberisrötterna!, tänkte jag.

Föga anade jag att den riktiga fasan låg kvar i de undre lagren av marken. Ny jord las i Södergavelrabatten. Syrener och alla sorters blomster planterades. Södergavel frodades.

Det gjorde såpnejlikorna också! Dom kom som underjordens hämnd upp ur sina gömmor. Sen dess har jag fört en ojämn kamp mot dessa jävulsblommor. Varje sommar river jag bort massor av såpnejlikor och gräver bort deras enorma rötter.

Och jag inser att det jag får upp är bara pyttebitar av dom ondskefulla underjordiska lianerna som slingrar sig där i djupet. Och nästa sommar är såpnejlikemonstren där igen. Lägger sig på mina buskar, slingrar in sig i mina blommor.

Kampen fortsätter.

May the force be with me!

Regndans à la Betong

2010-08-17T21:38:00.003+02:00

Hur fixar man lite bevattning av en rabatt med en massa nya plantor med himlens hjälp?

Jo, man bestämmer sig för att flytta på en stor buske. När man kommit halvvägs med det; så där att man vet att det inte finns nån återvändo, busken är lös och måste nu flyttas, då börjar det småregna.

När man grävt upp busken helt och hållet inser man att syrenen bredvid också måste flyttas. Då regnar det ganska mycket. När syrenen också är uppgrävd börjar det mullra. Där står man med två uppgrävda buskar som absolut måste ner i jorden igen och det åskar - och regnet vräker ner.

Då sjunger man: "I´m planting in the rain" och planterar båda buskarna på sina nya platser. Lerig, skitig och glad över att slippa vattna!!

Drömmar om Provence

2010-08-17T18:02:00.006+02:00

En lavendeltvål, en doftpåse med lavendelblommor i linne-
skåpet, att ruffsa om en lavendelbuske med handen. Vilken doft! Hur många är vi inte som drömmer om en semester i Provence när de stora lavendelfälten blommar. Men dom flesta av oss får nöja sig med våra egna små lavenderfields som vi skapar i våra trädgårdar.

Så när Hornbach i Fittja sålde otroligt fina lavendelplantor för 35 kronor styck slog jag till. Jag köpte en hel drös till både lotten och till Betongen.

När jag stod där vid ett stort bord fullt med lavendel och plockade planta efter planta ner i min vagn gick två kvinnor förbi. Kvinna 1 säger: "Usch, dom där luktar så illa!" varpå Kvinna 2 svarar: "Jaa, det där använder dom i myggmedel!"

Mycket ska man höra innan örona ramlar!! Dom hade aldrig drömt om Provence lavendelfält, inte haft en lavendeltvål eller ens en doftpåse i sitt linneskåp.

Igår, äntligen, blev mitt dåliga samvete på lotten åtgärdat. Det var en ca två kvadratmeter stor plätt där ogräset bodde och som hela våren och sommaren har hamnat långt ner på priolistan, dels för att jag inte haft tid att ta itu med den, dels för att jag inte riktigt visste vad jag skulle ha på den plätten.

På ett par timmar förvandlade jag dåligasamvets-plätten till en egen lavenderfield. Och, åh, så jag njöt av doften som svävade runt min lott så fort jag råkade nudda lavendelplantorna. Och det gör man ju när man planterar; både nuddar och klämmer.

Ett antal kolonikamrater passerade och sniffade och sa Åh, så gott det luktar! Kvinnorna på Hornbach var nog inte kolonister heller. Om jag tänker efter så undrar jag om dom var kvinnor över huvud taget. Dom var nog aliens!

Förresten heter mina kattkillars mamma Lavendel och är enligt sin matte lika rogivande och fin som hennes namn antyder. Och hennes ungar, mina kattkillar, luktar gott!! Jag brukar sniffa dom i nacken och njuta.

Sommaren 2010 - vart tog du vägen?

2010-07-31T19:04:00.027+02:00

I morgon är det den 1 augusti. Vart denna sommar tagit vägen har jag inte en aning om. Den 20 april stannade tiden när det upptäcktes hur illa det var med min mans hjärta. Operation, sjukhusvistelse, konvalecens och oro.

Och när han var utom fara blev det fasligt bråttom att få igång odlingarna på lotten. Dom sista fröna sådde jag den 20 juni.

Och efter midsommar slog "ryssvärmen" till och höll i sig över en månad. Då kändes det som man inte levde utan bara försökte överleva en dag i taget. Sova på nätterna var nästan omöjligt.

När "ryssvärmen" släppte var det redan den 24 juli. Regnet kom äntligen - i mängder. Dagen efter var det underbart svalt och en härligt frisk luft. Det kryllade av folk på kolonin och alla log mot varandra och suckade lyckligt: "Åh, så skönt! Nu kan man äntligen vara här!"

Dom flesta hade gjort som jag, gått till lotten och vattnat sent på kvällen och inte orkat mer än det. Det var en vecka sedan. Under denna vecka har det plockats litervis med hallon och vinbär på koloniområdet. Det har rensats ogräs och alla har varit fulla av energi. Men som sagt, juli försvann i "ryssvärmen".

Nu önskar jag att augusti blir en fin sommarmånad med lagom temperatur och lagom mycket regn. Blåbären och lingonen är nog förlorade i torkan men kanske att vi kan få kantareller, massor av kantareller.

Och sen en lång fin höst med brittsommar, klara dagar med hög luft, vackra höstfärger. Och en novembermånad som går spårlöst förbi. För det är väl för mycket att hoppas på att det ska vara fint väder i november. Denna, den onödigaste av månader, brukar oftast vara som en blöt, grå arméfilt som ligger och trycker över ens axlar.

Men värmen och vattnandet har ändå medfört att det växer ordentligt på lotten. Gurka, tomater, blomkål, blommor, hallon, jordgubbar...

Och på balkongen har pelargonerna varit fantastiska. Men då köpte vi också träpersienner till balkongen under värmeböljan i ett försök att hålla värmen borta från lägenheten. Vilket inte lyckades så där superbra. Men pelargonerna fick välbehövlig skugga.

Denna pelargon är en rosenknoppspelargon som heter Appleblossom, vad annars... Den ser ju på pricken ut som äppelblom.

Jag har tre polkagrisrandiga hängpelargoner - eller rättare sagt, borde ha tre såna. Men en av systrarna Polkagris har bestämt sig för att vara orandig. Men hon är så fin i sin orandighet.

Trädgården i Betongen har legat för fäfot hela sommaren. Det enda jag orkat och hunnit göra är att vattna. Men den är så pass uppvuxen med perenner nu att det inte synts så himla tydligt att den varit vanskött.

Idag tänkte jag att jag skulle flytta ett gäng perenner från en rabatt till en annan. Men först skulle jag "städa" lite i den rabatten dit perennerna skulle.

Jag började på förmiddagen och höll på hela dagen. Och inte ens städningen blev klar, än mindre att en endaste perenn skulle ha blivit flyttad från den andra rabatten till denna. Men denna har genomgått en rejäl ommöblering.

I morgon hoppas jag att dom där perennerna blir flyttade enligt planerna. Det är otroligt hur lång tid allt tar i trädgården. Men man ska inte ha bråttom. Det är påtandet som är terapin!

Om hissar

2010-07-12T10:59:00.005+02:00

I natt drömde jag att jag åkte hiss i ett mycket, mycket högt hus. Det var ganska många människor i hissen och dom klagade över att det tog så lång tid för hissen att åka upp.

Jag hade sällskap med en 92-årig kvinna som tittade milt på de irriterade människorna och sa:

- På nerväg i en hiss ska man lugnt planera sin dag som man är på väg till. Man ska tänka ut hur man på bästa sätt gör dagen till en bra dag.

- Och när man är på väg uppåt, hem efter sin dag ska man stilla sig, gå in i sig själv, konstatera om dagen blev en bra dag eller en dålig dag. Blev det en bra dag ska man glädja sig.

- Blev det en dålig dag ska man fundera varför den blev dålig och sedan acceptera den. Innan man kliver av hissen ska man lämna dagen, bra eller dålig, bakom sig och gå in sitt hem med lugn i sinnet.

- Det är därför hissen går så sakta, annars hinner man inte med sina tankar.

Vilken märklig dröm.

Vive la Reine!

2010-07-06T16:37:00.017+02:00

En skröna berättar om när Napoleons marskalk Jean-Baptiste Bernadottes hustru Désirée, sidenhandlardottern från Marseille (och faktiskt Napoleons f d fästmö - men det är en helt annan historia som berättas romantiskt och underbart i Annemarie Selinkos roman "Désirée" som jag slukade som 12-åring och som möjligen fortfarande kan finnas på bibliotek), för första gången kom till Sverige där hennes man blivit kung. Désirée skulle hälsas till sitt nya land på ett kungligt passande sätt.

Det hampade sig så väl att Désirée steg i land i Skåne och att det just då rådde svår torka. De skånska bönderna och torparna beordrades ut på kajen för att välkomna den nya drottningen. På grund av den rådande torkan var det inte svårt att få dom att på ett lämpligt sätt hurra för drottningen, på klingande franska till och med.

- Vi vill ha regn! skrek dom på skånska och drottningen log i tron att folket jublande skrek Vive La Reine, leve Drottningen.

Just nu är det så torrt i båda mina trädgårdar att jag känner mig som en förlängning till vattenslangen, en mänsklig Gardena-koppling. Blåbären vid stigen in mot kolonin är blå men inte större än pyttekart. Kantareller och stensoppar (kallade Karljohan just därför att Jean-Baptiste, sedermera kung Karl XIV Johan älskade dom) kan vi glömma och om inte regnet kommer snart så blir det inga lingon heller.

Den jättestora gräsmattan mellan mitt hus och nästa hus (som vi av naturliga och kostnadsmässiga skäl inte kan vattna) ser ut som Kalahari-öknen och jag väntar mig nästan att ett lejon ska komma ut ur buskarna eller att Mma Ramotswe - hon med kvin-
nornas detektivbyrå - ska komma gående över kullen.

Om torkan fortsätter kommer björkarna snart att få gula löv vilket är supertrist att se mitt i sommaren. Gula löv hör hösten till.

Så jag säger som dom skånska bönderna en gång lär ha ropat:

Vive la Reine!

Blommor och bröder

2010-06-26T19:33:00.026+02:00

Vackra Mårbacka-pelargon! Inte undra på att Selma älskade sina pelargoner. Mina rosa Mårbackor på balkongen står i stora, stora krukor och blir stora, stora med massor av stora, STORA underbara blomklasar.

Dom vita Mårbackorna i köksfönstret - ett norrfönster dessutom - står i vanliga fönsterbänkskrukor och får långa, gracila blomstänglar med ganska små blomklasar. Men deras ljusa grönska och de vackra, helt kritvita, nästan svävande blommorna gör sig väldigt fint mot oxelns mörka gröna utanför förnstret.

Den rosa Mårbackan skiftar en aning mot aprikos medan hängpelargonen Viva Carolina skiftar mer åt lila. Trots att Carolinorna på min balkong - numera fem stycken - har ganska små krukor blommar de överdådigt.

Hemligheten är flytande gödningen Bio Bact som inte bara tillför näring utan även mikroorganismer i jorden. Kravmärkt är den också. Tomaterna och gurkorna på lotten älskar den. Rekommenderas! Spana efter en svart plastdunk nästa gång på plantskolan.

När potatisen var skördad och balkongen städad, tog bröderna Brothers plats i den ena korgstolen. Bröderna Brothers - även kallade pojkorna Pojkorna - fullkomligt älskar nystädade stolar, sängar och dylikt! Dom visar stor uppskattning över att jag då och då tar mig tid att städa också, inte bara spilla jord överallt.

Trångt blev det i korgstolen när två sexkilos kissar trängdes i samma stol. Men tycker man om varann så gör man det!
Underbara Keso och Kanel!

Massor av blast, massor av blast...

2010-06-26T11:08:00.014+02:00

Potatisblasten växte och växte. Blev en meter, blev till slut en meter och tjugo centimeter. Skulle det finnas någon potatis där under över huvud taget eller var det bara blast jag hade odlat i flera månader?

Nu var det upp till bevis, nu skulle midsommaraftonens sillunch fixas med egenodlad nypotatis. Förväntasfulla som små barn på julafton klippte vi av blasten och jag fick famnen full av grönska.

Sedan började jag dra i stumparna och pyttesmå potatisar dök upp. Skulle det inte bli bättre än så?

Men, hurra, till slut blev det ändå potatis till ett kok för två personer! Wow, sillunchen var räddad!!

Det var ett experiment att odla midsommarpärer i kruka på balkongen. Ett experiment som jag verkligen inte tänker upprepa! Denna kruka med sin enorma mängd blast har varit i vägen, varit hopplös att vattna. Ja, det har helt enkelt varit mycket skrik för lite ull, som kärringen sa som rakade grisen. Nästa år blir det köpepotatis till midsommar och så väntar vi på nypärerna från lotten.

Nu har vi bland annat fyra olika sorters franska delikatess-
potatisar på lotten och dom ska vi njuta av när det är dags. Det är bäst att skynda långsamt.

Helt annat

2010-06-18T20:20:00.016+02:00

Jag skulle kunna skriva om löken som äntligen blivit satt, om pelargonerna som blommar fantastiskt på balkongen. Men jag gör inte det.

Jag skriver inte om min man heller trots att det finns mycket att skriva om hans hälsa och all oro vi haft under denna vår och försommar.

Jag skriver om nåt helt annat. Att jag skriver om nåt helt annat beror på att jag läste en väns blogg häromdan. En vän som är från Chile och som beskrev sitt utanförskap i Sverige. Och plötsligt – efter nästan fyrtifem år i Sverige – kände jag den där känslan igen. Den att inte riktigt veta vem eller vad man är.

Mina tankar vandrar till flaggan med det blå korset mot det bländande vita. Jag ser hela mitt underbara Finland med sina sjöar, vita björkar, stolta furor och vackra städer.

Tänker på min föräldrageneration och deras fäder som kämpade mot stora Sovjet för det lilla landets frihet. Jag tänker på filmen Okänd soldat och hör slutrepliken med galghumorn:
”Sovjetunionen vann, men lilla, sega Finland kom i mål som en god tvåa.”

Och varje 6 december, på självständighetsdagen, tänder jag ett ljus i fönstret, ett ljus som hemma lyser från ett fönster till nästa och nästa och nästa. Här lyser mitt ljus rakt ut i mörkret.

Och jag ser skogar med mosippor. Städer med jugendhus bredvid låga trähuslängor. Torgmadammer som säljer strömming, lingon, potatis från alldeles nära. Och folk som köper en hel liter sockerärter i en papperspåse och äter dom rakt ur ärtskidorna. Jag ser dom tomma ärtskidorna ligga på torgets ojämna gatsten.

Jag ser mig själv som treåring sitta nyvaken i morgonrock i trädgårdssoffan på mormors gård. Ett barn som varenda tant i de två trähuslängorna, som omger gården, tycker mycket, mycket om. En liten, näsvis unge som fortfarande tror att alla människor är goda.

Nu bor någon annan i mormors hus, min fasta punkt i livet så länge. Syrenbersåerna på gården är borta. Dom nya männi-
skorna har gjort om dom två huslängorna, där mormor bodde i femtitvå år, till något nytt och främmande inför mina ögon.

Jag ser mina kompisar och honom, som jag älskar, stå på kajen och vinka till mig där jag står på däcket med tårar i ögonen. Och när båten kommit så långt att jag inte längre ser dom, står jag kvar och ser den vackra vita flaggan med sitt blåa kors fladdra i aktern. Och jag gråter.

Och detta ska upprepas varje gång båten lämnar Åbo hamn, år efter år.

Jag börjar flyga dit istället för att slippa smärtan att lämna hamnen men överraskas av att börja gråta plötsligt och oväntat, ohejdbart när planet gör en gir vid inflygningen så att jag från mitt fönster ser Domkyrkans höga torn. Domkyrkotornet som hälsar mig välkommen hem.

Nu åker jag inte dit längre. Dom gamla är döda, dom levande bor här. Min man har sett allt; mitt dagis, mormors hus, min skola, var vi brukade hänga, mina minnens gator. Men han kan inte känna det jag känner när han ser allt detta.

Mina barn vill inget se. För dom betyder detta ingenting. Dom är svenskar; födda här, hör hemma här.
Det finns inget kvar för mig i Finland. Allt det där finns inne i mig istället. Och ibland väller smärtan upp. Som när jag läste min väns blogg.

Dom kallar det "invandraridentitetskris", dom som tror sig veta vad det handlar om. Men vi invandrare har inget namn på det.

Bara en stark, sorgsen känsla av att ha förlorat något som vi aldrig kan få tillbaka. För det landet vi lämnade för länge sedan finns inte idag, annat än i våra minnen.

Fosterlandet har blivit ett annorlunda land, språket har nya ord som vi inte vet vad dom betyder. Allting springer ifrån oss.

Vi står här mitt i Sverige men samtidigt nån annanstans. Och det värker i hjärtat och är ett sår i själen.

Men kalla det inte identitetskris! Ni som tror att ni vet vad det handlar om. För ni vet - absolut ingenting!

Trifiderna anfaller

2010-06-13T18:55:00.025+02:00

Långsamt, oändligt lånsamt har jag fått ner min potatis på kolonilotten. Min mans sjukdom och oron för honom tog all min tid och ork under en lång tid. Den första potatisen kom inte i jorden förrän den 1 juni. Väl förgrodd som den var så hade dom första bladen kommit upp redan den 9 juni.

Men på balkongen har dom tre potatisar, som jag planterade i en kruka, fullständigt tagit över hela balkongen. Den första krukan blev dom för trång och dom fick flytta till en större.

Jag undrar om jag över huvud taget odlar potatis eller om det bara är blast. En meter hög är blasten nu och den växte rakt in i mina hängpelargoner ovanför. På midsommarafton får vi se om det finns någon nypotatis där nere i krukan.

För att rädda pelargonerna gjorde jag en stor omflyttning på balkongen igår kväll. Inte så långt och inte så mycket, men jösses vad jobbigt, för det är så trångt på balkongen med katternas sittplatser och våra korgstolar (våra och våra, säg det till katterna...) och vårt lilla bord. Dessutom har jag lånat ett bord, som egentligen ska stå ute på gården, för att få plats med alla plantor som ska till lotten. Det tar ytterligare plats på min ynka lilla balkong. Jag vill ha en terrass! Ett stort, inglasat uterum, ett växthus eller varför inte ett orangeri!! - när jag nu ändå fantiserar.

Jag har aldrig märkt det förut men nu när jag haft potatisblommor i näshöjd har jag upptäckt att dom doftar helt underbart - som honung!

Pelargonerna fick äntligen plats för sitt blomsvall. Lavendelsticklingarna nedanför slet monsterkatterna upp och slängde runt på golvet. Så dom fick flytta upp på en hylla på väggen. Sticklingarna alltså, inte katterna även om jag ibland skulle vilja ha monsterkatterna stillasittande på en hylla lite prydligt. Nu är det riktigt rymligt på balkongen - åtminstone en pall rymligare...

Monsterkatternas framfart i lavendeln har jag inte på bild men Keso Kesolino lät sig inte störas av kameran när han den 21 maj tuggade på lökblast. Jag fotade och han mumsade.

Det som blev kvar av löken är nu räddat undan denna konstiga katts begärelser efter stakt smakande plantor.

Håll mitt hjärta...

2010-05-17T16:47:00.003+02:00

Det är time out här på bloggen. Gubben har blivit hjärtopererad, en trippel bypass. Så nu ligger alla trädgårdar för fäfot utom balkongen där jag vattnar och monsterkatterna käkar lökblast och gurkplantor.
Hörs när läget förbättrats på hemmafronten.

Britt-Maries hängande trädgårdar

2010-05-03T11:29:00.013+02:00

Att ha min trädgård på balkongen hängande - ja, därtill är jag nödd och tvungen numera. Det ser monsterkatterna till. Observera att brickorna sitter fast med tvingar i hyllorna. Annars skulle de inte ligga kvar en sekund!

Vår förra katt, den fina, försiktiga damen Emma, rörde aldrig mina växter, inte heller några prydnadssaker. Så här kunde min balkong se ut på hennes tid.

Den här bilden togs dagen innan vi åkte till Paris en vecka och Emma hade kattvakt. Men inte ens i protest över att vi rest bort, rev hon ner nånting.

Det är skillnad mellan folk och fä. Och man kan väl säga att Emma var folk medan monsterkatterna är fä.

I stort sett allting hänger på min balkong, antingen på väggarna eller i amplar. Det enda som kan stå på bord eller pallar är pelargoner. Pelargonblad smakar antagligen inte gottis i kattmun.

Men jag tycker det är rätt snyggt med min hängande trädgård även om det blir en del klättrande för att vattna.

Midsommarpotäterna växer så det knakar

2010-05-03T11:12:00.005+02:00

Mina Early Puritan i storkrukan på balkongen växer fort nu. Det blir nog ett kok till midsommar.

Early Puritan är ju en potatissort som man kan "robba i vaggan" - alltså ta innan den har legat och mognat och den smakar bra ändå.

En liten pärla, en sillsvans och potäterna tillsammans med min älskade man som just nu ligger på sjukhus efter en hjärt-
operation - det är verkligen nånting att se fram emot!

Ibland kan små, små saker göra livet så underbart!

Kannibalkatterna

2010-05-03T11:05:00.003+02:00

Keso och Kanel tuggar i sig mina lavendelsticklingar. Men, kannibaler, att tugga på lavendel gör väl inte en katt till kannibal?

Nä, kanske inte riktigt... Men monsterkatternas mamma heter - ja, just det: Lavendel!

Kattgräs, kattgräs!!!

2010-05-01T19:22:00.009+02:00

Kom på den oskuldfulla vita katten Keso (med lite "nyponsoppa" runt nosen, säger dottern) med att slita upp små späda purjolökar ur root-trainern. Det var bara rötterna och lite jord kvar på bordet och katten stank lök.

- Men det där kan du inte äta, det är lök! sa jag.
- Kattgräs, kattgräs! skrek han och sträckte sig efter mera.

Det var bara att hänga om alla hyllorna där sådderna står och ställa brickan med purjon så han inte når den.

Det värsta är att tomatplantor är giftiga för katter så egentligen borde allt stå högst upp men det går ju inte. Man skulle ha en torkhiss-aktig anordning i taket som man kunde hissa upp och ner.

Faktum är att jag funderat på att köpa en torkhiss och använda den till försådderna. Men det har stannat på funderingsstadiet.

Just nu ser balkongen ut som en sämre variant av Semiramis hängande trädgårdar. Dom var ju ett av världens sju underverk. Det kan jag inte påstå att min balkong är. Där är det bara oerhört trångt.

Men pelargonerna blommar!

Med en schysst tving kan man slå världen med häpnad

2010-04-21T20:23:00.005+02:00

Attans vad kallt det blev på balkongen plötsligt. Nu kan ju inte fänkålsfröna gro. Vad göra med root-trainern som dom ligger i? Ställa i vardagsrumsfönstret? Då drar ju monsterkatten Kanel ner alltihopa.

Hmmm...men funkar det med tving på balkonghyllorna så gör det väl det på fönsterbrädan också.

Japp, med en schysst tving så ska väl odlingen ligga kvar. Kanske... Kanel är både listig och stark.

Horisontalläge

2010-04-21T18:17:00.004+02:00

Det är i armarna på såna här vackra killar en dag, som denna snöblaskdag, ska tillbringas!

Förresten så ser ni att de s k sidoelementen är på sina rätta platser sen en tid tillbaka. Det fjärrfixade sonen från sin dator. Snabbt som attan så jag hann då inte se vad han gjorde. T o m sonsonen Xerxes, som är tio år, är tusen gånger snabbare med datorn än gamla farmor.

Bedrövelse i betongen

2010-04-20T21:10:00.005+02:00

Jag har inte orkat vara ute i Betongen eftersom det har varit så överjävligt med skräp överallt. Allt skräpet har gjort mig helt bedrövad. Nu har Botkyrkabyggen sopat bort en del av det så idag fixade jag till en av våra åtta rabatter, Körsbärsrabatten, klippte rosor och rensade bort vissna blad från perenner.

Sen skulle jag ta itu med Långrabatten. Det enda jag orkade göra där var att plocka fimpar, fimpar, fimpar. Jag hällde ut dom på golvet i porten för att fotografera dom. Folk som gick förbi i porten tyckte det såg äckligt ut. Ja, visst, men varför slänga ut fimparna på det här viset då??

Jämför fimphögen med min gula handske och min vita strumpfot. Hur många liter fimpar kan det tänkas vara?

Självklart sopade jag upp eländet och slängde allt i soporna.

Nu återstår själva växtrensningen i den rabatten. Sen är det bara sju rabatter fulla med skräp kvar. Plus allt det som hör till trädgårdsarbete.

Tur att jag har kolonilotten där bara sorkar och harar har härjat. Inga fimpar eller annat skräp.

Men jag börjar undra hur jag ska hinna med allt...

Än har jag inte satt min sista potatis

2010-04-20T13:02:00.005+02:00

Nej, tvärtom! Jag har satt min första potatis för i år. Två Early Puritan med fina groddar ner i denna, kanske en aning för lilla, svarta kruka.

Förhoppningen är att få egna nypärer till midsommar. Man lever ju på hoppet, som bekant.

Kall snabbvisit på lotten

2010-04-17T19:36:00.010+02:00

Var med sorkskrämmor till lotten idag. En stor "geting" som snurrar runt med en propeller och därmed skickar vibrationer ner i marken där den är förankrad med sin pinne. Och två tomma glasflaskor som är nedgrävda så bara halsen sticker upp. Vinden viner i flaskorna och ska då bilda vibrationer som ska skrämma bort sorkar. Nåja, den som ser får lever...

Det var förfärligt kallt på kolonin men det fanns dom som hade börjat med vårbruket. Några trotsade kylan och satt och fikade till och med. Termometern hemma visade på +11 grader och jag trodde inte på den innan jag dubbelkollat. Så kallt tyckte jag att det var. Nu vill jag ha värme och slut på blåsten!

Själv tog jag med mig min back med lavendelsticklingar hem istället för att i värme och utan blåst i köket plantera dom, som fått rötter, i en vid kruka.

Den fick jag gömma bakom ett gäng pelargoner på balkongen så inte Kanel rotar upp alltihopa. Den killen har kli i fingrarna! Snacka om att pillra på allt!

Omskolning, lite jobbigt men nödvändigt

2010-04-17T17:27:00.024+02:00

Ingen vill veta var man köpt sin nya tröja, som bekant. Men nu får ni veta var jag köpt mitt nya, flotta trädgårdsförkläde av märket Garden Girl med tusen fickor på. Jag köpte det på Trädgårdsmässan.

Tyckte att jag inte hade råd med Garden Girl-jobbarbrallor. Men ångrar den snålheten redan. Tog inte ett förkläde med rosen-
mönster för jag trodde att alla på kolonin skulle garva läppen av sig åt sådan flärd. Men, men det blir bergis ett par brallor med rosor på innan nån vet ordet av...

Men nu var det alltså plantomskolning jag skulle skriva om. Det var dags att vittja en av root-trainersarna (vilken böjning av ordet!!). Den med tomater och gurkor i.

Rötterna var verkligen långa och fina. Och om jag inte varit dumsnål, utan gallrat så det bara fanns en planta i varje fack, så hade det varit lätt som en plätt att plantera om dom. Nu hade jag upp till tre plantor i varje fack och det var en grann-
laga uppgift att sära på deras ihopväxta rötter. Men det gick!

Inte en planta har dött. Första natten fick dom bo inomhus, högst upp ovanpå bokhyllan så inte monsterkatten Kanel skulle tugga i sig dom. Sen blev det flera hyllor, brickor och tvingar på balkongen.

Nu har det blivit så pass soligt också (fast inte just idag) att det blir väldigt varmt på balkongen när morgonsolen ligger på. Därför har ett av kattgallren åkt upp så att vi kan vädra. På gallret har jag satt upp spetsduk av plast som skugga med hjälp av klädnypor. Det är lite Kajsa Warg i mig; man tager vad man haver...

Av dom väldigt sakta groende paprikorna från Impecta har Kanel i ett obevakat ögonblick lyckats tugga i sig hälften. Men dom fröna, som jag petade ur en vanlig paprika i köket, har grott snabbt som attan.

I den tömda root-trainern sådde jag fänkål. Heidi hade så fina förra sommaren så jag blev inspirerad.

Trädgårdsvånda

2010-04-14T16:26:00.006+02:00

Flyttade vår magnolia Leonard Messel från gräsmattan till en mer vindskyddad plats i Långrabatten intill husväggen idag. Förra året lyckades den stackarn producera en enda blomma. Nu har den två knoppar så blomfägringen lär utebli i år också.

Men jag blir så deprimerad när jag kommer ut och ser allt skräp överallt i rabatterna och i stort sett över hela gården!

Det är första våren som det känns helt oöverstigligt att göra nånting alls åt Betongen, Trädgård20. Jag får panik och känner bara att jag vill inte bo så här, jag vill inte bo i ett getto, jag vill inte ha grannar som skitar ner och väsnas.

Jag vill ha en alldeles egen trädgård där ingen annan ställer till det. Ge mig en lottovinst, snälla!

Första spadtaget på kolonin för i år

2010-04-14T16:21:00.002+02:00

Jag har en gammal buxbom, som stått på balkongen i flera år och som blev för stor för att stå där. Den fick flytta till trädgårn för några år sen. Där har den bara farit illa. Så idag fick den flytta till lotten.
Men, fy fan, vad sorkarna har levt om på kolonin under vintern! Det är hål och gångar precis överallt. Nu gäller det att hitta nåt miljövänligt sätt att bekämpa dom rackarna. Google, here I come!

Mässfredag, trist lördag

2010-04-10T19:56:00.018+02:00

Var på Trädgårdsmässan i Älvsjö igår. Fem timmar, supermycket folk, halvtimmeslång kö till Bankomaten, inga sittplatser när man äntligen hade fått sin mat efter en lång kö där också; hittade till slut två stolar och fick i oss våra mackor. Fikabordet på bilden hade ju varit perfekt att slå sig ner vid men det var bara skådebröd.

Men jag gjorde några fynd i alla fall. Köpte två par helt under-
bara trädgårdshandskar, tunna, fina, Ejendals nya modell med Dala-mönster på handryggen.

Men det är inte mönstret som är det viktiga för mig. Det är att dom är så tunna. Jag gillar inte att ha handskar på mig när jag jobbar. Tappar fingertoppskänslan då men så här tunna och smidiga är toppen. Och vilket toppenpris: 49 kr paret!

Jag köpte också en humleholk. Eller rättare sagt - jag ställde mig i humlekön. Redan andra mässdagen var nämligen humleholkarna slutsålda! Många humlebon blir det i år!!

Nån av dom här små brickorna köpte jag INTE! Jösses, en vitmålad plankbit med två handtag och lite text - för 325 pix! Nä, nä... En sån slänger jag ihop själv på en kafferast!

Jag köpte inte den helt underbara japanska sekatören för 595 kronor heller - vilket jag nu ångrar. Den hade ju varit suverän för mina onda fibrohänder.

Idag är det skitväder och jag har inte orkat göra ett dugg. Blommande magnolior och sol hade ju varit toppen ute idag. Men vår magnolia ser ut som död och pina och måste flyttas till en bättre plats. Men idag orkade jag inte gräva - inte ens gå ut och titta var den skulle få bo sen. Det löser sig, som skit i vatten...

Det är en magnolia på bilden fast den ser ut som ett näsduksträd. Men tänk själv att bli stressad att blomma just nu, uppgrävd och utplacerad i en mässhall. Då ser man nog lite vissen ut dag två. Undrar hur den ser ut i morgon - sista mässdagen.

Datorn vill inte som jag så sidoelementen i den här bloggen ser ut som dom gör fortfarande. Beror tydligen på för litet RAM-minne, enligt sonen. Asså, datorn har Alzheimers!

Time out

2010-04-06T15:21:00.002+02:00

Just nu har jag så mycket tekniska problem med bloggen så jag tar time out. Orkar inte harva med ett blogg-program som behagar ta 15 minuter på sig för ett par radmatningar och där jag inte ens kan få bloggarkivet på plats.

Jag vet inte heller om bloggarkivet funkar. Men om du scrollar ända ner till botten av sidan så finns arkivet där. Om den nu funkar, vill säga....

Jag går ut och letar efter blåsippor istället.

Fjösiga paprikaplantor

2010-04-05T16:57:00.005+02:00

Idag tröttnade jag på dom här otroligt fjösiga paprikaplantorna som jag duttat med i egen kuvös. Jag robbade fröna ur en röd paprika i kylen och sådde dom i en likadan tomatask-kuvös. Jag kan ge mig den på att dom kommer upp med en väldig fart och blir stora som attan. Tävling pågår för jag sparde fjösplantorna också. Den som ser får lever!

Kan det tänkas bli blomkål av dessa plantor? Den som ser...osv.

Rationell rensning

2010-04-05T16:25:00.012+02:00

Kantrabatten på baksidan är den rabatt i Betongen som är mest lättrensad. Man står i bekväm arbetsbänkshöjd och jobbar. Igår stod jag och beskar buskar, klippte bort vissna perenner, och rev undan fjolårslöv - och cigarrettfimpar och annat "kul" som grannarna försett mig med.

Jag tog händerna fulla och slängde allting bakåt neråt för uppsopning efteråt. Jag fantiserade att det skulle finnas en ränna där jag stod och att jag skulle åka på en liten fotplatta ovanpå rännan och allt jag kastade skulle ramla ner i rännan. Och när jag var klar skulle rännan stängas.

Där under skulle det finnas en gigantisk kompostmaskin där allt det slängda skulle förvandlas till underbar mylla som man skulle kunna ta ut genom en lucka nånstans på lämplig arbetshöjd.

Men så vad det ju inte. Det var mer som att jag stod i en fiskfabrik och slängde renset på golvet och sen skulle jag själv få lov att sopa upp det. Och det fick jag ju.

Bara det att vid det laget var jag astrött och supergrinig på allt skräp som kastats ut ur detta hus under denna vinter. Det märkliga är att alla grannar jag träffar förfasar sig över hur hemskt det ser ut runt huset och ändå kommer allt skräp bevisligen från just det här huset. Ingen kastar nåt och alla är upprörda. Hur hänger det ihop? Är vi utsatta för en komplott av illvilliga aliens?

Hur som helst, alltihopa skulle sopas ihop och min man hjälpte mig för vi resonerade som så att "idag blåser det inte och i morgon ska det bli kallt och regna". Och jag befriade tujorna från sina döfula skuggväv. Tänkte att regnet skulle göra dom gott.

Jo, pytt, regn! Snö - ca fem centimeter! Jag höll på att smälla av när jag tittade ut genom fönstret i morse. Nu på eftermiddan har snön åtminstone försvunnit från trädgrenarna men det ligger en del nysnö kvar på marken.

Att vakna till detta!

2010-04-05T12:19:00.004+02:00

Jag saknar ord! Nä, förresten - jag har två: FY FAN!

Nåja, ryska maffian har i alla fall inte snott vattentornet!

Första besöket på kolonin för i år

2010-04-03T19:04:00.018+02:00

Den 24 februari var Sylvia till kolonin och fotograferade. Precis till höger om grinden ligger min lott med komposterna nerbäd-
dade i snön och kaprifolspaljén uppstickande. Den bilden har jag närstuderat i förstoring för att kunna se hur högt snön låg mot grinden.

Idag var jag till kolonin på första besöket för i år. Stigen genom skogen var helt snöfri och det doftade svagt av tallbarr i sol-
skenet. Bara att sätta fötterna på denna härliga, välbekanta stig fyllde mig med glädje. När jag sen öppnade grinden till kolonin och tittade mig omkring, brast jag ut i ett glädje-
rop: "Hej, kolonin, härligt att se dig igen!"

Det ligger mycket snö kvar fortfarande men man kan se konturerna av min lott. Längst till vänster på bilden ser man mina svartvinbärsbuskar sticka upp. Där ungefär går gränsen till nästa lott.

Eftersom snöytan legat så högt och det varit ordentligt med skare så har hararna kunnat härja fritt på kolonin. Jag såg ett träd som var rejält ringbarkat. Att det är harar som gjort det vet jag därför att vi har viltstängsel som rådjuren inte kan ta sig igenom men maskorna är tydligen för stora för att hålla hararna ute.
Dom rackarna har suttit i min kompost (jag har bevis - dom har bajsat i komposten!) och käkat ner min kaprifol och klematis, som klättrar på spaljén, riktigt ordentligt. Nåja, det har varit en tuff vinter för dom. Och dom har inte käkat upp mina vinbärs-
buskar.

Jag hade utrustat mig med tumstock för att eventuellt kunna mäta hur djup snön hade varit. Och vid grinden var det faktiskt barmark så jag kunde mäta. Det var 84 cm fram till den ögle-
raden dit snön gick på Sylvias bild!
Det är mer än halva min längd, 160 cm. Och mäter man 84 cm från golvet uppåt på mina icke modellånga ben så hamnar man i ljumsken på mig.
Att det inte är mycket att yvas över inför en Norrbottning, som är van vid flera meter snö, vet jag men här i Mälardalen har det inte varit så mycket snö på 23 år!

Men snart, snart kan jag sätta spaden i jorden på kolonin!

Glad Påsk!

2010-04-02T19:32:00.007+02:00

Nu har vi käkat påskmat, lax, sill, ägg och annat gott. Och så nyttigt sen! Både laxen, sillen och äggen innehåller en massa proteinas. Och laxen och sillen innehåller massor med omega-oljor. Rena hälsokosten!

Och monsterkatterna har ätit lax med grönsaker - om man nu vill se primulorna som grönsaker och det vill dom! Påskliljor kan vi inte ha för dom är giftiga för katter och Kanel och Keso äter det mesta i blomväg, speciellt om det är något som är nytt för dom.

Och till efterrätt har jag ätit memma. Skitgott! höll jag på att säga. Min man tycker att det är äckligt och ser ut som - ja, skit. Ska han säga som är österrikare och äter med god aptit allehanda knödel!

Men jag, som har fyllt 35 så många gånger, har hört mamma berätta med stor munterhet om hur USAs president Harry S Truman var på besök i Finland för att med egna ögon se om Marschall-hjälpen efter kriget hade kommit till nytta.

Nu hampade det sig så, enligt skrönan som berättades, att Truman kom till Finland vid påsktid och såg finnarna äta memma. Då konstaterade han att det verkligen var eländigt i Finland eftersom dom arma finnarna åt sin mat två gånger...

Fru Tokas känsla för blåst

2010-04-02T17:48:00.012+02:00

Här i Betongen blåser det. Jämt! Skulle tro att man ofrivilligt byggde in blåst i miljonprogrammet genom att placera husen så att det uppstår en hel del intressanta men obehagliga skors-
stenseffekter. Nu ligger ju dessutom vår Betong högt uppe på ett berg så det skulle antagligen blåsa även utan dessa effekter.
Nu ska jag tala om vad jag tycker om blåst. Om blåst tycker jag inte! Närmare bestämt avskyr jag blåst. Det viner i öronen, ögonen tåras så jag ser ingenting utan att hela tiden blinka bort tårarna, snoret rinner, det sliter i kläderna och i håret. Jag blir nervös av blåst. Det känns som att jag tappar kontrollen, att nån stör min frid. Jag blir först irriterad, sen blir jag ännu mer irriterad och till slut blir jag fullständigt vansinnig. Det händer rätt ofta att jag är tvungen att gå in och sätta mig i porten en stund för att slippa blåsten.

Det är en enorm känsla av befrielse när ytterdörren går igen och det ständiga oljudet av blåstens vinande slutar. Det känns som en tyngd har lyfts från mina axlar.

På Kolonin blåser det ytterst sällan och när det gör det så är det för det mesta angenämt eftersom det är så pass lite och en varm dag är det svalkande. Där Kolonin ligger har det tidigare varit en kohage för Hamra Gårds (Alfa Lavals mönsterjordbruk) kossor. Kohagen, nuvarande Kolonin, ligger i en mycket vacker skogsglänta och oftast är det väldigt tyst och stilla där. Man hör bara fågelsång och asplöv som prasslar stilla. Och på håll hör man pendeltågen komma och gå vid Tumba station.

Sylvia har varit och fotograferat snösmältningen på Kolonin och nu börjar det arta sig där. I morgon ska jag ta mig en tur dit. Idag har jag klippt buskar och rensat bort gammalt och visset här i Betongen. Men det finns hur mycket som helst kvar att klippa och rensa.

Här hemma har vi kunnat plocka bort extralamporna till frösådderna i köket. Skönt att få ordning i kökshyllan med kokböckerna och en del av min samling gammalt Arabia-porslin!
Och äntligen åkte Vattenfalls kassako - elementet på den inglasade balkongen som får hjälpa till att hålla temperaturen över 0 grader - upp på vinden för den här gången. Den här vintern har elräkningen varit gigantisk!

Död och pina

2010-03-31T20:26:00.013+02:00

Den största och finaste gurkplantan har dött. Där ligger han raklång och eländig. Den har - som den berömda papegojan - ceased to be, it´s a late plant, it is no more, this plant is DEAD!

"Tror man att man är störst och bäst så går det så där, minsann!" sa förnumstigt Keso, den vita av mina monsterkatter. Ni skulle tro att jag är galen om jag talade om hur Keso framför sina åsikter. Därför talar jag inte om det.

Men den katten har ofta väldigt bestämda åsikter om allt möjligt och dom framför han med massor av spydighet och med stor emfas.
Den har jag nog fått för mina synder. Till råga på allt så är han pappas kisse! Och min man som inte ens ville ha en ny katt när vår älskade Emma dog. Och så köpte jag monsterkatterna på Stockholms Katthem (http://www.katthemmet.nu/), visserligen med en motvillig karl i släptåg. Och kattfan kröp upp i hans knä (dom var kissebäbisar då) och en enda blick från honom fällde karln som en fura.

I början var Keso totalkär i mig men eftersom gubben är så blödig så är det jag som får göra allt obehagligt, som att trycka in honom i transportburen när det är dags att åka till veterinären. Så nu har Keso lierat sig helt med pappa! Så kan det gå!

Men för att återgå till plantorna så hoppas jag nu att dom kinkiga rackarna inte dör en efter en. Det ska ju inte vara för lite vatten och inte för mycket vatten, solen får inte vara för stark men det måste vara mycket ljus, temperaturen får inte vara för hög men inte för låg heller. Snacka om kuvösungar! Tacka vet jag att kunna så direkt på friland, släng ut fröna bara och vattna lite, vänta ett tag och så kommer det upp en himlans massa plantor. Det är mina takter, det!

I dimma höljd

2010-03-31T19:06:00.016+02:00

Jag fyller år idag - typ 35 för femtielfte gången - och dagen till ära har den ryska maffian snott vårt vackra vattentorn. Ja, vi brukar alltså säga så när dimman är så tjock att vattentornet, som syns i stort sett över hela Storvreten, är så totalt inhöljt i dimman att det inte syns alls.

Och vad har nu det med ett skrivbord att göra? Jo, jag försökte fylla tristessen genom att läsa Allt i Hemmet för ut i dimman orkade jag inte gå. Sida efter sida med perfekta hem, inte ett dammkorn nånstans, matchande kuddar och plädar i perfekta rader i sofforna, inga pennor i fel färg på skrivbordet, snygga små stilleben av vackra ting (som måste vara tidningarnas just nu mest använda uttryck för små pryttlar).

Och i vart och vartannat hem finns det en eller flera katter som gör sig såå fint på bild! Jag förstår ju att bilderna i tidningen är stylade inför fotograferingen men Jesus Christ så deprimerande det var att bläddra i tidningen när man ser här hemma hur katthåren yr, mattorna ligger ihopkasade efter ett race trots att jag nyss drog dom på plats, dammet ligger tjockt trots städning i förrgår, dom vackra tingen sitter fast på sina platser med häftmassa så dom inte åker i golvet. Är det bara mina katter som är monster?

Och så alla dessa människor som bor i dessa perfekta hem! Dom arrangerar om sina små stilleben efter årstid och humör! Mina sitter där dom sitter med sin häftmassa om nu inte katterna lyckas arrangera om stillebenen efter sitt humör.

Det här är enda stället där pryttlarna, nej, jag menar förstås dom vackra tingen, får stå ifred. Det är mormors och morfars jugendskrivbord som inte ens används som skrivbord. Men den vackra hyllan kan man bara inte gömma bakom en datorskärm ståendes där. Men det finns massor med förvaring i skåpen och lådorna i det. Dom innehåller våra arkiv.
Tam tam tam taaa, X-files....? Nä, bara vanliga trista papper som räkningar och annat.

Så det står där i hallen som ett monument över gamla minnen. Vid det har jag suttit hos mormor och läst romaner, ve och fasa!!, som jag hade liggande över en läxbok så jag kunde skifta böckernas plats snabbt som ögat om mormor var i faggorna. Läste romaner gjorde man bara inte hos mormor! Både mamma och morfar brukade gå upp på vinden för att ägna sig åt såna synder.

Ovanför hänger lampetterna i mässing som morfar själv har gjutit och en oljemålning från mormor och morfar med Åbos sista bevarade väderkvarn. Tavlan är målad 1957 men väderkvarnen står där än.

Det händer faktiskt att jag nån gång per år ser att nån av pryttlarna skulle stå bättre på ett annat ställe, lite, lite till höger istället för i mitten så där... och arrangerar om mina vackra ting.

När jag stod och lagade middag föll jag i drömmar om att bo i ett stort, vitt hus med en Alva - som hos Madicken - som tar hand om allt det stökiga medan frun i huset kan dra sig tillbaka till sovgemaget med sina franska nerver eller sin migrän med en sval, lagom fuktad linnehandduk över pannan. Och jag som inte ens har den minsta lilla pigkammare, där jag skulle kunna inhysa en piga! Inte ens en pytteliten klädkammare...

Men jag bor ju i ett väldigt stort vitt hus! Och jag älskar faktiskt mina monsterkatter!

Smågroddar och blåfingrar

2010-03-30T09:17:00.012+02:00

Det är många som mejlat och sagt att ni gillar min blogg. Skitkul att ni läser mina funderingar om Betongen & Broccolin - och dessutom gillar det ni läser!
Några har undrat varför jag inte skrivit på flera dar. Min dator har varit väldigt slö och trött och av det har jag blivit väldigt sur och grinig och fått fullständigt datorraseri. Har inte velat röra mackapären! Men nu är jag här igen.

Paprikafröna, som aldrig ville gro, och därför fick flytta från root-trainern till en egen kuvös den 23 mars har äntligen grott! Dom var ena riktiga primadonnor som krävde eget boende. Vad månde bliva av dessa paprikor när de får flytta till kolonin? Där ligger snön tjock fortfarande. Sylvia har varit och fotograferat, bilderna finns på http://storvretenskoloni.blogspot.com/.

Här i Betongen är den mesta snön borta och jag har börjat vårarbetet, för när snön väl försvinner från kolonin också ska allt hända samtidigt. Jag passade på att klippa bort hargnagda kvistar på oxbärsbuskarna på berget på baksidan och rensa skräp som slängts ut under vintern.
Oxbär är vansinnigt sega... Så jag tog i med båda händerna med sekatören, bet ihop tänderna, tänkte på Finska Vinterkriget och fienden och snäpp gick den tjocka, sega grenen av. Och i samma sekund slog ena sekatörskänkeln tillbaka med en väldans fjong på mitt vänstra långfinger. Det gjorde så satans ont och fingret blev blått på en gång. Men eftersom det var långfingret så svor jag en harang på finska och gjorde en obscen gest mot "fienden".

Idag är det grått och kallt och även om arbetet utanför kallar så har jag ingen lust. Jag har dessutom nackspärr. Så jag tror att jag gör som grannarna - jag skiter i Trädgård20!
Nu har solen kikat fram men min nackspärr gör fortfarande för ont. Nån ursäkt måste man ju ha när latmasken bits...

Marsianernas anfall

2010-03-25T19:36:00.007+01:00

Halv fem i morse - denna okristliga tid på dygnet - vaknade vi av ett kraftigt surr. Det var ingen väckarklocka, det var ingen granne som väsnades - det var en marsian!
Mitt i sängen stod Keso och surrade det högsta han kunde. Denna tokiga, fullständigt kastrerade katt hade upptäckt att det är MARS - katternas månad. Eftersom han trots allt är kastrerad skrek han inte efter brudar utan han ville gosa med oss. Han var så kär i oss så han visste inte till sig.
När han fått både gos och frukost drog han med sig brorsan Kanel på ett race som heter duga. Över stock och sten - mig och gubben - for dom. Ut genom vädringsfönstret i sovrummet till balkongen, in därifrån genom kattluckan i balkongdörren, slirandes över parketten i vardagsrummet och laminatgolvet i hallen - och så över stock och sten och ut genom fönstret igen. Marsianerna - eller ska jag kanske säga marsipanerna - sprang rundgång för glatta livet klockan fem på morgonen och lät som två galopphästar.
Jag väntade bara på att grannen under oss skulle komma och ringa på och säga till att vi inte ska låta barnen leka så högljutt så tidigt. Vad skulle vi göra då? Dom här barnen går det ju inte att resonera med...
Vi kunde inte somna om men när vi satt glosögda i köket med vårt morgonfika sov marsipanerna så nöjda i fåtöljen i vardagsrummet.

Pelargonförökning

2010-03-25T19:07:00.007+01:00

Huru föröka sig pelargonerna? Jo, som daggmaskarne - medelst delning. Men dom behöver hjälp med det. Så här går det till: man fyller år och får i present av Fruarna Frost en fantastisk hängpelargon vid namn Viva Carolina från Rockdala - pelargonförsäljarnas Konung. Denna Viva Carolina blommar helt otroligt med enorma rosa blombollar och skräpar inte alls.
Hon växer upp till en ståtlig moderplanta och ynglar av sig till två krukor med sticklingar förra sommaren. Rätt ner i krukan sätts sticklingarna i lagom mängd och på lagom avstånd. Sticklingarna står och stampar länge men plötsligt växer dom sig väldigt stora och blommar som galningar, dom också. God hjälp har dom fått av att få Bio-Bact (ekologiskt!) vid varje vattning.
När våren nu - åtminstone enligt mig - hade kommit den 10 mars så fick både mamma Carolina och båda döttrarna Carolina donera delar av sig till mina amplar. Och redan nu ser jag att dom nya sticklingarna har tagit sig. Och mamma Carolina och båda döttrarna är fulla med blomknoppar. Det ska bli spännande att se när den tredje generationen av Viva Carolina börjar blomma. Som jag brukar säga, den som ser får lever!
Trädgårdshatten på bild två är skitsnygg och fullständigt värdelös som trädgårdshatt eftersom den bara blåser iväg från huvet. Därför har jag spikat upp den på väggen androm till varnagel! Nä, men som prydnad.

Gallringsfasa och blommor

2010-03-25T18:42:00.010+01:00

Hur gallrar man detta ormbo? Jo, med pillriga fingrar och en stor dos svordomar. Det luktar lök och dom utgallrade små trådarna smakar jättegott. Det är nämligen purjolök och gul lök som bildat ormboet. Förra våren köpte jag sättlök och det blev bara skit av det. Eller mycket skrik för lite ull, som kärringen sa som rakade grisen.
När jag plöjde Impectas frökatalog i år så såg jag frön för både gul lök och rödlök. Mot Sherwood-skogen! skrek jag då. Nä, nu ljuger pigan. Det ska testas, tänkte jag. Ja, dom har ju i alla fall grott och enligt katalogen lär det ska bli lökar av det. Sorten heter Bedfordshire Champion, är kulturarv - bara det! - från 1885 med stora, runda, gyllengula lökar med utmärkta lagringsegenskaper. Den som ser får lever!
När gubben såg de långa groddarna med plupparna längst upp så utbrast han: "Kolla, kan det där vara blommor redan?" Malligt odlingskunnig sa jag då överlägset att: "Det, min kära, är fröna som har följt med groddarna upp ur jorden." Kul att tryffla till sin käresta! Åtminstone med så triviala ting som frön.

Root-trainer

2010-03-25T17:49:00.010+01:00

Jag köpte två sk root-trainers för mina frösådder. Dom består av en ram och åtta stycken "böcker" med fyra fack i varje som knäpps ihop och sätts in i ramen. Inuti är dom ganska djupa facken räfflade så att rötterna ska söka sig rakt ner. På så vis slipper man rotsnurror. När man ser att det sticker ut rötter under facken ska man flytta böckerna högre upp. Då torkar dom delarna av rötterna, som sticker ut, och plantan börjar produ-
cera sidorötter. På så sätt får man plantor med kraftiga rötter. När jag nyss gallrade såg jag att rötterna verkligen blir långa och raka.
När det är dags att omskola plantorna till större krukor så öppnar man bara boken och tar ut hela rotklumpen.
Ett tips bara - när du sår olika frön så gör det "bokvis" och inte på långs som jag gjorde. Olika frön gror och växer olika fort och det är rätt så mycket behändigare att kunna öppna en bok med lika långt komna plantor.
Lägg särskilt märke till den röda tvingen. Den sitter där för att hålla brickan kvar på hyllan när monsterkatterna blir för nyfikna och närgångna.

Liten piga

2010-03-24T14:01:00.019+01:00

Passade på att rensa och klippa i buskarna på Baksidan (en del av Betongen) idag. Nu när det fortfarande ligger en massa snö kvar i Broccolin så är det bra att göra så mycket som möjligt här i Betongen där snön försvunnit betydligt fortare. Vårt hus ligger väldigt högt upp och solen kommer åt bra. Dessutom blåser det otroligt mycket här. Det sistnämnda är oftast inte speciellt kul men det berättar jag om en annan gång.
På vissa ställen ligger det ändå rätt mycket snö. Min jätte-
vackra, lilla japanska azalea var helt begraven och jag krafsade bort den hårda snön från hennes grenar. Då såg jag en liten nyckelpiga. Fort som en pil in och hämta kameran. Sen plockade jag ytterst försiktigt upp nyckelpigan i min hand. Den hamnade på rygg och såg helt död ut. Där stod jag och kände mig skitlöjlig som sprungit in och hämtat kameran bara för att jag hittat ett dött nyckelpigeskal. Det fattar väl vem som helst att det inte finns några nyckelpigor som sitter i snön nu!
Medan jag stod där och funderade sträcktes plötsligt ett smalt ben försiktigt upp från nyckelpigeskalet, sen ett till och ett till. Dom rörde sig i ultrarapid i luften och det hela liknade nån sorts indisk, långsam tempeldans.
Yes! Nyckelpigan levde! Varligt, varligt fick han en flygtransport inuti min hand till Södergavel till de blommande krokusarna där. Rätt ner i pistillerna hamnade han och där satt han så ivrigt ätandes pollen - eller om han bara var blyg - så någon bild på lilla ansiktet blev det inte. Men en levande nyckelpigerumpa är inte fy skam det heller!

P.S. Gubben frågade mig hur jag kunde veta att nyckelpigan var en han och om inte pigor brukar vara hon. Den här nyckelpigan var en artig rackare, som efter att ha kvicknat till, presenterade sig och sa: "Hej, jag heter Hugo, kan du föra mig till vederkvick-
ande blomsterängar?" Och det kunde jag ju - till Södergavels blommande krokusar.

Ny kuvös

2010-03-23T11:59:00.008+01:00

Mina paprikafrön, som jag sådde i en root-trainer den 7 mars har fortfarande inte behagat gro. Så idag fixade jag en ny, helt egen kuvös åt dom. Försiktigt, försiktigt petade jag med en tesked upp det allra översta lagret såjord där paprikafröna låg och la det på ett fat. Några frön såg ut att ha fått en pytte-grodd. Troligen hade jag lagt för mycket jord ovanpå dom vid första sådden.
Nu gjorde jag en kuvös som jag såg Gunnel Carlsson (hon med Gröna Rum på TV) göra häromkvällen i Go´kväll. Man tager en tom plastask som man köpt körsbärstomater i, lägger vanlig gödslad blomjord i nästan hela och därefter ett lager såjord överst. Sen i med fröna och på med lite såjord. Och så knäpper man igen locket och ställer kuvösen i ett soligt fönster. Även om det är rätt svårt att hitta ett soligt fönster just idag. Varannan-dags-väder är det!
Vitsen med att lägga gödslad blomjord längre ner i asken är att när fröna väl grott och rötterna tagit sig igenom lagret av såjord så vill plantorna gärna ha mera gödsel. Och, si, där ligger det färdigt och väntar! Det är ju lite knepigt att gödselvattna små, små plantor. Det kan bli för mycket av det goda. Och vilken fin återanvändning av tomatasken! Asken har små hål i både botten och i locket så det är både dränerat och luftat, fiffigt eller hur? Tänk att man inte kan komma på sånt där själv.

Palttillverkning

2010-03-22T21:40:00.009+01:00

Till lunch bjöds vi idag på palttillverkning live. Två av våra kengursar sprang som vildar över gårdsplan tills dom började tillverka paltar - harpaltar! Tyvärr har jag inga bildbevis på detta intima umgänge i Betongen mitt på blanka dan. Kengursar gör det snabbt. Kn--lar som kaniner! Ännu ett vårtecken, hurraaa!!
Var och kollade hur det ser ut i Broccolin (kolonin). Snön ligger tjock men har sjunkit något. Så pass att grinden har gått att öppna. Någon har varit inne och tagit sig en närmare titt på sin lott. Inte mycket att se. Men även där har hararna varit framme, trots viltstängslet. Trodde inte att dom stora bamsarna kan ta sig igenom öglorna i stängslet men dom kanske är lika duktiga som katter på att ta sig igenom små hål. Undrar hur hårt dom har gått åt buskar och fruktträd där inne. Här i Betongen har dom gnagt mycket på oxbärsbuskarna.

Lappvantar

2010-03-21T12:49:00.008+01:00

Idag kom den där "takatalvi" då. Det snöar lappvantar. Men det är lik förbannat vår! För det har jag bestämt! Och förresten så blommar hasselbuskarna i Storvretsbacken! Svidiga ögon och däbbt däsa blir det men so what, det är ju vår!
Idag kom det en hel flock sidensvansar till vårt fågelmatnings-
träd. Vi har över huvud taget haft besök av väldigt många vackra fåglar under den här vintern; gråsiska, grönsiska och steglits t ex. Tyvärr har jag inte tillräckligt kraftfullt zoom på min kamera för att fotografera fåglarna.
Hade tänkt mig till Broccolin (kolonin) för att kolla snösmältningen där idag men det blir en bok och lite praliner i favoritfåtöljen istället, kanske med en varm, surrande katt i knäet också.

Nu är det VÅÅÅR!

2010-03-20T17:16:00.014+01:00

"Here comes the sun, here comes the sun,
and I say it's all right.
Little darling, it's been a long cold lonely winter
Little darling, it feels like years since it's been here
Here comes the sun, here comes the sun
and I say it's all right
Sun, sun, sun, here it comes... "
Så sjöng Beatles på Abbey Road LPn 1969. Eller rättare sagt George Harrison - min "egen" Beatle. Och så sjunger jag idag. Igår gnällde jag över att det inte fanns tussilagon. Idag upptäckte jag att krokusen blommar på Södergavel. (Vi har döpt alla våra rabatter i Betongen till nånting för att kunna skilja på dom.) Så nu är det jäklar i mig vår! Sen får det blir hur mycket "bakom-vinter" - eller "takatalvi" som det heter på finska - som det vill. Det är vår i alla fall!
Otroligt hur fort den enorma mängden snö har försvunnit. Sol, underbara sol, finns det nåt bättre? Den nedåtgående solen färgar våra vita betongfasader i ljuvaste rosa, precis som Taj Mahal. Och i den blå timmen sjunger koltrasten så hjärtat nästan brister.
Vi har lekt trädkramare idag och klätt tujorna i Långrabatten med skuggväv. Så nu står dom där i säck och aska och väntar på att tjälen ska släppa. Att krama en tuja luktar gott! Det luktar cypress. Men det är ett helvete att linda skuggväv runt stora tujor när det blåser som det plägar här uppe i vår Betong.

Tyvärr - inga tussilagon till födelsedagen

2010-03-19T19:45:00.011+01:00

Gubben min fyller år idag. Grattis! Och tack för att du stått ut med mig i glädje och tårar - mest tårar (mina) - i över 22 år. Älskar dig! Du är det bästa som hänt mig!
Han får ofta tussilago som födelsedagsblommor men i år fick han nöja sig med rosor. Man kan ju tycka att rosor är det finaste som finns men så här års finns det inget finare än tussilago! En endaste tussilago slår tusen rosor. Men i år lär vi få vänta ett bra tag till innan de små gula solarna syns i dikeskanterna.
Men det har varit 7,5 grader varmt idag och ett stilla regn. Snön smälter i en otroligt snabb takt. Skönt! Men, fy, så mycket skit det kommer fram. Grannarna har tydligen inbillat sig att det tjocka snötäcket slukar allt man slänger ifrån sig för evigheters evigheter. Dom har nog inte hört att "det som göms i snö, kommer upp till tö". Nån har t o m fått ett anfall och kastat ut flera skor från sin balkong. Men bara en sko av varje sort. En hämnd på exet kanske? Det blir till att få ihop ett gäng till en gårdsstädning sen när all snön är borta. Det brukar bara vara väldigt få som känner sig manade...Det är aldrig just jag som har skitat ner.

Räddarna i vinternöden

2010-03-16T19:24:00.015+01:00

Tulpanerna dyker upp i affärerna när man städat ut julen och fått för sig att nu jäklar är det vår. Fast det mest liknar Ice Age 16 ute med typ 32 meter snö och kallt som i Sibirien. Då är det så ljuvligt att frossa i dessa underbara blommor i alla möjliga färger. Efter det röda över julen blir det alltid blekt pastell- färgare hos mig men sen kommer alla de dubbla i knalliga färger. Det frasande, knastriga ljudet från tulpanerna är vår för mig.
Men monsterungarna, Keso och Kanel, tror minsann att det är kattgräs. Många jajaj och fyfy och söndertuggade tulpanblad blir det. När matte jagat de små, (hahaa!) sexkilos, oskyldiga liven från tulpanerna så blir dom ju så trötta så och måste ta sig en tupplur. Keso passade först på att hjälpa till med bäddningen innan han gjorde sig en grotta i täckena men Kanel tyckte att taskiga matte kunde bädda själv bäst hon ville och la beslag på mattes fåtölj. Men, titta på dom, kan man annat än älska monstren när dom är så vrålsöta!?

Tråk-orkidéer

2010-03-14T17:13:00.007+01:00

Finns det nåt tråkigare än en orkidé som blommat ut? Där står den med en föga rolig bladrosett och det tar månader innan den behagar blomma igen. Men då blommar den ju oftast mitt i vintern - och länge. Vad göra? Jag köpte jättefina konstgjorda orkidéblommor på Mio och sticker ner dom i krukan numera när blomningen är över. Sen skvätter jag lite vatten i krukan då och då. Och när jag minst förväntar mig det så dyker en eller två blomstänglar upp och sen följer flera månaders blomning. På bilden en äkta och en falsk blomma. Det är kul att fuska sig fram!

Betongdelar 3

2010-03-12T15:02:00.007+01:00

Den tredje betongdelen är Inuti: två rum och kök, 66 fantastiskt väldisponerade kvadratmetrar. Även där far mina gröna fingrar fram. Just nu har en del krukväxter fått sig en våruppfräschning. Penningbladet brutalbeskär jag ungefär vart tredje år och efter en sådan beskärning får dom komma ut på balkongen på sommarviste och då blir dom så fräscha så. Benjaminfikusen, som är så hög så den nuddar taket och är nästan 25 år gammal, ska omplanteras. Men det är ett så stort företag så jag drar mig lite.
Min fina cissus, som jag haft i många år, fick tyvärr gå till dom sälla jaktmarkerna för katterna kunde inte låta bli att tugga på den och av det blev den både ledsen och ful.

Betongdelar 2

2010-03-12T14:51:00.015+01:00

Utanpå Betongen ligger del 2: Balkongen. En inglasad kombinerad fikahörna, växthus och katt-uteplats för mina två innekatter. Där dras det upp växter från frön och sticklingar på våren, där övervintras nästan alla mina pelargoner. Lasse Anrell, som är pelargonfantast, skriver i sina artiklar att det är pelargonplågeri att beskära dom jämt och samt och att förvara dom över vintern i en mörk källare. Den filosofin har jag anammat helt. Mina pelargoner får växa hejvilt och behöver aldrig vistas i mörker. Men då blir mina Mårbackor över metern höga på sommaren också. Och blommar långt in i december medan snön ligger tjock utanför.
Den enda pelargonkrukan som åker in i mörkret på hösten är en bautakruka från uteplatsen på gården. Den får bara helt enkelt inte plats på balkongen. När den kommer ut på våren sticker det upp eländiga, långa, nästan vita slanor upp mellan vissna blad. Den får stå ute i sitt jämmerliga tillstånd tills den börjar bli grön. Då är det dags att klippa till den. När den väl blommar så tror man inte att det är samma eländiga sak som dök upp på våren.
På sommaren öppnas glaset på balkongen och galler för katterna sätts in i spåren för luckorna. Då trivs kissarna!

Betongdelar 1

2010-03-12T14:44:00.009+01:00

Betongen i den här bloggen består av tre delar: utanför, utanpå och inuti. Utanför finns Trädgård20 även om man just nu inte ser mycket av den. Där under snön skymtar växterna och en stilig, svart stenbänk vars ena hörna sticker upp lite ur snön. Men snart, snart smälter snön så pass att krokusen sticker upp med sina ljuvliga blommor.

Monsterfrön

2010-03-12T12:59:00.006+01:00

Igår tittade gurkfrönas groddar upp, alldeles för tidigt mot vad det stod på fröpåsen. På kvällen åkte sålådorna in i köket igen efter en solig dag på balkongen. Och i morse, HJÄLP!, stod gurkgroddarna som monster i sålådan. Dom hade megavuxit under natten!
Jag ser i andan om hur jag omplanterar dom i krukor och hur gurkorna växer och växer och gurklianerna tar över hela min balkong och jag till slut får slå mig fram med en machéte för att komma ut på balkongen över huvud taget och lossa lianernas dödliga grepp om mina stackars katter som lagt sig i korgstolarna för att sova.
Vad måtte det bli av dessa gurkor? Dom är ju amerikanska. "Omtyckt, amerikansk sort" står det på fröpåsen. Och det vet man ju att allt i Amerikat ska vara biggest and best...

Kengursar

2010-03-11T11:47:00.008+01:00

Utanför köksfönstret i Betongen matar vi fåglar med ett fågelbord hängande i en oxel. Nedanför matar vi dom jättestora tyska fälthararna med morötter. Vi tycker att dom ser ut som kängurur så vi har döpt dom till kengursar. Dom kommer i skymningen och på nätterna. Men här har självaste Stor-Kengursen varit så hungrig att han vågat sig fram i dagsljus. Bilden är inge vidare, tagen genom fönstret som den är. Jag undrar så var dom bor. Visserligen har vi skogsdungar mellan husen men dungarna är inte värst stora. Vi vet var haren har sin gång - den syns i snön - men vi vet inte var han har sitt bo. Ekorrarna däremot bor under taken i åttavåningshusen. Vi ser dom springa uppför fasaden och krypa in under takplåten och så ser vi tussar av isolering på marken när ekorrarna har städat hemma hos sig.
Mina frön gror alldeles för snabbt i sålådorna! Gurkan har redan stora groddar. Vårkänslorna drog tydligen iväg med mig ordentligt. Men jag läste ju bara på fröpåsarna hur lång grotid det var och så här snabbt skulle det inte gro. Det märks att man är amatör i betydelsen "icke-proffs". Men jag är också amatör i betydelsen "den som älskar". Och oftast blir det bra i slutändan. Det var många på kolonin som förvånades över hur fint jag gjorde på min lott under en enda sommar. Så nu gäller det att slå dom med häpnad i år också! Gurkor och paprikor och annat i långa rader!

Ny vår, ny blogg

2010-03-10T19:11:00.008+01:00

Efter ett helt års funderande är det nu dags att sjösätta den här bloggen. Blev med kolonilott förra vintern! Var och tittade på något som såg väldigt ogräsigt ut under ett tunt frosttäcke. Bestämde mig för en av lotterna som var ledig. Som tur var, fick jag en områdeskarta med mig och efter noggrant studerande av den såg jag att det fanns en annan lott ledig som bara hade en granne, på två övriga sidor gick gångar och den tredje sidan vätte mot en smal gräsremsa vid stängslet. Ringde och bokade den istället.
Det som såg ogräsigt ut visade sig, när våren kom, mycket riktigt mest vara kvickrot. I mitten av lotten hade en tidigare odlare gjort en blombädd omgärdad av stenar. Stenarna hade högst märkligt sjunkit ganska långt ner i den styva leran. Vi upptäckte att det berodde på sorkgångar! Jag fick alltså inte bara kvickrot utan även "husdjur" på min lott!
Lotten är 120 kvm stor och att odla upp hela den ytan från kvickrotsfält till odlingslott visade sig omöjligt. Jag började med att grovplanera lotten med gräsmatta för sittplatsen, en gräsgång genom hela lotten och två komposter. Sen satte jag potatis på halva halva lotten. På den andra halvan av halva lotten blev det grönsaker av alla de slag. Den totalt andra halvan la jag täckande markduk över för att kväva kvickroten.
Hallon, svarta vinbär, amerikanska blåbär, minikiwi och jordgubbar i bärväg. Lavendel, kaprifol, klematis, syren och rosor runt sittplatsen.
Skörden blev god, t o m broccolin lyckades jag med, och min kolonisommar var helt underbar.
Nu ligger snön nästan meterdjup i Broccolin (kolonin) men med vårsolen har odlingsandarna hos mig vaknat. För tre dagar sedan sådde jag dom första fröna som ska förkultiveras. Nu åker minidrivhusen ut och in mellan kök och inglasad balkong. I köket får dom extrabelysning med kompaktlysrör.
Det var Broccolin. Betongen består av ett höghus på åtta våningar i en av Stockholms betongförorter med oförtjänt dåligt rykte. Där har jag och min man i fem år nu förvandlat en berberisöken runt huset till en prunkande trädgård. Trädgård20 efter vår adress Hålvägen 20. Vi har en budget från bostadsföretaget på 130 kr/lägenhet och år vilket ger oss 5 200 kr att röra oss med. Större inköp, t ex en gräsklippare med Litium-batteri, har vi äskat och fått extra pengar till. Men längtan efter att odla något ätbart blev så stor att en kolonilott stod länge på min önskelista. Gubben var totalmotståndare till en lott men som vanligt fick jag som jag ville!
Och hör och häpna, redan idag har dom första fröna grott! Sommarnejlika, bonusfrö från Impecta. Lite väl tidigt men om dom blir förstörda så so what! Dom var ju gratis..